Fredsforskaren Pertti Joenniemi, numera verksam i Köpenhamn, hävdar i artikeln ”Suomen viholliskuva voi mennä uusiksi” (Viikkolehti 16.9.2011) att Finland just nu håller på att förändra sin fiendebild. Förr var ryssen alltid en rysse, men i takt med att Ryssland alltmer har börjat ses som en samarbetspartner och ett land med möjligheter håller fiendebilden på att förlora sina gamla betydelser. Detta kan ha betydelsefulla konsekvenser, eftersom varje nation är i behov av en fiende som förstärker den egna nationella identiteten. Vi har hittills vetat vem vi är, därför att vi vetat att vi i varje fall inte är ryssar.

Vi behöver alltså en ny fiende och den fienden håller enligt Joenniemi på att bli invandrarna, flyktingarna eller de som i den nya sannfinländska terminologin kallas negergubbar. Att vi hitintills i stort sett bevarats från den utlänningsfientlighet som kännetecknar många europeiska länder beror på att vi haft vår egen traditionella fiende. Men också vi måste börja bereda oss på en tilltagande utlänningsfobi.

 

Mervi Leppäkorpis bok Asiaton oleskelu kielletty – kanske den bästa bok jag läst om de finländska myndigheternas diskriminatoriska förhållningssätt visavi invandrare – ger oss en nästan heltäckande bild av att vårt älskade fosterland är väl förberett för till och med en långtgående radikalisering av attityderna gentemot utlänningar och invandrare. Föralldel: ännu i början av 80-talet reglerades utlänningarnas rättigheter och skyldigheter enbart i en fullständigt opreciserad adminstrativ förordning. Idag regleras de i en lag som nog i och för sig förutsätter att internationella människorättighetsfördrag bör beaktas vid tillämpningen av lagen. I verkligheten är det migrationsverket och inrikesministeriet som vid sidan av polisen ser till att den bara tillämpas på ”vederbörligt” sätt. På basis av egen mångårig erfarenhet tycker jag mig ha rätt att konstatera att, trots lagstiftningsmässiga reformer, mycket litet de facto har förändrats: rättstillämpningen och praxisen är fortsättningsvis präglade av misstänksamhet och oginhet.

Riksdagens ovillighet och regeringens totala ointresse för att ta tag i myndigheternas slapphet är i och för sig en skandal. Domstolarna har för sin del inte heller storligen bidragit till att trygga de invandrades rättigheter. Den nya yttre fiende som just nu håller på att ta gestalt i vårt land har inte haft många försvarare vare sig på myndighets- eller politisk nivå.

 

De mest intressanta avsnitten i Leppäkorpis bok handlar om de papperslösas skyddslösa situation. Avsnitten är intressanta bland annat därför att det är så ytterst litet skrivet om ämnet hos oss och därför att själva problemet på grund av sin omfattning fått en ökad internationell uppmärksamhet. Det går inte längre att se bort från det.

Att vara papperslös betyder att sakna alla officiella dokument: dokument om rätten att komma till landet, att vistas här, att arbeta här, att bo här och så vidare. Alla de som kommit ”olagligt” till landet är papperslösa, liksom t.ex. de vilkas uppehållstillstånd gått ut. De mest papperslösa är förstås alla de som på grund av rädsla lever under jorden gömd hos någon välvillig medmänniska, släkting eller inte. Exemplen är oräkneliga.

Enligt alla människorättskonventioner är också de papperslösa människor med rättigheter. Hos oss liksom i de flesta länder är de ofta laglösa. Men enligt internationell rätt är ingen människa laglös.

Låt oss alltså se hur det kan se ut i verkligheten. Om du kommer till Finland och söker uppehållstillstånd, hamnar du i svårigheter om du inte har personnummer. Du kan inte öppna ett bankkonto, du kan inte ingå ett hyresavtal, hälsovårdstjänster är tillgängliga bara om du kan betala. Dina barn har svårigheter att få skolplats. Barn till romer befinner sig i speciella svårigheter. Om du är papperslös och behöver läkarhjälp, finns det en risk att utlänningspolisen blir uppringd. Utan arbetstillstånd kan du tvingas arbeta utan något som helst rättsligt skydd och samtidigt utsatt för arbetsgivarens godtycke. Hela tiden står du inför risken att bli tagen i förvar samt utvisad och hemsänd.

 

Såhär borde det inte få se ut. För att ta ett exempel på att problemen kan lösas: Argentina består sig idag med den mest liberala invandrarlagstiftning som vi för närvarande känner till. Grannländerna Uruguay, Ecuador, Bolivia och Chile försöker följa föredömet.

De viktigaste argentinska reformerna gäller följande ämnen, som ännu inom EU befinner sig i barnskorna. (Men det var ju EU som skulle gå i ledningen!!!) I den argentinska invandrarlagen, som i och för sig bara gäller invandring inom Latinamerika, finns det inte mera papperslösa, rättighetslösa, invandrare. Alla invandrare åtnjuter människorättsskydd. Det betyder bland annat att olagligt gränsöverskridande inte mera är ett brott, att man efter tre månaders vistelse automatiskt får uppehållstillstånd och att villkoren för permanent tillstånd kraftigt liberaliserats. Alla har rätt till utbildning och hälsovård oberoende om man har ”papper” eller inte.

Om man kommit till landet efter reformen, kan man inte avvisas till något annat  latinamerikanskt land. De som har uppehållstillstånd kan delta i delstatsval. Dessutom har man uppmjukat reglerna för familjeåterförening, något som i Finland visat sig vara den nästintill svåraste utlänningspolitiska frågan. Efter år av strider går den inte framåt. I Argentina får en invandrare ta emot sina föräldrar, sin make eller maka, sina minderåriga barn eller sina vuxna barn i behov av speciellt stöd.

 

I Latinamerika strävar man idag efter att skapa en latinamerikansk identitet genom att dels öppna gränserna och dels genom att ge ursprungsbefolkningarna rätt att använda sig av sin ofta primitiva och högst ålderdomliga rättsskipning och fortsätta sin på uråldriga traditioner baserade religionsutövning. Under förutsättning av att de ej står i strid med de mänskliga rättigheterna!

I vårt land talas det ofta om vår europeiska identitet och om en ny global öppenhet.

I verkligheten ser vi tendenser som pekar i rakt motsatt riktning. Jussi Halla-aho, förvaltningsutskottets ordförande i riksdagen, vill att demokratins vagga, Grekland, borde använda sig av stridsvagnar för att få slut på de stora demonstrationerna i landet. Jussi Niinistö, försvarsutskottet ordförande, osäkrar sin pistol då han hör ordet kultur. Europeisk identitet och global öppenhet?

Kanske Ryssland trots allt var en bättre fiende än invandrarna, flyktingarna och de papperslösa? Ryssland gav trots allt inte upphov till sådana fascistoida yttranden som vi idag får höra av några parlamentariker.

Lars D. Eriksson

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.