Ett utnött citat av John Maynard Keynes säger att ”i det långa loppet är vi alla döda”. Det är en varning för ekonomer att försöka blicka alltför långt in i framtiden. Själva citatet har ändå överlevt tidens tand.
Hur långt skall perspektivet vara, på ekonomin och mänskligheten?
I sin roman Erottaja låter ekonomijournalisten Kero Hämäläinen sin hjälte, en kapitalförvaltare, säga: ”Du är precis så bra som ditt senaste kvartal”. Det var hösten 2008 och placeraren hade just köpt Lehman Brothers papper till vrakpris.
Om Hämäläinen skulle ha skrivit i dag hade han låtit sin protagonist förkorta betygsperioden till en månad.
Allting som går uppåt skall komma ned.
Om hjälten i en actionfilm jagar upp boven i en skyskrapa kan man vara säker på att någon snart kommer att störta ned. För allt klättrande gäller att det är lättare att klättra upp än att klättra ned. Och ju högre en apa klättrar, desto mera visar han sin bak.
Men när kommer fallet? På börsen har tiden från upp till ner, och upp igen, under de senaste veckorna förkortats till en dag.
När världen var förutsägbarare än i dag talade ekonomerna om konjunkturer. Inspirerade av naturvetarnas lagar sökte de febrilt efter samband mellan orsak och verkan. En del gick så långt i att efterapa Newtons lagar om himlakropparna att de förklarade konjunkturerna med solfläckar. Deras normala längd angavs gärna med traditioner från bibeln till sju år. Sju magra kor åt upp sju feta.
Noggrannare räknenissar bestämde konjunkturcyklerna till drygt åtta år. Från 1795 till 1937 var cykelns längd i USA bevisligen 8,3 år.
Numera har ordet konjunktur deletats från börsmäklarnas jargong. Men innan det ersattes av derivativer och sentiment hade flera ambitösa teoretiker hunnit berika den ekonomiska litteraturen med olika långa cykelteorier.
Den amerikanska professorn Simon Kuznets förlängde konjunkturen till i genomsnitt 17 år. Ännu längre sträckte sig ryssen Nikolai Kondratieff. Det gick tre Kutznetsar på en Kondratieff, som alltså var drygt 50 år.
Varken Kuznets eller Kondratieff fäste mycket avseende vid externaliteter. Det är sådana yttre händelser, t.ex. krig och naturkatastrofer, som inte går att mäta och därför måste lämnas obeaktade.
Kondratieff råkade själv ut för en sådan externalitet. Han skickades på grund av sina kapitalistiska teorier till Gulagen, där han avrättades på Stalins order 1938. Han överlevde knappt en av sina cykler. Han var, i det långa loppet, död.
Ekonomernas misslyckanden med att förklara världens gång har inte avskräckt samhällsteoretiker från att söka efter långsiktiga trender. Dessa kunde ge ledtrådar till vad som orsakar samhälleliga konvulsioner, som vi har upplevt t.ex. 1848, 1918, 1968 och i dag.
Sigmund Freud påstod att personlig utveckling är en produkt av samspelet mellan två strävanden, den egoistiska jakten efter lycka och den altruistiska impulsen att förena sig med andra människor i samhället. I sin bok Civilization and its discontent 1930 utsträckte han teorin till hela samhällen. Striden mellan dessa två impulser är mänsklighetens kamp för sin överlevnad. När vinstmaximeringen har globaliserats har empatin förblivit nationell.
Det bevisas av främlingshatet och chauvinistpopulismens frammarsch.
Ett samhälle som överdrivet hemfaller åt lustprincipen kan alltså hamna i konflikt med sitt överjag, om man så vill sin nedärvda moral och etik. Men den aggressiva instinkten kan skjutas åt sidan av omtanke och samarbete. Enligt ny forskning är inte de rikaste samhällena de lyckligaste, utan de som har störst inbördes tillit.
En något annorlunda analys har den amerikanska klassicisten Edith Hamilton. Hon beundrade Grekland – alltså det antika – för dess balans mellan ”mind and spirit” (tanke och ande eller förnuft och själ). Människans förmåga att leva både i den synliga vetenskapliga och den osynliga poetiska världen är basen för en harmonisk samhällsutveckling. Under de senaste århundradena har vetenskapens segertåg ställt anden i skuggan under pendlandet mellan dessa två poler. Parallellt med denna uppdelning går en motsättning mellan individen och samhället. I denna utveckling är brytningsskedena farligast: ”I något skede klarnar en ny världsbild, men i krisens fotspår ser vi förödelse och ond, bråd, död” (Nils Torvalds i Vbl 29.7.2011).
Torvalds hänvisar till den tyska sociologen Karl Jaspers som placerar den första brytningstiden, den axiala perioden, till mellan år 800 och 200 före vår tideräknings början. Den andra krisen kring 1650 krossar den geocentriska världsbilden och falsifierar något sekel senare skapelseberättelsen. Trettiotalets förvridna ideologier leder till världskrigets helvete och en under en kort tid förnyad mänsklighet — ”upplyst av atombombens sken”.
Så de senaste årtiondena. När de ekonomiska ideologerna inte har lyckats med att överflytta himlakropparnas lagar på en matematiskt styrd materiell utveckling tar de till den längsta perspektivet, evolutionsläran. Men de feltolkar dess skapare Darwin lika konträrt som sin egen profet Adam Smith. De glömmer att Smith utöver att utpeka individens rationella handlande som grunden för den ekonomiska utvecklingen också skrev: ”Hur självisk människan än må vara, finns det uppenbarligen vissa principer i hennes natur som gör att hon bryr sig om andras öde och som gör deras lycka oumbärlig, även om hon ingenting vinner därpå utom nöjet att få uppleva den”.
Marknadsfundamentalisterna välsignar konkurrenssamhället med socialdarwinismen. De använder uttrycket ”den starkares överlevnad” i stället för ”de bäst anpassades”. Till anpassningen hör samarbete lika mycket som inbördes tävlan.
I sin bok Empatins tidsålder visar biologen Frans de Waal att männniskan uttryckligen har överlevt genom samarbete. Inte bara det, de oerhörda materiella framstegen under de två senaste århundradena har byggt på teknologi och samorganisation i en snabbt stigande inlärningkurva som bara avbrutits av krig och annan extrem konkurrens.
Freud skrev för 80 år sedan att ”människan har utvecklat sina krafter att undertrycka naturen till den punkt där de nu kunde utrota varandra till sista man”. Om de inte i stället undertrycker sina egna antideluvianska drifter att hela tiden se och kämpa mot verkliga och inbillade fiender för att i stället höja samhället i jämbredd med individen, och anden jämsides med tanken, får Keynes rätt.
I det riktigt långa loppet är vi alla döda.
Per-Erik Lönnfors
är ekonomiemagister och författare
