Vi satt och åt middag, min sambo, jag och två gäster, M och L, när jag nämnde att jag hade börjat läsa George Eliots Middlemarch.

– Jag tror det ligger något i det som Iris Murdoch säger om 1800-
talsromanen: att den är mycket bättre än 1900-talsromanen, eftersom den beskriver mänskor i en stor och verklig social värld.

– Jo det är en förtjusande bok, jaså, du har inte läst den förr, nickade alla.

M berättade då genast att hon höll på med Henry James Portrait of a Lady och ärligt talat var väldigt irriterad och uttråkad på den:

– Jag undrar: varför ska jag läsa om just de här människorna. Där finns ju inget samhälle.

Sedan glider samtalet över till något annat och det förblir sist och slutligen oklart för mig om M avsåg James roman som ett motexempel eller som en bekräftelse på Murdochs tes.

Portrait of a Lady handlar, liksom många av James romaner om människor i exil, utplockade ur sina ursprungliga sammanhang: amerikaner i Europa framför allt. Här är det den unga amerikanska arvtagerskan Isabel Archer som under en vistelse i Italien av naivitet kommer att gifta sig med den medelålders amerikanen Gilbert Osmond. Mannen är nog förtjust i henne, men behöver också bland annat en hemgift för sin dotter.

Middlemarch är mer eller mindre arketypen för Murdoch’s idealiserade 1800-talsroman: en berättelse om unga människor i en tämligen stillastående småstad, där människor oberoende av tidens politiska turbulens spelar upp sina givna roller på personliga sätt.

Tittar vi på rena årtal så borde det inte finnas en drastisk skillnad mellan just de här två böckerna. De hör båda till det senare 1800-talet, även om Eliot beskriver händelser kring 1830.  Middlemarch publicerades först 1871-1872 i serieform och sedan i samlade pärmar 1874. Portrait of a Lady publicerades i The Atlantic Monthly and Macmillan’s Magazine 1880–81 och sedan som bok 1881. Mellan författarna var det en generation: Eliot föddes 1819 och dog 1880 och var således jämgammal med drottning Victoria, medan James föddes 1843 och dog 1916.

Detta bara som bakgrund, eftersom jag måste kolla upp det själv. Litteraturen inordnar sig lyckligt-vis inte självmant till litteraturhistoria. Också i denna stund skrivs det romaner som är gravt efter, rejält före och precis rätt i sin tid, om man nu kan säga så. Det är alltså möjligt att de här två romanerna hör till olika epoker just i det avseende som intresserar Murdoch: att Middlemarch hör till det goda 1800-talet och Portrait of a Lady, åtminstone delvis, till det mindre intressanta 1900-talet. Murdoch berömmer James i fråga om hans förmåga att skriva om det inre livet och själens rörelser. Men när hon prisar 1800-talsromanen är det för dess tillit till samhället, till den gemensamma sociala världen som meningsskapande horisont.

“Det finns i dessa romaner en mångfald av riktiga personer, som är mer eller mindre naturalistiskt presenterade i ett stort socialt sammanhang, och som representerar av varandra oberoende centrum av mening, såsom tillkommer verkliga individer”, skriver hon.

II

Det senare 1800-talet tänker man på som en tid av snabba samhällsförändringar: urbanisering, industrialisering. Moderniteten, som för historiker börjar på 1500-talet, lägger till en extra skruv under den viktorianska eran och skjutsar in oss i 1900-talets omvälvningar. Ungefär så.

Först har vi alltså organiska sammanhang, samhällen, där människor lever i meningsfullt ofrivilliga relationer till varandra helt enkelt eftersom de inte har haft skäl att flytta på sig. Sedan, plötsligt, har vi lösa individer som förhandlar sig fram till positioner i ett allt mer rörligt samhälle.

Det här är berättelsen om den moderna människan och om hennes spegel, den moderna romanen, som Murdoch ganska okritiskt tycks kasta sig i famnen på. Men stämmer den?

