Barbara Demicks prisbelönta reportagebok Inget att Avundas – Vardagsliv i Nordkorea ger oss en skakande inblick i den nordkoreanska verkligheten.

”Propaganda works!” är ett av den kontroversiella lingvisten Noam Chomskys mer berömda uttalanden, och detta blir aldrig så uppenbart för en västerlänning som när vi får ta del av de snarast surrealistiska telegrammen som den officiella nordkoreanska nyhetsbyrån Korean Central News Agency delar med sig av (se www.kcna.co.jp).

För en utomstående har de här informationssnuttarna en ofrivilligt Monty Python-esque ton. De flesta har hört valda godbitar från de gångna åren, till exempel då Kim Jong-Il spelade sig igenom 18 hål på 38 slag, inklusive 11 hole-in-ones. Den Store Ledaren inspekterar också regelbundet viktiga industrianläggningar och militärgarnisoner, vilket har givit upphov till bloggen ”Kim Jong-Il Looking At Things”.

Men bakom de här skojfriska anekdoterna döljer sig en verklighet som snarast liknar George Orwells dystopiska klassiker 1984. Propaganda funkar, och ingenstans funkar den lika bra som i Nordkorea, där politiken är så nedtyngd av politiska dogmer att hela samhället bokstavligen paralyseras. Tittar man på Ostasien från rymden nattetid kan man urskilja en stor svart fläck där Demokratiska Folkrepubliken Korea ligger, och den isande tystnaden bidrar till att skapa en aura av mystik kring det mest slutna landet i världen.

Barbara Demicks reportagebok Inget att Avundas – Vardagsliv i Nordkorea som nyligen kommit ut i svensk översättning, är ett angeläget försök att ge utomstående en inblick i den nordkoreanska verkligheten. Boken baserar sig på intervjuer med nordkoreaner som flytt från sitt land och numera bor i Sydkorea, och Demick har gjort ett prima jobb med att sammanställa deras berättelser till en bredare skildring av det nordkoreanska samhället.

Alla de intervjuade kommer från samma stad i Nordkorea. Det nordliga Chongjin är en karg och oattraktiv industristad med en halv miljon invånare som byggdes av japanerna under deras ockupation av landet under första hälften av 1900-talet. De intervjuade utgör ett tacksamt tvärsnitt av det koreanska samhället, från respekterade ingenjörsstuderande, barnläkare, lärare och hemmafruar till föraktade gatubarn och ättlingar till inflyttade japaner. Deras gemensamma erfarenheter ger en mångsidig bild av händelserna i den gamla industristaden under det turbulenta 1990-talet.

Den stora hungersnöden

Nordkorea såg sina bästa år på 1970-talet, då diktatorn Kim Il Sung skickligt kunde spela ut Kina och Sovjetunionen mot varandra och på det viset mjölka fenomenala mängder bistånd av sina rivaliserande grannar. Kim Il Sung var faktiskt så skicklig på att spela ut rivalerna mot varandra att Nordkoreas välstånd gav upphov till uttrycket ”Det koreanska undret” – uttrycket avsåg faktiskt ursprungligen Nordkoreas ekonomiska utveckling, inte Syds.

Men då biståndet slutligen upphörde i och med Sovjetunionens kollaps 1990, var det slut med den billiga oljan som hållit fabrikerna igång i decennier. En efter en tystnade fabrikerna, kraftverken lades ner, och idag finns bara skelettet av den imponerande infrastrukturen kvar. Tysta fabriker, nät av sönderrostade elledningar, spårvagnsskenor som inte har använts på årtionden.

Samtidigt som regeringen reagerade på problemen genom att både förneka dem och skylla på amerikanska imperialister, störtades landet ner i en hungersnöd som saknade motstycke. År 1998, då hungersnöden äntligen ebbade ut, hade upp till två miljoner människor, eller cirka tio procent av befolkningen, svultit ihjäl.

Barnläkaren doktor Kim berättar om sina upplevelser då hon såg en hel generation av barn tyna bort och dö av näringsbrist, utan att hon kunde göra något för att hjälpa dem. Efter ett tag slutade människor hämta sina orkeslösa barn till sjukhuset, för det fanns ändå inget man kunde göra för dem. En stormpatriotisk hemmafru berättar hur hon förlorar sin svärmor, make och son under hungersnöden. De som överlevt är nedtyngda av skuldkänslor över det de varit tvungna att göra för att klara sig.

Men samtidigt som hungersnöden var en fruktansvärd humanitär katastrof innebar den också en kännbar liberalisering av landet. Det offentliga distributionssystemet hade tidigare utnyttjats för att kontrollera befolkningen – bara den som lydigt gick till arbetet och inte reste någonstans fick sin matranson – men då systemet kollapsade och människor fick börja hitta sin mat på egen hand ledde det också till att de fick möjligheter till entreprenörskap och fria initiativ.

Allt fler började ta risken att korsa gränsen till Kina för att leta efter mat, och många valde att inte återvända.

Doktor Kim korsade gränsen till Kina med avsikten att återvända med mat, men hennes första intryck av omvärlden är en skål med ris och kött som står på golvet på en bondgård nära gränsen. Det förefaller henne obegripligt att denna skatt av värdefull mat står där obevakad, ända tills hon hör hundskall och förstår att hundar i Kina får bättre mat än läkare i Nordkorea.

fokus på vardagen 

Trots det skakande materialet ligger det inget av sensationslystnad över Barbara Demicks reportagebok. Tvärtom försöker Demick avdramatisera skeendena och fokuserar istället på att beskriva just vardagen bakom den bombastiska propagandan. Boken inleds med en beskrivning av något så vanligt som en hemlig tonårskärlek mellan två av hennes intervjuobjekt, och det ligger till och med ett romantiskt skimmer över beskrivningarna av ungdomarnas möten i den stjärnklara nordkoreanska natten.

Demicks val att beskriva livet med utgångspunkt i flera olika människors berättelser är också väldigt tacksamt, då man får inblickar i flera olika samhällskikt. Demick motstår också frestelsen att komma med några utsagor om Nordkoreas framtid. Den blygsamma liberaliseringen under hungersnöden har i stort sett omintetgjorts under 2000-talet, och framtiden under Kim Jong-Un ser inte ljusare ut. Bristen på pålitlig information om landet leder till att bokens helhetsintryck tyvärr blir en aning anekdotartat.

Men på det stora hela är Barbara Demicks bok väl förtjänt av sina litteraturpris. För den som är intresserad av att lära sig något om hur det konstigaste landet i världen funkar, så kan jag verkligen rekommendera denna bok.

Lasse Garoff

Barbara Demick: Inget att avundas – Vardagsliv i Nordkorea. Natur & Kultur 2011. 379 sidor. Översättning: Emeli André och Camilla Jacobsson.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.