Anna Rotkirch
Det finns överjordiskt vackra städer som St: Petersburg och Venedig, som inger en känsla av himmelska proportioner och storslagen historia. Men i Oxford är skönheten dessutom världslig och sann. Byggnaderna är exempel på sin tids främsta arkitektur (eftersom de bästa arkitekterna studerade i Oxford var det enkelt att locka dem tillbaka) och byggda i en gyllengul kalksten som aldrig ser riktigt ny ut. Det som framför allt gör intryck är de mänskliga proportionerna (dörrarna är snarare för låga än för höga) och att så mycket har kvar sin ursprungliga funktion. Här har alltid varit en pub, där en bokhandel, här Europas första konsertsal … Besökaren vandrar inte igenom någon utomhusutställning utan levande verksamhet. Kardinal Wolsey som älskade mat lät i början av 1500-talet bygga ett jättekök i det college som senare fick namnet Christ Church. Men man kan inte besöka det för där lagas fortfarande hela tiden mat. Kapellens pojkkörer sjunger vid aftonsången så gott som varje dag, det är ingen föreställning utan ett sätt att leva, och vem som helst kan vandra in, ta plats och lyssna.
Det var kanske något av detta Wilde menade med den lyckade blandningen av liv och konst.
Men Oxford är dessutom vetenskapens stad. De äldsta collegena, som upptar största delen av centrum, bildades för snart tusen år sedan. Efterhand utarbetades en bestämd formel för vad som skulle ingå: lärare och studenter, sov- och matsalar, bibliotek och kapell. Tjocka murar, så att när epidemierna rasade i staden kunde collegena låsa portarna och vänta på bättre tider. (I dag är det framför allt fungerande internetförbindelser som murarna stänger ute.) Fyrkantiga quads vars gräs absolut inte får beträdas, trädgårdar. Det var väl av klosterväsendet som collegena ärvde inte bara de svarta kåporna utan också idén om grönska och glamour som något väsentligt.
Det lyckades som känt, här föddes universitetsväsendet och den moderna vetenskapen. Principen med delade måltider och promenader i lundarna fungerade också väl tills forskarna i slutet av 1800-talet fick tillåtelse att gifta sig och bilda familj. Då flyttade många fellows ut ur collegena.
I dag är en don ofta också en småbarnsförälder som sällan har tid för trerätters middagar åtföljda av efterrätt och sedan kaffe. Banden till institutionen kan vara starkare än till colleget, fast de flesta lärare har anknytning till båda. Men inte ens bland vänsterradikala socialvetare är det många som är helt immuna mot de uråldriga byggnadernas och ritualernas charm .
Och för de unga studenterna är allt för första gången och på riktigt. De dragiga rummen, festerna, roddtävlingarna på floden, den exklusiva samvaron. Fem av Storbritanniens nuvarande ministrar sägs ha studerat i Magdalen college. Då slås jag inte så mycket av hur snobbigt det är utan hur litet. Från botaniska trädgården vid Magdalen är det en halv kilometer till det största konstmuséet och finaste hotellet. På den vägen finns alla klädbutiker, caféer, den gamla stadsmuren och Blackwells legendariska bokhandlar. Det är som om Louvren, Helsingfors universitet, Stockholms Grand Hotel och några jättestora franska Fnac alla hamnat i Borgå. Omgivna av betande kor.
En fellow på St Johns berättar hur han tre gånger bytt vetenskaplig disciplin men alltid haft sina college inom den där halva kilometern, utom då han vistades i Christ Church som skandalöst nog var 50 meter på ”fel” sida om High Street.
Den lilla skalan gör att alla känner alla. Strategierna för att utdela knivhugg blir därmed subtila, oftast handlar det om att vända bort blicken och tystnad.
Från Oxford går tågen och bussarna till London varje kvart och dit, ut i stora världen, försvinner många på jobb och vildare nöjen. Till skillnad från Cambridge har Oxford också industrier. Genast utanför collegeområdet finns vanliga, halvsjaskiga brittiska huslängor och Tescon. Avståndet mellan gown och town, kåporna och kåkarna, är påtagligt. Men centrum är och förblir en märkligt skyddad bubbla.
Oscar Wilde skrev också, i Dorian Grays porträtt, att Oxford hade ”bevarat den rätta bakgrunden för romans” och att just bakgrunden var allt för den sanna romantikern. I längden blir det nästan plågsamt med all skönhet och många undrar hur man någonsin får något uträttat. Faktum är att Oxford stimulerat till inte bara sanning utan också sagor. Här satt J.R.R.Tolkien med C.S.Lewis på en mysig pub som inretts för hobbitar långt före Tolkien först beskrev dem. Philip Pullman, en av de mest geniala och produktiva barn- och ungdomsförfattarna, är en aktiv Oxfordbo som skriver brandtal till bibliotekens försvar och sponsrat en fin barnteater i det östra, ”etniska” Oxford.
Det var på ängarna utanför Christ Church, det största colleget och premiärministerfabriken, som matematikern Charles Dodgson först berättade historien om en vit kanin för rektorns dotter Alice. Det finaste colleget i världens kändaste universitetsstad är framförallt berömt för – en saga.
Det verkar inte störa någon. Glappet mellan saga och sanning är inte av akut intresse i denna excentriska stad. Kvinnorna färgar inte håret utan låter det gråna och klär sig i sammet och blommor. Det finns en dam med hög, lös knut som går med breda steg i fotvida kjolar längsmed High Street, alltid med en bok i handen – hon är professor i antik litteratur. Den blyga dekanen, som är specialist på avantgardistisk konst, drömmer om att pensionera sig och flytta till Skandinavien för att lära sig läsa Mumin på originalspråk.
Ja, som bäst var mitt Oxford inte så mycket högflugen dekadens à la Wilde som en akademisk Mumindal. Det finns knivskarp konkurrens och absolut toppforskning, det finns utomstående hotbilder av kommersialiserade universitet, men de filtreras mot en unik och hemvävd blandning av belevad anarkism och förtröstan.
Anna Rotkirch
är sociolog
