Anonymitet på nätet – en fråga om pressetik eller yttrandefrihet? Janne Wass tangerade i senaste Ny Tid en debatt som gått hätsk i svensk dagspress och på ett antal bloggar under den senaste månaden. Jag tänkte här fortsätta diskussionen.
Anonymitet är nätets grundtillstånd, skriver Wass i samförstånd med flera andra röster i debatten. Journalisten Anders R Olsson skriver i Svenska Dagbladet den 7. september:
“[Anonymiteten] kan inte avskaffas. Skälen är tekniska. Ett internet där det är möjligt att alltid spåra enskilda användare är en önskedröm eller en mardröm, beroende på hur man ser saken, men ett sådant internet har vi inte.”
Registrering och användarnamn på kommentarspalter är endast fåfänga försök att kringgå detta faktum. Hur bör då en utgivare agera inför anstötliga kommentarer?
Wass ståndpunkt är – i ett nötskal – att frågan främst handlar om pressetik, inte yttrandefrihet. Ingen utgivare behöver ge utrymme för alla åsikter, att bli publicerad i ett visst medium är ingen medborgerlig rättighet. Det är alltså upp till utgivarna att hålla rent på kommentarspalterna, censuråtgärder av David Cameron eller hans gelika är skadliga och ineffektiva.
Wass formulerar något som kunde uppfattas som en hälsning till utgivarna:
“Det fria internet kan inte vara en plats där man godtyckligt kan kränka människovärdet och föra hetsjakt på personer eller folkgrupper. Internet är en kommunikationskanal som upprätthålls av fullt levande personer med rättsliga skyldigheter och straffrättsligt ansvar. Den virtuella världen är i slutändan endast en schimär”.
Wass formulerar här – antagligen oavsiktligt – kärnan i den liberala nätpolitiken.
För liberaler tycks varje problem vara som en lök – i kärnan hittar vi alltid ett frihets- eller rättighetsproblem. Det gäller bara att skala ihärdigt. Om vi skalar av frågan om yttrandefrihet kommer vi istället till en annan rättighet. Nätet är bara en förlängning på den borgerliga offentligheten, där realiserandet av olika fri- och rättigheter måste vägas mot varandra.
Den liberala horisonten där alla politiska frågor kan reduceras till rättigheter känner bara till ett slags aktörer: rättssubjekt med skyldigheter och ansvar. Allt annat är sekundärt, “den virtuella världen är i slutändan endast en schimär”. Förtydligandet mellan pressetik och yttrandefrihet är förvisso viktigt, men väldigt begränsat.
“Media determinerar vår situation”. Orden är lånade från den tyske medieteoretikern Friedrich Kittler. Kittler har ofta anklagats för teknikdeterminism och med goda skäl. Ändå kan vi lära oss något av honom.
För Kittler är en skriftakt aldrig skiljd från skrivandets tekniska medel och skriftens tekniska reproduktion. Från 1800-talets fjäderpennor till 1900-talets skrivmaskiner – de här teknologierna skapade enligt Kittler det skrivande subjektet och nya skriftteknologier kräver en omdefinition av skrivandet som aktörskap.
För Kittler är medieteknologierna aktörer just genom sina materiella egenskaper. Samhällsvetenskapliga begrepp så som offentlighet, rättighet, skyldighet och upphovsman är alltid produkter av samtidens medieteknologier som materiella fenomen. Internet är inte en schimär, utan består av bland annat kretskort, algoritmer, stål, plast och glasfiber, men även av mänskliga kroppar. Att “liberalisera” en fråga innebär däremot alltid en antropocentrisk begränsning av aktörskap. Teknologin i sig kan då aldrig göra någon verklig skillnad.
När Wass anropar det skrivande subjektets ansvar och skyldigheter lämnar han samtidigt bakdörren öppen för begränsningar av det fria nätet. När vi inte längre kan spåra ett författarsubjekt på kommentarspalterna blir frågor om individens ansvar och skyldigheter inte bara tråkiga utan även farliga. En stor del av den nätpolitik som de flesta europeiska regeringar idag idkar är just försök att genom våld återupprätta möjligheten till liberal politik på nätet, försök att spåra rättssubjekt där sådana inte går att finna.
Skall vi alltså helt överge alla normativa försök att granska kommentarspalter? Kanske inte.
Istället för famlandet efter rättigheter och ansvar kunde vi se kommentarspalterna som miljöer. Synsättet är ett slags tillämpning av sociologen Gabriel Tardes smittontologi, där olika diskussioner och idéer sprids som smittor. Kommentarspalter är ekologier som beroende på bland annat teknisk utformning och redaktionell praxis ger utrymme för olika smittohärdar, det vill säga diskussioner och idéer. Att driva ett kommentarfält är att vårda en ekologi. Vill man ha en vildvuxen trädgård där allt går an och de mest aggressiva arterna dominerar eller vill man kanske sålla i överflödet? Här kan pressetiska överväganden visserligen vara vägledande, men svaret beror förstås på vilket slags ekologi man vill att skall frodas.
Mikael Brunila
studerar statsvetenskap
