Vart tog 70-talets ideologiska barnböcker vägen? Varför väcker allvaret i dem vår hejdlösa munterhet idag och varför känns de avlägsnare än 40-talets Pippi- och Muminböcker? är några av de frågor Anna Biström ställer sig efter att ha läst Kalle Linds bok om proggiga barnböcker.
”Och vi gick in i varuhusen och alla fick ta vad de behövde utan att betala”, heter det i Lotta Silverhielms Spikarligan (1971), en av de böcker som presenteras i Kalle Linds Proggiga barnböcker – därför blev vi som vi blev. Citatet är exempel på ett av de återkommande motiven i de böcker Lind behandlar – upprördheten över att butiker tar betalt. I samma anda är en återkommande schablon i böckerna den sadistiske direktören i cylinderhatt och frack, med cigarr i munnen (som påminner mera om tidigt 1900-tal än om 1970-talet) medan kriminella och alkisar påfallande ofta är väldigt hyggliga och ibland rentav de enda vuxna som barnen kan lita på.
Skribenten och radioprataren Kalle Linds bok innehåller ett underhållande och nyfiket botaniserande bland 1970-talets barnböcker, särskilt den politiska, ställningstagande, ideologiska och upplysande barnlitteraturen som läst med dagens ögon ofta förefaller rent absurd. Det är den underhållande aspekten som ofta dominerar Linds egen bok, samt det personliga perspektivet – det framgår att författaren själv vårdats av dagisfröknar som ”luktade tobak och makrobiotiskt hemodlad lök” och att han som barn ”matades med” den litteratur han nu skriver om. Boken, som är rikt illustrerad med bilder ur de böcker som behandlas, är uppdelad på åtta korta kapitel med rubriker som ”På sjuttitalet förväntades barn bry sig” och ”På sjuttitalet bodde alla i förort med ensamstående mamma”. Bokens tema är alltså proggiga barnböcker, men Lind presenterar allt från Frances Vestins Handbok i barnindoktrinering (ja, så heter en debattbok och uppfostringsmanual från 1970, riktad till vuxna läsare), till bilderböcker, ungdomsromaner, barnsånger, Bamse-serier och ungdomstidningen Kamratposten. Huvudsakligen är materialet svenskt, men också enstaka danska titlar och exempel på översatt litteratur tas upp. Urvalet styrs mycket av personliga preferenser och Lind antyder själv att det mest extrema och absurda ibland valts ut på bekostnad av annat.
revolutionen
om hörnet
Bredden i behandlingen av ”barnböcker” blir också en styrka och bidrar till att också bredda bilden av strömningarna i tidens barnkultur och debatt. Presentationen av Vestins Handbok i barnindoktrinering fungerar t.ex. bra som en bakgrund, eftersom den (ännu mera explicit än barnböckerna själva) formulerar många av de idéer som genomsyrar Kalle Linds urval av böcker. Som exempel kan nämnas uppmaningen att inte alls inge barnen respekt för lag och ordning utan tvärtom ”ta med sig ungar varje gång man tänker bryta mot lagen” samt den genomgående starka tron på barns förmåga och intresse för att ständigt engagera sig i Kampen. Samma gäller tron på barns förmåga att vänja sig vid att ta emot teoretiska resonemang, enligt Vestin redan från det att de är nyfödda … (Det är mycket lättare att tro på henne när hon försäkrar att ett barn ”kan lära sig att säga ’Viva Fidel’ ” eller ”Makt åt folket”).
Barn antogs också ha ett (närmast gränslöst) behov av information om samhälleliga frågor och sociala problem, och om livet i allmänhet, och skulle inte besparas några sidor av Verkligheten, inte detaljerade och rikligt illustrerade skildringar av tortyr – och inte av sexuallivets fröjder. I det avslutande kapitlet ”På sjuttitalet låg man med varann som sjutton” tar Kalle Lind ut svängarna med sin humor, och beskriver hur den unga läsaren av olika ”Så blev du till”-böcker i text och bild får ta del av hur män och kvinnor ’guppar på’ ända tills ”man tror att de håller på att spricka”. För att tillfredställa barnens behov av information bemödade sig de vuxna författarna också om att sakligt och detaljerat försöka beskriva t.ex. förlossningar i all sin kladdighet och hur en orgasm känns, och de påpekade ofta hur skönt det här med att ligga är (fastän Frances Vestin, som också var aktiv inom denna genre, tillägger att ”ibland är det inget särskilt”). Trots den till synes oändliga frigjordheten blottas här också några av progglitteraturens blinda fläckar – Lind konstaterar t.ex. att homosexualitet är ett osynligt fenomen i de böcker han presenterar.
I kapitlet om det vanvettiga liggandet på sjuttitalet tar Lind in även den danska barnlitteraturen, kanske för att danskarna, som han skriver, ”var det enda folkslag på jorden som var ännu mera lössläppta än svenskarna”. Lind tar dessutom bl.a. just här också upp tidens kristna barnlitteratur, som egentligen faller utanför bokens tema, men som bidrar till en bredare beskrivning av fältet. De kristna böckerna framstår som lite ängsliga svar på ”proggmaffians” läsning för barn, t.ex. beskriver Anna-Stina Hanssons Mamma berättar för Jonte (1975), lite otydligt hur kristna barn blev till. Lind konstaterar att könsdelar och kroppsöppningar verkar spela en ganska liten roll för barnets tillblivelse, och att det som däremot spelar roll, och som återkommer i boken, är dopet.
