Det sköna med Svensk resning är att det inte är en pjäs om Svenskfinlands framtid, skriver Janne Wass.
Det är kanske bäst att börja med vad Svensk resning på Svenska Teatern inte är. Det är inte ett intellektuellt inlägg i debatten om Svenskfinland. Det finns försvinnande lite i texten som direkt är kopplat till finlandssvenskarnas vardag. Visserligen spelar både Sfp och Kulturfonden framstående roller i pjäsen, men de är så karikerade att det i rent samhällsfilosofiskt syfte finns väldigt lite att hämta där.
Pjäsen är de facto inspirerad av en estnisk förlaga vid namn Hot Estonian Guys och Anders Slotte har skrivit en egen pjäs med samma tematik, nu förlagd till Svenskfinland. Och kanske är det här en av pjäsens styrkor. En pjäs om Svenskfinlands framtid framkallar på pappret gäspningreflexer så fort man hör om konceptet. Men det sköna med Svensk resning är att pjäsen står på egna ben och den kunde egentligen utspela sig var som helst. De finlandssvenska stapelskämten lyser också tacknämligt väl med sin frånvaro, och där de finns, är det mest som ironiska slängar.
Allt börjar då en helt vanlig äldre österbottning vid namn Roy Bondas år 2021 tappar konceptet på flyget hem från semesterresan. I det av Sannfinländarna styrda Finland får man inte ens beställa en whisky på svenska. Hans utbrott i flygplanet blir droppen som får krogägaren Huile Hongells bägare att rinna över. Tillsammans med sina närmaste vänner grundar Hongell föreningen Svensk resning, vars syfte är alldeles briljant i sin enkelhet. Finlandssvenskarna måste bli fler och således ska finlandssvenskarna pippa som kaniner och skaffa barn tills de understa ruttnar. Om en kvinna har svårt att hitta en passlig partner som vill pippa som en kanin, erbjuder männen i föreningen ut sina tjänster för Svenskfinlands väl.
Till en början går saker och ting bra, föreningen expanderar, Kulturfonden öser pengar över föreningen och Huile Hongell blir rikskändis på kuppen. Men högmod går, som alltid i dessa historier, före fall, och då maktgalenskapen och kärleken till det goda livet överskuggar syftet med operationen börjar leden rämna. Och vi vet alla att ju bättre fest, desto värre blir krapulan.
I grund och botten är det alltså fråga om den traditionella berättelsen om makt, svek och kärlek. Svenskfinland utgör främst en ram för handlingen att utspela sig i.
Regissören Tobias Zilliacus gör genast från början klart för publiken att det inte blir någon buskisföreställning som ska locka skratt med dialekter och roliga hattar (även om det finns en släng av dialekt- och lyteskomik med). Black box-greppet känns fräscht och ensemblen bollar skickligt med en samling vita kvadratiska lådor som i olika konstellationer får representera diverse secenografiska och rekvisitoriska element. Tempobytena och de narrativa monologerna ger pjäsen en filmatisk känsla. Skådespelararbetet är jämnt, om ändå kanske inte glimrande, över hela linjen. Max Forsman gör ett stabilt porträtt av huvudpersonen Hongell, Mitja Sirén som den kåta konstnären är sin vana trogen härligt flippad. Cecilia Paul har en naturlig scenkarisma som gör att hon simmar som fisken i vattnet i det mesta hon gör, och hon flankeras väl av pojkvännen i Patrick Henriksens gestalt, alltid lika sympatisk att se på. Alla inblandade har uppenbara komiska talanger, som man kanske till och med hade kunnat spela lite mera på.
På premiären känns ändå första akten ganska seg. Skämten biter inte riktigt på publiken och de spontana applåderna lyser med sin frånvaro. Andra akten har en mörkare och mer allvarlig ton och humorn blir också svartare. Trots att vi alla vet vart historien är på väg, rullar den ganska behagligt på och skratten i salongen blir allt fler. Det må inte vara någon djup historia, eller ens en gapflabbig komedi, men skådespelararbetet och det snygga regigreppet räddar mycket. Jag känner mig fullgott underhållen då jag vandrar ut.
Janne Wass
Svensk Resning. Svenska Teatern. Manus: Anders Slotte. Regi: Tobias Zilliacus. Bearbetning: Christoffer Mellgren och Tobias Zilliacus. Scenografi: Mitja Sirén. Dräktdesign: Kaisa Rautakoski. Ljusdesign: Janne Björklöf. Musik- och ljuddesign: Iiro Ollila. Mask- och hårdesign: Pirjo Ristola. Koreografi: Kati Kallio. På scenen: Max Forsman, Cecilia Paul, Patrick Henriksen, Rabbe Smedlund, Mitja Sirén, Marika Parkkomäki/Anu Sinisalo, Iiro Ollila.