Robert Pippin menar i sin bok Henry James and Modern Moral Life att James romaner uttryckligen undersöker en ny slags moralisk belägenhet som hans karaktärer befinner sig i. Lösgjorda från en tidigare epoks givna sociala förankringar förhandlar de sig fram socialt som enskilda individer. I det nya industriella samhället finns det större möjligheter till social mobilitet samtidigt som pengars betydelse för individens sociala status ökar.

Det intressanta med James karaktärer är hur förlusten av ett stabilt sammanhang för dem också innebär en förlust av den värdemässiga kompass som tillhörighet till en grupp eller klass, och delaktighet i dess vanor och föreställningar ger. Det är rent av så att själva språket tappar sitt fäste: “Utan mycket tillförlitlighet i ömsesidiga förväntningar och åtaganden, blir frågan huruvida en ung mans flört i Europa med en äldre gift kvinna är acceptabel eller inte, frågan hur man överhuvudtaget ska beskriva vad han håller på med, allt mer och mer undflyende.”

Många av James romaner beskriver enligt Pippin en moralisk omförhandlingssituation. De beskriver en förändring i det moderna medvetandet, den moderna sensibiliteten, som gör att människor inte längre vet hur de ska bedöma varandra, eller vad de kan förvänta sig av varandra. Den här förändringen, tänkte James, är speciellt tydlig hos den privilegierade och högst sofistikerade klass som han mest skriver om, men är inte begränsad till den.

Hans romaners filosofiska tyngd ligger alltså inte, som till exempel Martha Nussbaum har föreslagit, i att de artikulerar ett äktenskap mellan en aristotelisk och en kantiansk syn på moralen, där karaktärsutveckling och etisk situationskänslighet på ett optimalt sätt förenas med fasta principer. Det är snarare beskrivningen av en kontingent historisk situation, en moralisk belägenhet, som ger James’ romaner etisk bärkraft.

Här artikulerar Pippin ett perspektiv som kanske var självklart för Aristoteles och de fiktiva invånarna i Middlemarch, och som återigen framstår som allt mer givet för det tidiga 2000-talets moralfilosofer: en förståelse av vad du bör göra är inte åtskild från en förståelse av vad du är, eller vem du är.

Det här är förstås inte en enkel tanke. I själva verket är det inte en tanke, utan ett hölje som kan svepas över många olika tänkesätt, från en ganska slapp relativism via identitetspolitik och särartsteorier, till moderna versioner av aristotelisk dygdetik.

Ska man mejsla ut en specifik tanke ur den här formuleringen för Pippins, Murdochs och mina ändamål, så skulle det vara denna: En väsentlig del av vad det innebär att vara en moralisk varelse är beroende av att vi har ett liv och en värld som vi delar med andra människor, ett språk som är gemensamt och som på mer eller mindre adekvata sätt beskriver en gemensam förståelse. Att ha en moral är, delvis, att vara delaktig i en gemensam förståelsehorisont som inte begränsar sig till det strängt ”moraliska”.

Moralfilosofer har gjort olika försök att formulera en universell minimimoral: en teori om det ”moraliskt goda och rätta” som bygger på tanken att moraliska problem och moraliska skyldigheter klart kan åtskiljas från andra delar av livet. Man har trott på möjligheten att skapa en rationell grund för moralen, som väsentligen är oberoende av kontingent mänskliga situationer.

Denna tanke kan ses som en aspekt av liberalismens människosyn: Individen ska ha rätt att göra vad hon vill, vara vem hon vill och fritt välja sina målsättningar, så länge hon inte skadar andra. Människan ska förverkliga sig själv, samtidigt som hon iakttar vissa universella, opartiska och således utpräglat etiska principer i sitt förhållande till andra.

Vad det här universalistiska perspektivet missar är att en stor del av vår etiska habitus inte sitter i de övergripande universella principer om respekt för andra, utan snarare i vanor, tankebanor, skamkänslor, tillhörigheter, delaktigheter, önskningar, benägenheter. En hel mängd reaktioner som sitter i kroppen snarare än i förnuftet, och är beroende av att du i någon bemärkelse vet vem du är, var du står och vem du svarar inför. Det är de här mönstren som, om jag förstår Pippin rätt, har satts ur bruk hos James karaktärer. Uppdraget är att inta en ny plats i ett nytt samhälle, och hitta en ny jämvikt mellan de etiska riktlinjer man har med sig, och den värld man möter.

