Den 1 h 46 min långa dokumentären Pina är en hyllning till Pina Bausch, den världsberömda tyska koreograf som var en av de mest inflytelserika personerna inom danskonsten under de senaste 30 åren. Hon var kvinnan bakom Tanztheater Wuppertal, en stilbildande sammansmältning av olika konstformer.
År 2009 började Bausch och Wim Wenders samarbeta kring en dokumentär. Projektet avbröts på ett tragiskt sätt. Bausch avled 68 år gammal efter att ha fått diagnosen cancer bara några dagar före sin död. Produktionsbolaget Neue Road Movies meddelade att inspelningarna var slut, men de återupptogs i ett senare skede. Pinas dansensamble ville absolut slutföra filmen som blev en rekviemmässa för deras älskade lärare.
Filmen, som har en lös struktur, visar artister från alla möjliga länder som berättar om Pina och dansar till hennes ära. Därför är filmen samtidigt en hyllning till danskonsten som ett fenomen som spränger gränser. Här talas tyska, franska, ryska, koreanska, kroatiska – något som berör en internationalist på djupet.
Till min förlägenhet hade jag inga förkunskaper om Bauschs magiska teater. Var jag kanske en idealisk åskådare, ett oskrivet blad? Så kändes det då jag såg artisterna uppträda inte bara på scen utan också i en simhall, under Wuppertals monorailbana, mitt i regnet .
Scenografin återspeglar Pinas unika förmåga att känna en dansrytm bakom vardagen. Livets och kroppens förgänglighet, människans olika åldrar, den urbana alienationen, strävan efter gemenskap, fåfänglighetens komik – allt detta kan man avläsa i dessa dansnummer. Konceptet är hisnande: naturelement som vatten, jord, sand spelar en lika stor roll för helheten som rörelserna. Stolarna i en kal kabarélokal är med och ”dansar”. En hemmafru i en blommig städrock visar sig vara en ballerina som genom sin tådans uttrycker sin ensamhet.
Wenders använder 3D-effekten främst för att framhäva skönheten och skapa några magiska ögonblick: ett sakta fallande löv, några regndroppar på en människokropp, en kvinnas nakna, bedjande ansikte, en blodröd trasa som kastas i den bruna, feta jorden.
Det är massor med visuell information att smälta. Den ångest som byggs upp resulterar sällan i katarsis. Filmens dramaturgi väcker frågor. Var det kanske meningen att Bausch och Wenders skulle föra en dialog? Tyvärr uteblev den. För en oinvigd känns t.ex. dansnumren ur Café Müller-föreställningen som en försummad chans att diskutera med åskådaren.
Trots allt det spektakulära, mänskliga och inspirerande kan man uppleva Pina som utdragen och lite väl mekanisk. Likväl är Tysklands Oscarskandidat för år 2012 både sevärd och minnesvärd.
Zinaida Lindén
Pina. Dokumentär. 3D. Tyskland 2011. Manus och regi: Wim Wenders. Foto: Hélène Louvart. Medverkande: Pina Bausch, Regina Advento, Malou Airaudo, Andrey Berezin m.fl.
