”You may have spent the last few years looking for me, but I have spent my entire life looking for you”. Så lyder en av de odödliga replikerna i en av mina favoritfilmer, Matrix. Det är frihetskämpen Morpheus som yttrar orden till huvudpersonen Neo – och ger på samma gång uttryck för en av de mest omdebatterade ämnena i dagens mediadiskussion, nämligen anonymiteten på internet.

Liksom Morpheus och Neo när många av debattörerna ett hopp om att internet för evigt skulle förbli en rummelplats för anonyma frihetskämpar och sanningssägare. Och inte heller jag kan förneka att jag kände ett Hollywood-sug i kroppen då jag under året som gick läste om Agent Smiths (myndigheterna) jakt på Morpheus och Neo (hackernätverken LulzSec och Anonymous).

Efter terrordåden i Norge skärpte många norska och svenska medier sina regler för kommentarer på internet, så att de nu kräver registrering. Det fick internetaktivisterna att resa ragg och åberopa yttrandefriheten och integritetsskyddet. Några har till och med gått så långt som att påstå att vi är på väg mot ett orwellianskt övervakningssamhälle.

Många av argumenten är lätta att hålla med om, till exempel att hatskriverierna på internet inte kommer att försvinna med slutna kommentarfält eller det faktum att registrering ju i själva verket inte alls betyder att folk uppträder med riktiga namn. Jag antar att till exempel Aftonbladet inte kommer att kräva att man styrker sin identitet med kreditkortsnummer eller dylikt. Nej, också i fortsättningen kommer vi att se signaturer i kommentarfälten. Den som vill vara anonym kommer också att kunna vara det. Registrering kommer främst att betyda ett extra steg som kan sålla bort dem som bara spontant vill spy galla ur sig.

Argumentet om yttrandefrihet är däremot förvrängt. För det första är det, som nån skrev, ingen mänsklig rättighet att bli publicerad. För det andra finns rätten till yttrandefrihet till just för att man ska kunna yttra sig under eget namn utan rädsla för repressalier. Om man sen väljer att censurera sig själv av rädsla för till exempel arbetsgivare, är det ens egen sak.

Det finns ändå en uppfattning som delas av många inom den generation som vuxit upp med internet, och det är att nätet på nåt sätt är ett laglöst område där samhällets regler inte riktigt gäller på samma sätt, där det finns utrymme för diverse Neo- och Morpheus-figurer. Det finns en uppfattning om att allt som internet ger möjlighet till, måste utnyttjas. ”Nätet är så snabbt, så vi kan inte sakta ner det med inloggningar och kommentarmoderering”, skrev en tidning som valde att hålla kommentarfältet öppet. Frankenstein har skapat sitt monster och nu måste det få löpa amok.

Internet måste också i fortsättningen hållas fritt från statlig censur och också i framtiden måste vi å det skarpaste motsätta oss alla förslag à la David Cameron om att polisen godtyckligt skulle få bryta sig in i människors Facebook- och Blackberry-profiler. Men vi måste kunna dra en skiljelinje för var det fria internet slutar och var till exempel mediehusens publiceringsansvar tar vid. Vi måste ha klart för oss att det fria internet inte kan vara en plats där man godtyckligt kan kränka människovärdet och föra hetsjakt på personer eller folkgrupper. Internet är en kommunikationskanal som upprätthålls av fullt levande personer med rättsliga skyldigheter och straffrättsligt ansvar. Den virtuella världen är i slutändan endast en schimär. Var det inte just det som Neo i det långa loppet ville få oss att inse?

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.