Den thailändska nya vågens främsta företrädare gör trippade filmer och hämtar inspiration från Steven Spielberg. En av dem är Apichatpong Weerasethakul, vinnare av Palm d’Or priset i Cannes 2010.
Apichatpong Weerasethakul har blivit känd som en regissör av svårtillgängliga filmer. När hans film Uncle Boonmee Who Can Remember His Past Lives vann Palm d’Or priset i Cannes förra året döpte en journalist på The Guardian filmen till Uncle Bong Hit. Men öknamnet sveptes också in i hjärtliga lovord.
När jag träffar Weerasethakul på årets filmfestival i Sodankylä är han som lugnet själv. Trots att jag inför intervjun sett alldeles för få filmer av honom och trots att festivalens presspersonal jäktar på oss, vaggar den betänksamma mannens mjuka röst och fasta blick mig in i ett nästan meditativt tillstånd. Senare läser jag att andra haft liknande upplevelser då de intervjuat honom. Stämningen återfinns även i hans filmer.
Uncle Boonmee är en film som saknar motstycke. Filmen utspelar sig på den thailändska landsbygden, på gränsen till Laos, kring de sista dagarna i farbror Boonmees liv. Boonmee är dödligt sjuk och hans hemgård besöks av nära familjemedlemmar, en del av dem levande och andra som andar i märkliga skepnader (Boonmees son är en blå Chewbacca med rödglödande ögon). Tillsammans utforskar de Boonmees tidigare liv och orsakerna till hans sjukdom.
– Boonmee går tillbaka till sina rötter i djungeln och grottorna, till de platser där vi tidigare förstod djuren, där vi förstod oss på naturens ljus och läten, förklarar Weerasethakul – eller Joe, som hans västliga fans döpt honom till.
Lite som Boonmee utforskar Weerasethakul i flera av sina filmer bilder från sin barndom.
Skapande geni?
Det ligger en viss spänning i Weerasethakuls sätt att beskriva sitt konstnärskap och intrycket hans filmer ger. Weerasethakuls filmer rör sig ständigt över gränser. Flera av filmerna gör abrupta språng, där samma skådespelare plötsligt är någon eller något helt annan. Gränsen mellan människor och djur suddas ut och alla varelser tycks vara i ett ständigt stadium av tillblivelse. Ändå talar Weerasethakul om sig själv och sina filmer i rätt så klassiska auteur termer, om film som ett uttryck för konstnärens själ.
– Jag ser på film som målarkonst, som ett uttryck av dig själv och din ande, berättar Weerasethakul.
Flera av filmerna är delade i två tydliga delar. Weerasethapakuls första långfilm Blissfully Yours är känd för att öppningstexten plötsligt börjar rulla 45 minuter in i filmen.
– Det var en reaktion på filmen på klippbordet. När vi pratade med klipparen märkte vi att filmen levde sitt eget liv, att den berättade något och bad om något. Första delen var bara inledning, förklarar Weerasethakul.
– Vi är väldigt flexibla, manuset är ingen bibel, berättar han.
Morgondiskussion
Weerasethakul må vara lugn under intervjun men då han under de klassiska morgondiskussionerna i Sodankylä diskuterar med Peter von Bagh verkar han väldigt obekväm.
– Jag var ett ömkligt barn. Skolsystemet var mycket strängt och i skolan var jag hela tiden rädd. Det är antagligen en av orsakerna till att jag känner mig obekväm inför en stor publik eller i en situation som den här, säger Weerasethakul, plötsligt med ett självsäkert allvar.
Filmen blev en tillflyktsort.
– Vägen in i filmens värld började med Steven Spielberg och all sci-fi som kom från USA och invaderade världen i början av 1980-talet. När jag var 12 eller 13 år gammal förälskade jag mig i tanken att fly från mitt lilla liv till en annorlunda värld.
Då filmindustrin i Hong Kong kollapsade i slutet av 1980-talet blev utbudet smalare även i Thailand. Weerasethakul åkte till Bangkok för att jaga nya filmupplevelser på VHS. Därigenom bekantade han sig även med europeiska klassikernamn som Fellini.
Weerasethakul studerade först arkitektur i sin hemstad Khon Kaen i nordvästra Thailand. Under sina magistersstudier i Chicago föll han för experimentell film och började filma svart-vitt på 16mm. Tidiga förebilder utvidgades med verk från amerikanska avantgardistiska och experimentella regissörer som Maya Deren och Stan Brakhage. 1997 flyttade Weerasethakul tillbaka till Thailand och 2000 blev Blissfully Yours, hans första långfilm, färdig. Filmen vann Un Certain Regard-
priset i Cannes och idag går priserna från filmfestivaler inte längre att räkna på tio fingrar.
Animism
Weerasethakuls filmer skiftar ofta mellan ruralt och urbant. Ändå känns de flesta platser i hans filmer väldigt isolerade, vare sig det finns människor i närheten eller inte. Känslan förstärks av vidskepligheten hos karaktärerna, andar och vålnader bemöts ofta med vardaglig likgiltighet.
– Vi tror på andar, inte bara hos människor utan även hos djur och träd, säger Weerasethakul när hans tro på spöken kommer på tal.
Weerasethakul ger ett exempel på mötet mellan modernitet och vidskeplighet: de stora protesterna i Bangkok förra året. Folkmassorna som krävde demokratiska reformer samlade vid ett tillfälle blod från deltagarna i en hink och slängde det på premiärministerns port. För de äldre generationerna är animistiska ritualer fortfarande en del av vardagen, de finns med till exempel i samband med invigningen av ett nytt hus.
Den saliga blandningen av campiga spökhistorier, thailändsk kitch (karaoke bland annat) och djup realism lämnar ändå väldigt lite utrymme för att läsa in något ”mörkrets hjärta” i Weerasethakuls verk. Animismen och avsaknaden av linjära historier blir istället överskridande element som lämnar Weerasethakuls filmer väldigt öppna.
Arthouse i Thailand
Efter att Weerasethakuls första långfilm Blissfully Yours blev prisbelönt i Cannes köpte en stor studio filmens uppvisningsrättigheter. De visade filmen på flera stora biografer. Publiken väntade sig underhållning och filmen floppade totalt.
– Den första filmfestivalen i Thailand arrangerades 1997. Folk har inte blivit utsatta för olika filmstilar, förklarar Weerasethakul.
I flera diskussioner understryker han hur Thailand fram till slutet av 1990-talet inte hade någon arthouse-filmscen att tala om. Att leva på film är ekonomiskt väldigt otryggt.
– Efter Tropical Malady hade jag enorma skulder. Det var första gången mina fordringsägare ringt mig utan avbrott och krävt tillbaka skulder. Det var mycket traumatiserande. Jag grät ofta och var tvungen att fråga mig själv flera gånger varför jag håller på med film.
Istället för festivaler och nischade biografer verkar teatrar ha bjudit på den viktigaste fysiska infrastrukturen för independent-filmer. Men en ännu större roll för scenens tillväxt spelar olika digitala nätverk.
– Vi bygger en ny slags publik genom medier så som pirat dvd-skivor och torrents. De ger folk möjligheten att se våra filmer, fast det visserligen är illegalt. På det här viset har också de flesta kritiker sett våra filmer.
Mikael Brunila
Flera av Weerasethakuls filmer finns tillgängliga på The Pirate Bay.
