Jonas Modig debuterade som poet redan 1968 med En sorts fattning. Men det skulle dröja nästan 40 år innan nästa diktsamling, Annandagar från 2007, kom ut. Annandagar fick ett fint mottagande. Kritikerna berömde Modigs direkta och avskalade beskrivning av sorgen; dikterna hade en biografisk klangbotten: Jonas Modig hade förlorat sin son i tsunamin i Thailand 2003.
Radfall, som följde två år senare, lästes till stor del som en fortsättning på sorgearbetet, och Jonas Modigs senaste diktsamling, Vinter i sommarhuset, har även den ett melankoliskt anslag. Själv läser jag boken efter att precis ha bommat igen en väns sommarstuga – tömt kylen och stängt av vattnet – och jag dras genast in i de inledande dikternas stämningar. Precis som i Modigs två senaste böcker är språket enkelt, registrerande och fritt från djärva experiment.
Hur mycket snö har fallit
efter perioder av spridda försummelser,
verktyg som aldrig togs omhand,
rishögar som skulle flyttas,
den vattensjuka ängen som inte blev dikad.
Sommarstugan framstår här som en lika enkel som verkningsfull bild av våra drömmar, och av tiden som obönhörligt skrider fram och samtidigt rör sig i cykler. Sommarstugan som en föreställning om hur livet kan, ska eller kunde vara; som ett rum i vilket ansatser och föresatser läggs på hög.
Att återvända till en sådan plats på vintern är speciellt. Nästan som att, vilket man som barn drömde om, kunna besöka en plats där man inte är (frånvaron av ett ”jag” i de inledande dikterna förstärker denna känsla). Jag kommer att tänka på Tove Janssons underbara Trollvinter, i vilken mumintrollet vaknar upp ur sin vinterdvala och ger sig ut för att på egen hand upptäcka en ny värld, det vill säga vintern. Jag tänker också på Sent i november, när muminfamiljens vänner återvänder till muminhuset för att finna det tomt; muminfamiljen har rest bort och de oinbjudna gästerna försöker förgäves återskapa någonting av den forna idyll som muminfamiljen, i deras ögon, stod för. Förlagan till muminböckerna var Tove Janssons barndomssomrar i den sydfinska skärgården, och det tycks som att Jansson och Modig har fångats av sommarhusets ödesmättade symbolik.
Inne i sommarhuset, sent på hösten.
Lamporna är tända i alla rummen,
länkar sina ljuskäglor, fyller ut svarta hål
som öppnas, allt oftare, allt djupare.
I den sista dikten i Vinter i sommarhuset sluter sig mörkret allt tätare kring huset, omöjliggör varje försök till flykt, men jaget har blivit ett vi och i dunklet finns ett hopp.
Boken innehåller totalt fem sviter men det är den första sviten (med samma titel som boken) och några dikter i den sista som verkligen dröjer sig kvar. Resten är inte ointressant men det är i dikterna om sommarhuset som stämningen är som allra mest mättad. Jag kommer att plocka fram boken i vinter igen, när det är som mörkast, för att se om den kan hjälpa mig få syn på det vackra och djupt hemlighetsfulla i vintern som årstid och tillstånd. Och inte bara nu, på säkert avstånd, med sommarens sista skälvande dagar i tydligt minne.
Nils Svensson
Jonas Modig: Vinter i sommarhuset, Norstedts, 2011.