I sin senaste essäsamling ifrågasätter den prisbelönta författaren Arundhati Roy de demokratiska institutionernas salighet. Hon ger oss en dyster bild av vardagen i “världens största demokrati”.
År 1997 vann författaren Arundhati Roy Booker-priset med debutsuccén De små tingens gud. Sedan dess har hennes författarskap varit på hyllan. Den prisade författaren uttrycker i tidningen The Guardian att hon helt enkelt inte kan koncentrera sig på fiktion på grund av det engagerande och dystra samhällsläget i Indien.
De 15 senaste åren har Roy gett sin egen röst (och penna) åt en rad gräsrotsrörelser i Indien och globalt i kampen för självbestämmande, rättvisa och mänskliga rättigheter. LIKE har nyligen gett ut en samling av hennes texter översatta till finska under namnet Kuuntelen heinäsirkkoja – merkintöjä demokratiasta (Jag lyssnar på gräshoppor – anteckningar om demokrati). Den engelska utgåvans undertitel Fieldnotes on democracy betecknar bäst vad det handlar om: en samling på tolv arga och känslofyllda essäer skrivna åren 2000–2008. De är skrivna i all hast som polemiska ingrepp: demokratin ligger på akuten och det är bråttom. Essäerna cirklar fritt kring teman som indisk politik och nyliberalistisk ekonomisk politik, det interna indiska kriget mot terrorism, Indien i George W. Bushs allians mot terrorism. Två övergripande politiska projekt och faror anknutna till dem står i centrum: projektet för enhet eller hinduistisk nationalism, hindutva, och projektet för nyliberalistisk utveckling.
Det tudelade Indien
Symboler för det nya dynamiska Indien är Taj Mahal och arbetsmyrorna i call-centren. ”Möjligheternas Indien”, deklararerar också Sitra för investerare och Aurinkomatkat för turister här hemma i Finland. Förutom en kapitalistklass finns nu en flera miljoner stark medelklass i så gott som varje indisk miljonstad. Indien idealiseras som världens största demokrati – frihetens hopp (som en kontrast till Kina).
Den här självbilden är i centrum för Roys kritik. Hon beskriver det som om medelklassen både i Indien och i västvärlden vore lika blinda för livsvillkoren för de 700 miljoner fattiga på Indiens landsbygd. I The Guardian kommenterar hon de ökända maoistrebellerna: “om stamfolken tagit till vapen har de gjort det på grund av en regering som inte gett dem något annat än våld och ignorans och som nu vill ta bort det enda de har kvar – deras mark.” De här människorna står nu i vägen för utvecklingen. Jag tänker på debatten om hur naturresurserna tar slut. Det som diskuteras som ett miljöproblem är ett socialt problem för de miljontals människor som flyttas ur vägen för energiproduktion (enligt Roy har redan 30 miljoner indier tvångsförflyttats på grund av byggandet av massiva vattenkraftverk) eller mineralutvinning. Detta projekt fortsätter obehindrat trots att den hungerstrejkande Anna Hazard har fångat världens uppmärksamhet och stannat upp Indiens politiska liv med sin medelklassbaserade revolt mot politisk korruption i städerna.
Majoritetens diktatur
Enligt Roy är demokratins legitimerande makt alltför stark: allt som en demokrati gör ses som godtagbart. Kriget mot terrorismen gjorde enligt Roy 150 miljoner indiska muslimer till misstänkta ur statens perspektiv och en stor grupp människor speciellt i norr (Jammu och Kashmir) utsattes för godtycke och förtryck. Det här relaterar till demokrati som en slags majoritetens diktatur, Roy kallar i The Guardian den indiska staten ett överklass-
hinduprojekt och i Kuuntelen heinäsirkkoja skriver hon: “Den [liberala] representativa demokratin består av för mycket representation, och för litet demokrati”.
Kritiken fokuserar på massmedia, rättsväsende och polis, säkerhetspolis och militär. Alla institutioner beskrivs som partiska och fullständigt inkapabla att klara av de uppgifter de tilldelas i abstrakta demokratiteorier. Samhällsklimatet i Indien exemplifieras av den högsta domstolens motivering för dödsdomen efter en oklar rättsprocess mot muslimen Mohammed Afzal i anknytning till bombattentatsförsöket år 2001 mot det indiska parlamentet: ”fallet krävde flera offer och skakade hela landet, och samhällets kollektiva samvete stillas endast om brottslingen blir uppläst en dödsdom.” Den högsta domstolen har också väckt åtal mot flera debattörer (inklusive Arundhati Roy) som genom offentlig kritik “underminerar den demokratiska institutionens trovärdighet”.
