Dritëro Kasapi har tecknat den falska borgerliga idyllens sammanbott med koreografisk skärpa i Brechts tidiga komedi Bröllopet på Stockholms stadsteater.

I början av juni hade Bertolt Brechts pjäs Bröllopet premiär i Dritëro Kasapis regi i den otroligt idylliska Vitabergsparken på Söder i Stockholm.

Brecht var mycket ung när han skrev pjäsen. Liksom Baal och Trummor i natten skrevs den innan resultatet av första världskriget ännu kunde skönjas. Det enda man visste var att imperier hade störtat samman och att sultaner och kejsare hade störtats från sina troner, att stora riken gått under – men vad som skulle komma i stället, det visste man inte.

Bröllopet är alltså en historisk samtidsskildring. Den skildrar en värld som har fallit samman, en civilisations kollaps och ovetskapen om vad som skall komma.

Detta är en Brecht som ännu är sökande, både politiskt och estetiskt. En Brecht som har riktningen klar men som inte ännu nått fram. Verfremdungseffekten har han ännu inte utvecklat och ideologiskt har han ännu en bit kvar innan han går med i kommunistpartiet.

Bröllopet beskriver bröllopsmiddagen med den vackra bruden, den äkta mannen, som händigt snickrat ihop såväl hus som möbler alldeles själv, samt släkt och grannar. An efter börjar de hemgjorda möblerna falla sönder och alla blir allt otrevligare mot varandra ju mer vin de får i sig.

Flera recensenter förfasade sig över denna ”buskisartade” Brecht som Kasapi visade upp i Vitabergsparken. Någon menade att det gick att ana ”Brechts satir över borgerlighetens falska moral och blankpolerade yta”, men tyckte dock att det blev ”lite väl mycket buskis”.

Flera i publiken hade samma magsura inställning. Hade de sett lite längre hade de upptäckt det sant brechtianska i denna ”förhistoriska” pjäs. Och sett hur väl Kasapi behärskar teatermediet, hur han förstått den tidige Brecht och hur kongenialt han tolkat honom.

Teaterns roll som världsförbättrare, eller kanske människoförbättrare, finns redan här. Det som inte finns är den episka teatern, verfremdungsbegreppet och alla de estetiska stilelement som Brecht utvecklade senare. Men redan här driver Brecht med teatern som form och förespeglar de förändringar som han själv ännu inte är klar över.

I de tre pjäserna Trummor i natten, Baal och i synnerhet Bröllopet har Brecht tagit starka intryck av den amerikansk stumfilmen, av Buster Keatons och Chaplins uttryckssätt. Uttryckssätt som också lånades in av den unga sovjetteatern som förvandlade dem i grunden.

I Kasapis uppsättning slår denna slapsticksartade berättarform ut i full blomning. Jonas Kruse är lysande i sitt plastiska uttrycksmedel och Eva Rexeds brud med sitt påklistrade veckotidningsleende är suverän som söt barbiedocka som rör sig till synes planlöst över scengolvet. Och det planlösa och meningslösa, det tomma och innehållslösa manifesteras snart när möblerna som brudgummen själv snickrat ihop börjar ramla ihop och en otäck lukt från limmet sprider sig bland gästerna. Den unge Brecht är didaktiskt tydlig, kanske övertydlig, men hans moralitet och hans budskap går fram. Och Dritëro Kasapi har tecknat den falska borgerliga idyllens och civilisationens sammanbott med koreografisk säkerhet och skärpa.

Den verkliga idyllen i Vitabergsparken denna stilla försommarkväll utgör en utmärkt relief för detta sammanbrott i lättsam ton. Det är ännu några veckor kvar tills nyheterna från vårt grannland visar hur katastrofen kan lura under idyllens yta. Brechts Bröllopet skrevs i ett sönderslaget och svältande Tyskland. Kasapi och stadsteatern valde rätt tillfälle och rätt scen för Bröllopet.

Härnäst sätter Kasapi upp Kritcirkeln i Jönköping. Det ser jag fram emot.

Tage Tallqvist

Bertolt Brecht: Bröllopet. Regi: Dritëro Kasapi. I rollerna: Eva Rexed, Jonas Kruse, Steve Kratz, Francisco Sobrado, Lisa Werlinder, Sofia Zouagui m.fl. Stockholms stadsteater, Parkteatern.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.