I boken Vi skall alltid ha Jekaterinburg skriver Per-Erik Lönnfors personligt om sitt åldrande och om hur det aldrig är för sent att bli kär.
Denna är den femte boken i Per-Erik Lönnfors självbiografiska svit av vilka bland annat den fjärde boken ”Vändpunkter” har behandlats tidigare i Ny Tid. Framgången med de tidigare böckerna har inspirerat till en fortsättning. Per-Erik Lönnfors återkommer också till behovet att betrakta livet som ett drama och däri igenkänna teman och arketyperna bekanta från konsten och litteraturen. Att betrakta sitt liv som en berättelse är ett sätt att skapa en mening för sitt liv. Skriver Lönnfors: ”Men i grund och botten måste jag skriva för att leva, Scheherezade höll sig själv vid liv från natt till natt med att varje kväll berätta en ny historia. På samma sätt kände jag att jag kunde leva så länge jag orkade fortsätta skriva mitt eget liv. Så länge berättelsen fortsatte gick livet vidare”. Detta kan väl uppfattas som hans credo.
Huvudstråken i denna del av berättelsen är sorgen och ensamheten efter hustrun Pearls död efter 46 års lyckligt äktenskap, samt den oväntade förälskelsen som dock grumlas av hotfulla tecken på prostatacancer. Lönnfors sällar sig till skaran med Merete Mazzarella, Claes Andersson, Lars Huldén, och andra finlandssvenskar och världsförfattare som också har varit inne på teman om åldrandet, kärleken och döden. Berättelsen är en vittnesskildring där frekventa litterära anspelningar med författare från Andersson till Shakespeare, Frank Sinatra och Tjehov kan ge en sorts tolkning av händelser och framhäver de evigt återkommande elementen i människans villkor. Men texten varvas också med mer vardagliga utdrag från mejl och sms. Lönnfors skriver med en blandning av självironi, humor och öppenhjärtlighet som gör hans böcker mycket lätta att ta till sig. Och den oväntade kärleken? Lönnfors hade mer eller mindre uppgiven sett sin framtid i skaran av ensamma äldre män som ibland syns röra sig som vålnader på gator och torg. Fast det är svårt att föreställa sig Lönnfors som den ”typiske” ensamma gubben som isolerar sig i sitt kyffe. Lönnfors springer på matinéer, presskonferenser, håller föredrag i radio, har hus och vänner på Cypern. Men det kompenserar ju inte förlusten av livskamraten. Vid sjuttio plus kan det vara svårt att tänka sig att börja på nytt. Vilken kvinna är intresserad av en skruttig gubbe som ängslas över sin prostata? Och ifall mot alla odds någon kvinna blir intresserad så vad skulle hans fru ha tyckt om saken? Men trots allt följer Lönnfors rådet att raka sig varje morgon och hålla sig med en proper fasad.
Under en veckoslutsresa med en grupp gamla journalistkolleger till Jekaterinburg börjar Lönnfors inbilla sig att han har en speciell ögonkontakt med den 19 år yngre kvinnliga guiden A. Härmed börjar snöbollen rulla, Eros vaknar och Lönnfors gräver fram sina gamla guider i kärlekens konst, Stendhal och Ovidius. Den som inte känner till Stendhals karaktärisering av förälskelsens olika stadier får här en ypperlig lektion. När de sent omsider kommer fram till förförelsens första heta ögonblick och Lönnfors fumlar med händerna antyder den inte helt medgörlige A att ”en kvinna älskar med sina öron”. Lönnfors fattar galoppen och lyckligtvis infinner sig verbalinspirationen, ”jag vill täcka dig med kyssar …”. Och därmed öppnades portarna så att säga.
Storyns lärdom är att det kan löna sig att raka sig varje morgon, och att det aldrig är för sent att bli kär. Kanske nästa bok handlar om hur det gick med Carita?
Frank Borg
Per-Erik Lönnfors: Vi skall alltid ha Jekaterinburg. En självbiografisk berättelse. Söderströms, 2011.
