A Letter to Elia är inte i första hand en dokumentärfilm om regissören Elia Kazan (1909–2003) och inte heller, skulle jag säga, en filmessä om filmkonstens förtrollande kraft – även om filmen kan sägas bestå av båda dessa element. Istället tar jag vara på själva titeln och beskriver Martin Scorseses film som ett storartat beundrarbrev riktat till Kazan. I filmen berättar Scorsese att även om han var vän med Kazan och betraktade honom som en slags fadersfigur kunde han aldrig direkt förmedla till Kazan den betydelse dennes filmer haft för honom och den formativa kraft de utövat. För enligt Scorsese går detta inte att förmedla till en person utan förvrängning, det går inte att få den andre att förstå denna tacksamhetsskuld. Således valde Scorsese filmens medium som sitt språkrör, att hålla kommunikationen mellan filmerna.
Att förmedla något via film kan för övrigt även sägas vara ett mera grundläggande tema som A Letter to Elia behandlar. Filmen börjar med ett utdrag ur ett föredrag Kazan höll 1973. Avsnittet börjar med frågan ”en hurudan slags person måste en regissör utbilda sig till? Vilka egenskaper behöver han?” Bland annat, menar Kazan, bör han vara som en ”psykoanalytiker som håller patienten funktionsduglig trots intolerabla spänningar och stress, både yrkesmässiga och personliga; en hypnotisör som arbetar med det undermedvetna för att uppnå sina mål.” Han bör ha ”välviljan hos en gammaldags mor som förlåter alla. Auktoriteten och strängheten hos hennes make, fadern, som förlåter ingenting, förväntar åtlydnad utan tvekan, tål inga dumheter. … Ett mycket tjockt skal. En mycket känslig själ. Samtidigt.”
Tack vare Kazans filmer började frågan om regissörens karaktär engagera även Scorsese. Men enligt Scorsese är det en fråga som filmerna själv bäst kan svara på, det är en fråga där man kan lära sig mera om mannen genom hans verk än genom mannen själv. Med dessa ord leds vi in på en rundtur genom en handful av Kazans filmer. Som dokumentärfilm är A Letter to Elia sammansatt av scener ur Kazans filmer, stillbilder, bitar av en intervju med en åldrande Kazan samt Scorseses anmärkningar. Det är speciellt vid filmerna On the Waterfront (1954), East of Eden (1955) och America, America (1963) som Scorsese stannar up vid och väljer att granska noggrant. Det han främst väljer att fokusera på är det psykologiska, hur han som ung biobesökare greps av vissa scener och med hjälp av Kazans filmer tilläts utforska känslor han inte var medveten om att han hade.
Ibland verkar det som om Kazans filmer och Scorseses eget liv sammanfaller osannolikt mycket – men det beror på att Scorsese valt de för honom viktigaste filmerna och att hans film på sätt och vis handlar lika mycket om Scorsese själv som om Kazan. Som utomstående, det vill säga som en finländare som inte genomlevt det Amerika Kazan skildrar i sina filmer, som Scorsese mycket starkt identifierar sig med, är det intressant att höra hur Scorsese betonar det genuina i omgivningarna och karaktärerna som Kazan porträtterar i sina filmer.
Scorsese menar att Kazans filmer är gripande just i och med att Kazan själv genomlevt det han berättar om. Således avslutar Scorsese sitt beundrarbrev till Kazan med följande citat ur hans föredrag: ”ämnet eller föremålet som en regissör måste känna till bäst, av alla ämnen, kunna se i största detalj och i det mest skoningslösa ljus med största uppskattning för de rådande ambivalenserna är – vad? Precis. Han själv.”
Patrick Martin
A Letter to Elia. Dokumentärfilm. USA. 2011. Regi: Martin Scorsese, Kent Jones. Manus: Martin Scorsese, Kent Jones. Produktion: Martin Scorsese, Emma Tillinger Koskoff. Speltid: 60 min.
