Med sina dryga 40 år inom branschen och 41 opus i bagaget är Woody Allen en levande klassiker. Därför är han rätt person för att ta itu med några legendariska namn och förflytta oss till tiden då de inte ännu blivit legender, då det var möjligt att utropa: ”Picasso är en helt ok konstnär, fast inte jämfört med Miró!”
Gil (Owen Wilson), en godhjärtad, något blåögd amerikan kommer till Paris med sin fästmö Inez (Rachel McAdams). Inez föräldrar är med: trångsynta, fisförnäma republikaner.
Gil är en framgångsrik filmmanusförfattare i Hollywood. Nu vill han sadla om, flytta till Paris och skriva på sin roman vars huvudperson jobbar i en nostalgibutik. Han tröttar ut Inez med sina drömmerier om ”guldålderns” Paris, om Hemingway, James Joyce, etc.
Av en slump träffar paret gamla bekanta, den akademiske Paul och hans fru. På Rodin-museet guidas de av Frankrikes first lady Carla Bruni (inte bara en cameoroll). Gil tröttnar på Pauls besserwisserfasoner och vandrar till hotellet.
Nu börjar det mytologiska: Gil går vilse. Klockan slår tolv. Som i en folksaga dyker några udda karaktärer upp. Det är den kreativa eliten från 1920-talets Paris: Picasso, Cole Porter, Scott Fitzgerald, Zelda … De sveper Gil med på en krogrunda där än fler existenser gör entré: Josephine Baker, Djuna Barnes, Luis Buñuel.
Vissa av dem agerar (de bästa är Corey Stolls Hemingway, Kathy Bate som Gertrude Stein och Adrien Brody som Salvador Dalí), andra används bara som staffage. Stein handleder Gil med hans romanmanus. Han möter Adriana (Marion Cotillard), en fiktiv älskarinna till Modigliani och Picasso. Attraktionen är ett faktum, men på morgonen återvänder Gil till sin fästmö. Han vill inte gå bakom ryggen på Inez, men hon gräver sin egen grav genom att jämt hacka på honom.
Så fortsätter Gils nattliga utflykter – ytterligare ett sagomotiv (som i De tolv dansande prinsessorna av bröderna Grimm). Till sist anställer kungen, ursäkta, Inez förmögne pappa en detektiv.
Utflykterna är en metafor för en författares tillvaro: att vara otrogen nuet med det förflutna. Gil är Allens alter ego, med repliker som: ”Förlovningen gav mig panikattacker, men det går väl om efter bröllopet?”
Filmen har en del gemensamt med The Purple Rose of Cairo (1985). Den är rörande, intelligent och regisserad med lätt hand. Inga noir-undertoner, däremot massor av humor och äkta berättarglädje. Lite tröttnar jag på karnevalstämningen och namedroppingen, men Allen avrundar sin saga på ett överraskande och elegant sätt.
Zinaida Lindén
Midnight in Paris. Manus och regi: Woody Allen. Foto: Darius Khondji. I rollerna: Owen Wilson, Rachel McAdams, Marion Cotillard, Kathy Barnes, Corey Stoll, Adrien Brody, Carla Bruni m.fl.
