Huvudpersonen Jbara i Saphia Azzeddines bok Sånt jag berättar för Allah tolkar uttrycket inch’Allah så att initiativet till Allahs vilja måste ligga hos henne själv. Hon måste kämpa själv för att få det liv hon strävat efter.
Jbara är en herdeflicka i de nordafrikanska bergen. Hon lever ett eländigt liv i ett tält med sin familj. Fadern är brutal och lat, medan modern ständigt lagar mat med lök för att kunna gråta i smyg. Dessutom har hon fyra bröder och tre systrar som trängs i tältet. Varje dag ber hon till Allah om att något skall hända i hennes liv och ge det en ny riktning.
Jbara börjar sälja sig till den äckliga herden Miloud bara för att få lite yoghurt och chokladkex. Efter en tid börjar illamåendet och spyorna komma om morgnarna och hon förstår att hon blivit gravid. Som på beställning ramlar en rosa resväska av märket Dior ner från en förbipasserande buss. Väskan tillhör en amerikansk tonårsflicka och för Jbara är väskan med pengar och underbara kläder som en dröm. Då familjen upptäcker hennes graviditet blir hon utslängd av fadern. Med resväskan rullande bakom sig går hon sin väg för att ta sig till storstaden.
Men stadslivet är inte enklare än det liv Jbara lämnat bakom sig. Hon tvingas göra svåra val och två gånger blir hon tvungen att starta ett helt nytt liv. Först som den prostituerade Sheherazade och senare som imam-hustrun Khadija.
Saphia Azzeddines bok Sånt jag berättar för Allah är en rak och ärlig monolog av flickan Jbara, framförd till Allah. För Allah kan hon berätta det som hon inte vågar säga till någon annan. Det är raseri inför livets orättvisor och människors dumhet, bekännelser av synderna som är haram, och framför allt rop på hjälp och förhoppningar om en bättre framtid.
Berättelsen rullar vidare i snabb takt och tack vare det rappa språket fäster man sig snabbt vid Jbara. Man börjar hoppas på hennes bästa och det går inte att släppa boken ifrån sig innan man fått veta hur det kommer att gå för henne.
Det är den rena tron på Allah som vägleder Jbara genom livet. Även om hennes tro ibland vacklar och hon stundvis är direkt förbannad på sin gud, så orkar hon ändå i de svåraste stunderna sätta sin fullständiga tilltro till honom. Hon inser att pappans sätt att lägga framtiden i Guds händer och att tro på Fkihn, byns korkade imam, bara är ett resultat av lättja. Istället tolkar hon inch’Allah på sitt eget sätt och förstår att initiativet till Allahs vilja måste ligga hos henne själv. Hon måste kämpa själv för att få det liv hon strävat efter så länge hon kan minnas.
Sånt jag berättar för Allah är en bok om kvinnoförtryck, men det är också en bok om hopp. Nästan alla kvinnogestalter är förtryckta på ett sätt eller annat. När Jbara arbetar som hushållerska hos en rik familj märker hon att det inte bara är fattiga kvinnor som behöver stå ut med förtryck, utan att också kvinnor som lever i välstånd drabbas. Trots detta orkar Jbara tro på sig själv och visar att hon inte går att trycka ner. Det är hoppingivande att läsa om en ung flicka som trots en dålig uppväxt aldrig förlorar sitt mod, inte ens under de svåraste motgångarna.
Sånt jag berättar för Allah är i ett nötskal berättelsen om en ung afrikansk flicka som är villig att betala ett högt pris för att få känna sig vacker och älskad, något hon aldrig fick som barn, och som tack vare sin viljestyrka klarar sig genom helvetet för att till slut nå fram till något bättre.
Fanny Fröman
Saphia Azzeddine: Sånt jag berättar för Allah. Ordfront, 2011.