Förutom antikapitalismen, liggandet och den pågående Kampen, tar Kalle Lind bl.a. upp den socialrealistiska barn- och ungdomslitteraturen, ”mellanölsromanen” där alla tänkbara problem från våld till tonårsgraviditeter betas av. Och ja, så är det litteraturen om u-världen, om revolutionen som ligger bakom hörnet (och som barnen självklart ska delta i, om inte rentav starta den) … Och miljön som hotas av pengasugna direktörer som sitter på toaletten medan skiten rinner rakt ner i ån. Och mycket annat.
underhållande
tidsbild
Det är självklart lätt att göra sig lustig över de svart-vita budskapen och över att figurer som Mao och Lenin tas upp som exempel på altruism. Kalle Lind påpekar själv att han öppet kan påstå att boken är underhållande, eftersom det till största del beror på böckerna själva – men hans egen förmåga att flika in dråpliga och ironiska kommentarer gör det ju inte mindre roligt. Hans humor kan säkert, för den mera sofistikerade läsaren ibland kännas som lite väl gapig och för mycket, men om det inte stör så erbjuder boken åtminstone underhållande läsning.
Men hur mycket mera ger den? Kalle Linds bok kanske inte säger så mycket om 1970-talets barnlitteratur som inte redan konstaterats av barnlitteraturforskningen. Den är mera beskrivande – och raljerande – än analyserande, fast det kan också bero på att många av de böcker som behandlas inte inbjuder till värst mycket analys på grund av de övertydliga budskapen.
I inledningen till boken skriver Lind själv att boken förutom som underhållning, kan fungera som nostalgitripp (för dem som är i rätt ålder och kan känna igen en del av bokexemplen), varning (för överdriven idealism) men också användas som en historiebok, om än något nischad och personlig. Och ja, visst ger boken på ett lättfattligt sätt en bild av en tid. Ibland lägger Kalle Lind också in informativa noter till ”åttitalister och borgerliga” där det förklaras t.ex. vem Jan Myrdal var och vad almstriden gick ut på. Den lyckas väcka något av 1970-talet till liv (för de här böckerna är kanske mera intressanta som tidsdokument och som litterärt fenomen än som litteratur).
vart försvann allt?
Den kanske intressantaste fråga som boken väcker åtminstone hos mig som läsare är ändå: ”Vart försvann allt det här?”. För som Lind skriver känns det 1970-tal som framträder i barnböckerna, lästa med dagens ögon, i många avseenden betydligt mera avlägset än fyrtiotalet med Pippi och Mumintrollen och t.ex. tjugotalet då man skrev ”barnböcker om välartade barn som omhändertogs av stränga men rättvisa överklassmänniskor”. Trots att Lind inte missar chansen att driva ohejdat med det naiva i budskapen och slagorden, så stannar han allt emellanåt upp för en allvarligare reflexion över HUR långt ifrån detta vi egentligen kommit idag, och över hur 1970-talets författare faktiskt tog barnen på allvar på ett helt annat sätt än man gör idag. Lind skriver också att han inte har något emot att barn i sin läsning konfronteras med samhället. Det han har att invända mot en del av 1970-talets litteratur är däremot att den ibland blev fnösktorr och tråkig eftersom Budskapet var viktigare än att skriva bra böcker.
Just på denna punkt blir Kalle Lind ändå lite otydlig. Boken lämnar mig i osäkerhet på vad mera han egentligen vill med sin bok. Lite paradoxalt blir det jag saknar i boken alltså exakt det som 1970-talets ”proggare” saknade i den äldre barnlitteraturen, att författaren ska bekänna färg och Ta Ställning! Då föremålet är böcker som tycker så mycket, blir det svårt att låta bli att undra vad Kalle Lind själv tycker. Hans hållning framstår som ambivalent. Boken verkar trots allt vara skriven som ett försvar för de här böckerna, ett försvar mot avfärdande skratt, riktade inte bara mot de mest absurda och extrema uttrycken för 1970-talets ideologiska klimat, utan mot all slags idealism och kritik mot att marknadskrafterna bör få råda. Men samtidigt gör han ju själv allt för att locka oss till skratt.
Men kanske är det ändå inte ett problem, utan snarare än poäng, att boken är något av det roligaste jag läst på länge. För en av de saker som slår en när man bekantar sig med de proggiga barnböckerna är att de ofta är så totalt befriade från just humor, att de skämt som finns, om t.ex. korkade och onda kapitalister som ”kissar i kalsongen” oftast känns så pinsamma, och att de verkligt komiska effekterna i dem oftast är oavsiktliga.
Anna Biström
Kalle Lind: Proggiga barnböcker – därför blev vi som vi blev, Roos & Tegnér, 2010.
