Fans av brittisk sitcom är antagligen bekanta med skådespelaren och regissören Richard Ayoade, känd bland annat för sin roll som nörden Moss i tv-serien The IT crowd. Nu har Ayoade debuterat som långfilmsregissör med den romantiska dramakomedin Submarine, historien om en femtonårig walesisk pojke och hans kamp för att få en flickvän och rädda sina föräldrars äktenskap.
Oliver Tate (en fullkomligt lysande Craig Roberts) är den bleke ynglingen från Swansea anno 1986, som trots att han prövat att röka pipa, genomgått en ”hatt-fas” och lyssnat uteslutande på franska smörsångare, ännu inte lyckats ”finna sig själv”. Tate vandrar omkring i en lite för stor duffelrock, sitter på stranden och tänker djupa tankar, och fantiserar om att hans liv är en fransk New Wave-film. Detta då han inte ägnar sig åt ”lätt mobbning” och pyromani för att vinna sin stora kärlek Jordanna Bevans (en minst lika lysande Yasmin Paige) hjärta, eller neurotisk hemlig bevakning av sina föräldrars falnande sexliv i syfte att förhindra en eventuell skilsmässa.
Oliver är, sina intellektuella pretentioner till trots, just så narcissistisk, osäker, neurotisk och omedvetet extremt jobbig mot sina medmänniskor som man kan förvänta sig av ett intelligent pubertalt ensambarn med brist på livserfarenhet. Då hans och hans vänners mobbning av klassens överviktiga svarta får går överstyr och Oliver, typiskt nog, är den som oavsiktligt orsakar det hela, försöker han be om ursäkt genom att skriva ett brev till mobboffret med anonyma tips om hur hon ska bete sig för att inte vara en fullt så lockande måltavla.
Roberts, en trots sin ålder ytterst övertygande skådespelare, har en talang för att i sitt bleka brittiska skolpojksansikte anlägga en totalt nollställd, fiskliknande min som, i kombination med Olivers inre monologer där han intellektualistiskt rationaliserar varje mer eller mindre idiotisk handling han gör, får tittaren att gång på gång vrida sig i skrattparoxysmer, delvis orsakade av motvilligt igenkännande.
Jag har ofta svårt för så väl romantiska som dramakomedier, eftersom romans- eller dramadelen, särskilt i det gråtmilda landet på andra sidan Atlanten, lätt tar överhanden och skymmer ut humorn, som dessutom i vissa indieproduktioner tenderar att vara så pretentiöst minimalistisk och avancerad att man måste anstränga sig för att få skratta åt skämt som dessutom kommer för glest för att hålla stämningen uppe. Submarine är ett underbart undantag som elegant åker slalom mellan genrens falluckor. Humorn är ofta förekommande, intelligent utan att vara överkurs och, den enstaka inplacerade popkulturreferensen till trots, lätt att ta till sig för vem som helst. Regissören har lyckligtvis förstått att dramaelementen syns, hörs och kommer till sin rätt även om man inte gnuggar dem i publikens ansikte hela tiden à l’américaine.
Till och med romantikdelen, som jag nästan aldrig fastnar för oavsett film, räddas av kontrasten mellan Olivers ultrakomiska högtravande tafatthet och Jordannas kompromisslösa kärvhet. Undertecknad faller lika handlöst som Oliver för Paiges antihjältinna, en pyroman i röda gummistövlar som med sin sträva pannlugg och sina allergieksem ändå lyckas göra ett tusen gånger mer sympatiskt intryck än till exempel den överhajpade indiefavoriten Ellen Page.
På det hela taget är Submarine just det som behövs då höstmörkret sänker sig över Finland och livet blir ett snäpp ruggigare att leva. Den värmer och berör, men just då det kletiga melodramat ska sätta in räddar den tittaren med ett lika värmande, berörande genuint och befriande gapskratt.
Otto Ekman
Submarine, Regissör: Richard Ayoade, I rollerna: Craig Roberts, Yasmin Page, Sally Hawkins, Noah Taylor, Paddy Considine, Producerad av Warp Films och Film4