III

När jag växte upp tänkte jag bli författare och började som många andra skriva på flera romaner. Aldrig så att jag skulle ha kommit särskilt långt för det var ju tydligt att det inte alls blev bra. Och egentligen var det heller aldrig frågan om olika romaner utan om en och samma: en ganska konventionell utvecklingsroman om en ung kvinna som bor ensam eller med ett barn och arbetar med att ta sig ur de lager (av vaddå?) som isolerar henne från omvärlden. En del av berättelsen handlar om att konfrontera några signifikanta andra: i varje fall en äldre kvinna (som inte är hennes mamma utan faster, gudmor, styvmor) och en ung man (pojkvän, barndomsvän, kusin, förälskelse). Vad resten av vägen skulle bestå av var ganska oklart: jag ser framför mig några scener med barnet, en bilresa, någon återblick till barndomen, och ganska många försök att mana fram henne där hon sitter ensam hemma och t.ex. försöker skriva. Min huvudperson hade flera olika namn, men mest hette hon Agnes.

När jag var yngre skulle boken i god barnlitteraturtradition sluta med en fest där allt ställs tillrätta (som t.ex. i Trollkarlens hatt, Star Wars: The Return of the Jedi, Ulrika Bengts nya film Iris). När jag blev vuxnare och mera sparsmakad tyckte jag att det skulle räcka med en scen av ensam försoning: ett privat avklarnande av något slag.

Även om den här boken följde med mig i många år är det ganska givet att den inte behövde skrivas eftersom den redan är skriven av andra. Jag inbillar mig att det här är ungefär den vanligaste romanen som skrivs idag. Jag tycker mig se den varje gång jag går till Akademen och fingrar på böckerna vid svensk skönlitteratur. Jag plockar upp den, läser lite och lägger den tillbaka. Oftast köper jag den inte, men ibland kommer den till mig i alla fall, i en eller annan form.

Jag fick Cilla Naumans roman I cirklarna runt för några år sedan och läste ut den på två dagar. Den är, tyckte jag, väl genomförd och den hade uppenbart ett tillräckligt sug i berättandet för att få mig att lägga andra saker åt sidan för många timmar. Jag blev också väldigt berörd när jag läste den. Men den är också ett tydligt exempel på just den ström av samtidslitteraturen som min för evigt begravda roman skulle ha hämtat form och stoff ur.

I stället för en post-pubertal Agnes har vi här en medelålders Anna som sitter hemma och arbetar. Hon skriver på en teaterpjäs, men arbetet har stannat upp. På gården till hyreshuset från 60-talet bygger man nya dyra hus och i konflikten mellan texten och oljudet från byggarbetsplatsen uppstår en spricka där det förflutna väller fram, delvis barndomen, men framför allt åren med Jonas, när de fyra barnen växte upp just i det här hyreshuset. Hur kärleken såg ut och hur den inte räckte till. Berättelsens spänning byggs långt upp av att läsaren endast i slutet får ta del av hela historien om Jonas. När även Anna har kommit så långt i sitt inre arbete kan hon också skriva igen, och är beredd att gå vidare.

”När hon vaknar upp på nyårsdagen tänker hon:

Jag är snart femtionio år. Om några veckor har Jonas varit död i tre år. Han bor inte här längre.

Och inte jag heller.

Plötsligt är det uppenbart för henne att hon ska flytta. All hennes vånda har mynnat ut i detta enda. Det är över, färdigt. Pjäsen är klar och hon också.

Hon kliver upp ur sängen och drar på sig den gamla blå yllekappan och går ut på den tröstlösa gården, går omkring i leran och tittar. Det snöar. Ett vitt tunt täcke skyler inte förödelsen. Himlen är färglös. En främmande katt stryker sig mot hennes ben. Luften känns hög och klar, full av syre.”

