Sumererna fascinerar. Deras största hjältedåd var tvivelsutan uppfinningen av hjulet. Men jag höjer även en skål för deras godhet att uppfinna ölet. Och om man får tro akvariehistoriker, var sumererna även de första att hålla fiskar, inte i regelrätta akvarier, utan i nån sorts dammar. Men sumererna var pragmatiska i den meningen att de inte höll fiskar av estetiska eller heliga skäl. Det handlade mer om deras aptit, de hade lust på fisk.
Egyptierna, däremot, lät sig förtrollas av fiskars skönhet och födde upp fiskar i dekorationssyfte. Väggmålningar i egyptiska gravar tyder även på att fiskar ansågs heliga. Romarna, å sin sida, kombinerade i fiskar food and fun, de konstruerade marina akvarier i konstgjorda dammar fyllda av färskt havsvatten i vilka fiskar simmade och underhöll sina herrar tills de hamnade på tallriken.
Trots att guldfisken ofta förknippas med Japan, var det i Kina man först började föda upp den, för dess skönhet och vackra färg. Guldfisken exporterades till Japan ca 1500 (e.Kr.) och gjorde omedelbart succé. Till England exporterades guldfisken mot slutet av 1600-talet och under det följande århundradet blev guldfisken osannolikt populär att ha i utsmyckade trädgårdsminiatyrsjöar.
Men miniatyrsjöar var inte nog för engelsmännen, vars fiskeplaner tog allt mer och mer grandiosa proportioner. Därför var det också i Regents Park i London som världens första allmänna akvarium slog upp sina dörrar år 1853. Under det kommande decenniet skulle många andra allmänna akvarier dyka upp, runtomkring i England, men också i Frankrike och Tyskland. Men dessa första akvarier överlevde inte länge, eftersom fiskarna inte överlevde. (Det är ofantligt svårt att konstruera artificiella oceaner, speciellt utan marinbiologiska insikter.) Men redan under 1870-talet hade akvariefantaster lärt sig mer om syretillförsel, filtreringssystem och optimala vattentemperaturer, varefter nya allmänna akvarier öppnade och hölls framgångsrikt flytande.
Mot slutet av 1800-talet, under den höga moderniteten, uppstod i det viktorianska England en veritabel vurm för akvariehållning i den övre medelklassens hem. Tillsammans med pteridomani (den patologiska termen för mani på ormbunkar), utgjorde akvariehållning ett av de första masskulturfenomenen. Samlandet på fjärilar och snäckor i dosor av glas var också något av en modefluga. Industrialiseringen, som redan nått oanade höjder mot slutet av 1800-talet, förde med sig att den viktorianska Mr Jones plötsligt kände sig alienerad från naturen. Som motvikt intog den viktorianska interiören en ”naturlig” inriktning. Ormbunkar skulle vitalisera dammiga vardagsrum, glasburkar med fjärilar och snäckor skulle bidra inte bara till en närhet till naturen, utan också fostra till kunskap om densamma. Kronan på det domesticerade naturverket var givetvis akvariet, en levande glasglob, en ocean i miniatyr, en egen värld att kontrollera.
Under samma tid rådde även mani på gamla goda Atlantis. Den höga modernitetens skrämmande ansikte kittlade fram Atlantis som en allegori för samtiden. Atlantis; myten om en högt utvecklad civilisation vars perfektion visade vägen för dess egen undergång som följd av de korrumperande krafterna av rikedom och materiellt överflöd. En civilisation vars fördärv orsakades av en implosion av rationellt tänkande, en civilisation som i sista hand gick under av vädrets makter; ett inferno av regn som kulminerade i jordbävningar och slutligen i en gigantisk jättevåg som obarmhärtigt svepte över en perfekt stad och begravde den under vatten för evigt.
Atlanteologer må fortsätta leta efter Atlantis för brinnande livet. Även om Atlantis redan för länge sen upptäckts. Atlantis återupptäcktes under slutet av 1800-talet och lever mer än väl till denna dag, i formen av dekorationer i akvarier. I miljontals akvarier runtomkring i världen existerar Atlantis, så även i mitt eget vardagsrum.
Som akvarieägare har jag lärt mig att djurbutiksägare utan undantag är underliga människor. Och jag har också lärt mig att akvariehållning inte alls är rogivande, som den populära föreställningen lyder. Att vara Gudinna över en ocean är hårt arbete. Och även om jag var befriad från tendensen till lathet, skulle det ändå vara nästan oundvikligt att en fisk eller två dog med jämna mellanrum, lämnande efter sig en otäck ångestkänsla, och ibland även mardrömmar. Kanske jag borde skaffa mig en fisk-nanny.
Akvariet är den moderna versionen av den stilleben-konst som går under begreppet vanitas och var mycket populär under 1500- och 1600-talen i Flandern och Nederländerna. Typiska motiv för vanitas utgjordes av dödskallar, ruttnande frukter och fiskar, timglas, musikinstrument, klockor och dystra blommor. Dessa motiv skulle påminna betraktaren om livets förgänglighet, njutningens fåfänglighet och dödens oundviklighet. Visst, akvarier kan sprudla av liv, men det finns ingenting mer melankoliskt än åsynen av en vacker död fisk bland ruinerna av Atlantis på bottnen av ett akvarium.
Akvarier, liksom oceaner, utspelar en narrativ scenografi som liknar det undermedvetnas flytande nycker. Jag undrar om Freud ägde ett akvarium. Google sviker mig på denna punkt.
Jag undrar också varför jag äger ett akvarium, jag har undrat hela dagen. Jag har aldrig begripit mig på begreppet hobby, så jag kan inte säga om mitt akvarium är en hobby. Till en viss grad är det roligt att leka vetenskapsman, marinbiolog, vattenkemist. Jag tycker inte om att leka Gudinna, det är ett jobb jag aldrig skulle söka, hur välbetalt det än skulle vara. Jag är inte en 80-tals fetischist, som genom mitt akvarium försöker uppleva en svunnen discotid. Men jag älskar föreställningen om en undervattensträdgård, jag älskar marmorstenarna från Kroatien, vulkanstenarna från Island, jag älskar snäckorna från världens alla hörn. Jag älskar mina fake ruiner, fake skeppsvrak, fake skattkistor. Melankolisk kitsch.
På något underligt sätt tycker jag synd om mina fiskar som lever så gott de kan i en fullständigt konstgjord miljö. Och det slår mig först nu egentligen varför jag håller ett akvarium. Det är inte för fiskarnas skull, det är för akvariets skull. Fiskarna är bara akvariets raison d´être. Jag äger ett akvarium för akvariets skull, för dess egenskap av att i själva verket vara en glasglob, som i sin tur är den ultimata sinnebilden för en souvenir.
Souvenir, hågkomst av vad då? Den trygga tillvaron i min moders mage?
Julia Kneževicˇ
studerar språk på Island