Nyliberalism
och nyfascism
Indisk politik har på 2000-talet kontrollerats av det nyliberala kongresspartiet NCP (National Congress Party) och starkt hindunationalistiska BJP (Indiens folkparti) vilka turats om vid makten. BJP kräver nationell hinduistisk politik medan NCP fokuserar på ett nyliberalt ekonomiskt program för liberalisering, privatisering och snabb ekonomisk utveckling. De kan ses som varandras motpoler, men bildar de två valmöjligheter som den som röstar (grovt sett) kan välja mellan.
I titelessän Kuuntelen heinäsirkkoja: Kansanmurha, kieltäminen ja juhlinta (Jag lyssnar på gräshoppor: Folkmord, förnekande och fest) beskriver Roy händelseförloppet i den västliga delstaten Gujarat år 2002 då över 1000 indiska muslimer dog och tiotusentals drogs på flykt (hon nämner inte att våld också riktades mot hinduer i det som föregick händelserna). När sedan den indiska staten idealiserar händelserna och morden – vad ska man tänka om demokrati? Speciellt då delstatens BJP-ledare Narendra Modi som kopplats till angreppet går ostraffad – och blir senare prisad för effektivt ledarskap och får politiskt förtroende i följande val. I Gujarat har man under BJP:s styrning satt upp ett ”förmånligt investeringsklimat”, som indiska biljätten Tatas VD offentligt har prisat. Roy kontrar med att kalla det här fascismens och nyliberalismens allians och kallar händelserna i Gujarat folkmord. Arundhati Roys emotionella ilska smittar av sig.
NCP:s nyliberala politik har i sin tur stärkt problemen. Hindutva-nationalismens institutioner är i vissa fall de enda som erbjuder de fattiga skolor, socialvård, sjukhus och något att göra. Detta är grogrunden för en dyster hindunationalism, som riktar sig mot sikher, kommunister, landets 150 miljoner muslimer och en mängd andra minoriteter. På en del ställen har moskéer bränts ner på platser där man senare byggt upp mytiska hindutempel.
Kopplingen mellan nyliberalism (som skär ner i offentlig service och basservice) och högerextremism har också diskuterats i Europa. De fria marknaderna (som stöds av liberala anhängare) behöver en stark disciplinerande stat och samtidigt kan extremisiska rörelser frodas i den osäkerhet som råder, utan att de ifrågasätter nyliberalismens kärna.
Förklaringen är kanske lite väl enkel. Däremot kan man kanske bygga vidare på det Arundhati Roy dryftar i analysen av stödet för hindutva-organisationerna (inklusive ungdomsfalangen). Maoisternas stöd i skogstrakterna förklarar hon (i senare texter i The Guardian) med att maoisterna och adivasis kämpat för vardagliga frågor som skola, inkomst och trygghet i årtionden. Politik kan alltså enligt Roy inte handla om ett neutralt försvar av den liberala demokratins institutioner. Det som gäller är att organisera sig, kämpa och utgå från en verklighet, en vardag. Här rör sig Roy nära de tankegångar om vilka kampmetoder som behövs i dagens samhälle, som berörts bland annat i vänsterkretsar i Norden (se t.ex Aaron Etzlers Trondheimmodellen: radikala framgångshistorier, 2008. Arena. och Koivulaakso, Kontula et. al. Radikaaleinta on arki, 2010. Into).
Om man vill förstå skeendena i Indien är Kuuntelen heinäsirkkoja ett bra komplement, men det är värt att notera att boken kritiserats för att ta poetiska friheter gällande fakta. Den polemiska stilen gör att den här boken inte erbjuder mycket för den som söker efter en stilren fortsättning på det vackra i De små tingens gud.
Roy har jämfört att skriva romaner och polemik med skillnaden mellan att dansa och gå. Roy har också sagt att hon gärna skulle dansa igen, ”bara hon hade tid”. Men hon frågar också om det finns liv efter demokratin om demokrati ses som bara en samling institutioner. Hon svarar med sitt eget engagemang. Poängen kanske är, att det är viktigt att vi överhuvudtaget är i rörelse i vårt politiska agerande, att vi ens går istället för att rutinmässigt försvara de demokratiska institutionerna.
Otto Bruun
Arundhati Roy: Kuuntelen heinäsirkkoja. Like Pystykorvakirjat, 2011. Ursprungliga titeln Listening to Grasshoppers – Field Notes on Democracy. Penguin Books, 2009.
