Staffan Bergstens levnadsteckning över den kanske främsta svenska poeten i sin generation, Tomas Tranströmer, är inte bara den första i sitt slag, utan också en väldigt textcentrerad biografi, på gott och ont. Mer Letters än Life, således.

Skrupulöst skärskådar Staffan Bergsten i Tomas Tranströmer. Ett diktarporträtt i stort sett varje rad Tomas Tranströmer skrivit, från tidiga skoluppsatser till den senare diktningens motivkrets och de självbiografiska barndomsskisserna i Minnena ser mig (1993).

Det är förstås en smaksak vad man gillar, men är man ute efter en traditionell biografi lär man nog bli lätt utmattad över Bergstens tendens att granska varje Tranströmerstrof i jakt på dess dolda versmått. Men å andra sidan heter boken faktiskt ett diktarporträtt, och det är rätt sällan man inom ramen för en levnadsteckning får läsa en så här metodisk studie över enskilda dikters tillkomst.

Närläsningen formar sig således till både bokens styrka och svaghet. Diktanalyserna är genomgående intressanta och tillgängliga även för en bredare allmänhet, men när Bergsten ska tangera mer personliga sfärer i diktarens liv, blir det inte alltid lika bra (”lyckan uppenbarade sig på Skeppsbron i Stockholm en försommardag 1957 i gestalt av en ung dam på sjutton vårar vid namn Monica Bladh […] De sågs, de föll och sedan gick det fort.”) På den punkten hade man önskat sig ett lite djärvare grepp.

I övrigt är uppbyggnaden välfungerande och strikt kronologisk. Vi får ta del av Tranströmers barndomssomrar på Runmarö i Stockholms skärgård och uppväxten på Södermalm i Stockholm, där han delade en trerummare på Folkungagatan med sin mor ända tills han avslutat sina psykologistudier och gift sig 1957. Han var då 26 år gammal, och hade redan hunnit debutera och litterärt geniförklaras med 17 dikter (1954).

Bergsten lyfter fram en del intressanta nya detaljer. Pappan, som var redaktör, hade lämnat familjen då sonen var tre, men redan tidigt hade den blivande poeten hunnit träffa en rad särlingar vilka hörde till faderns umgängeskrets. En av dessa hade medial begåvning, och under en seans i det tranströmerska hemmet blev den unge gossen vittne till hur ”föremål till synes helt av sig själva flög genom luften”. Det grundade, skriver Bergsten, en tidig öppenhet för paranormala fenomen, ett inslag i Tranströmers poesi som är bekant för de flesta läsare men som mer sällan blivit föremål för närmare analys.

I ungdomen hade Tranströmer drömt om att bli upptäcksresande, och genom åren kom det myckna resandet att lämna åtskilliga avtryck i hans poesi. Bergsten påpekar också att en stor del av Tranströmers produktion kan sorteras under rubriken ”turistpoesi”. Epitetet ska inte förstås nedsättande, tvärtom; i Bergstens läsning blir Tranströmers fascination över hotellrum, tågvagnar och upplysta bilkupéer ett slags sinnebild för poetens diktning som helhet, där han ständigt tycks röra sig mellan inre och yttre rum, mellan ljus och mörker, lätthet och tyngd.

jagets frånvaro

Under sextiotalet hårdnade samhällsklimatet och Tranströmer fick i likhet med flertalet generationskamrater klä skott för sin förmenta brist på engagemang i samtidens brännande politiska frågor. Redan i början av decenniet hade Björn Håkanson kritiserat hans ”tvångsmässiga begränsning av teman och bildspråk”, och några år senare skärpt tonen ytterligare då han pekat på poetens ”betraktande attityd” till omvärlden på bekostnad av ”alla impulser att ingripa i skeendena och förändra världen”.

I ett brev till Robert Bly några år senare konstaterade Tranströmer en smula perplex att hans kritiker verkade blunda för det faktum att han sedan 1960 arbetat som psykolog vid Roxtuna, en form av socialt arbete som få av hans kritiker hade erfarenhet av. ”Du tror kanske att detta skulle ge mig en sorts dispens”, skriver han med illa dold sarkasm, ”– ah då känner du inte det nuvarande svenska kulturklimatet”.

Räddningen ur denna kulturpolitiskt betingade isolering blev ett ökat antal utländska kontakter, både i öst och i väst – och en allt mer utbredd spridning av hans poesi, i synnerhet i USA. Översättningarna till engelska samt de nästan årliga uppläsningsresorna till universitet och poesifestivaler banade väg för tolkningar till andra språk. Detta kontaktnät – framför allt vänskapen med poetkollegan Bly – blev utslagsgivande för Tranströmers internationella berömmelse – och hans stående, inofficiella kandidatur för Nobelpriset. Meritlistan mot slutet av 80-talet är imponerande läsning: Övralidspriset, Samfundet De nios stora pris, Petrarcapriset, Ferlinpriset, Pilotpriset, Nordiska rådets pris, Neustadtpriset … Det är bara den där ena utmärkelsen som saknas.

Året innan det ödesdigra slaganfallet i november 1990 var Tranströmer en fortsatt flitig ambassadör för sin poesi. Han talade under den vintern om en ”vagabondeufori”, men samtidigt började han rent fysiskt känna av den ökade arbetstakten: Migrän, perioder av trötthet och depression, förhöjt blodtryck … Varningssignalerna var många.

En av dessa otaliga resor det året riktade sig till Karis i Finland, där han på stiftsgården Lärkkulla deltog i ett seminarium i april 1990 under rubriken ”Dikt och överlevnad”.

En transkription av en del av det samtal Tranströmer förde med Björn Wallén den gången finns återgivet även i Bergstens biografi. Det handlade, så vitt jag minns, mest om resandet och döden, två av de teman som genomsyrar Tranströmers diktning. Men också om mystiken, det gåtfulla som omger oss. ”Jag är en inåtvänd person, det är livet jag lever som är utåtvänt, yttervärlden stiger in i mig”, sa Tranströmer då, enligt de anteckningar jag förde. ”Jag upplever mig själv som en upptäcktsresande, dikterna bär mig åt oväntade håll.”

Den unge Tranströmer hade tagit till sig Eliots tes om det objektiva korrelatet, och ordet ”jag” lyser följaktligen med sin frånvaro i femtiotalspoesin. Men medan förtegenheten visavi det personliga hos Eliot var högst medveten, förefaller Tranströmers diskretion snarare vara konstitutionell, menar Bergsten. ”Det konkreta materialet i hans dikter är autentiskt, men dess betydelse för privatpersonen bakom berörs aldrig, vare sig i eller utanför dikttexterna.”

Denna respekt för den personliga integriteten präglar även Bergstens eget verk. Och eftersom merparten av Tranströmers privata arkiv ligger deponerat och förseglat på KB:s arkiv, får vi sannolikt vänta på den där uttömmande Tranströmerbiografin ännu ett bra tag.

Mårten Westö

Staffan Bergsten: Tomas Tranströmer. Ett diktarporträtt, Bonniers, 2011.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.