Jag fastnar särskilt för den höga klara luften, just den framstår för mig som sinnebilden för den nutida människans personliga transcendens. Dessa var mina bojor och nu lägger jag ner dem; luften är hög och klar; det är lätt att andas.

IV

Om min vän M var frustrerad över bristen på samhälle i Portrait of a Lady undrar jag hur hon står ut med den ström av samtidslitteratur, där den enskilda människans processande av sig själv och sitt liv är det bärande temat.

Den typen av inre process som Anna går igenom pekar på något väldigt grundläggande i vår – eller snarare vår tids – tanke om vad som är djupt i människans liv. Djupt blir det när vi går in i oss själva och bearbetar det vi hittar: minne, barndom, trauma, sorg. Existentiellt befriande är det när arbetet leder till förändring. (Ett arv efter Freud?)

Den inåtvändhet som den här typen av roman beskriver är i princip något som Murdoch kunde gilla. Om filosofin kring medlet av 1900-talet hade problem med att ta det inre livet på allvar, så tas det i varje fall mer än på allvar i vår tids romaner. Att i roman efter roman följa med enskilda väl skrivna
karaktärers väg mot en insikt, ett beslut, en ny jämvikt, är värdefullt, för det bekräftar för oss att själen är verklig, och att dess tillstånd och innehåll kan uppvisa en väldig, för att inte säga oändlig variation.

Men den här inåtvändheten skiljer sig på ett intressant sätt från det intresse för det inre livet som finns i Middlemarch, eller hos en Jane Austen, eller en Dickens, eller en Tolstoj. Hos 1800-talsförfattarna är samhället närmare tillhands: sam-hället, gemenskapen, är den verklighetsgrund mot vilken individens liv utspelar sig. I en viss typ av samtidslitteratur är samhället däremot mera av en pappkuliss: det är viktigt att den står där, men meningen är inte att man ska titta på den särskilt noggrant. Intresset ska fokusera på individen och hans själsrörelser. Eller så är samhället snarare en hägring, oändligt viktig i sin avlägsna overklighet.

En Agnes eller en Anna är i grunden instängd i sig själv, i sin egen åtskildhet; det är därför den höga luften och en myckenhet av syre är så lämpliga bilder för hennes frigörelser. Men också av instängdheten i sig själv har man gjort lysande litteratur, från modernismens genombrott till idag: Proust har gjort det till exempel. Knausgård skulle någon kanske vilja nämna i det här sammanhanget, men jag vet inte ännu, har inte kommit tillräckligt långt. Kanske Victoria Benedictsson, men hennes problem är rasande samhälleliga. J. M. Coetzee skriver fram instängda medvetanden, men också hans böcker är samhälleliga och de instängda karaktärerna (Elizabeth Costello, David Lurie) andas i takt med hela samhällets problem. Det gäller också för Cora Sandels Alberte, vars instängdhet och frihet är två sidor av samma förbannade mynt. Och så vidare.

Vi kan lämna frågan om huruvida 1800-talsromanen var bättre åt sitt öde. Men var den mera samhällelig? Hade den en djupare förståelse av människan eftersom den placerade in henne i ett rikt sammanhang av andra lika verkliga personer?

Jag vet inte.

Jag tror att vår tids människa har en benägenhet att glömma bort att hon är del av ett samhälle. Jag tror genuint, med Murdoch, att vår tids mänska har en ganska smal förståelse av sig själv och sina förankringar.

Jag är, med Murdoch, ganska säker på att den här smala förståelsen ger någon form av utslag i litteraturen, en snäv förståelse av djup till exempel, ett element av solipsism. ”Där finns ju inget samhälle!”

Men när jag försöker styrka min övertygelse med exempel ur litteraturen glider de undan, de är inte tillräckligt många; inte fler än motexemplen.  Den jagcentrerade romanen, romanen med bara ett centrum, den självbiografiska romanen, romanen mellan biografi och litteratur; alla de här blir allt vanligare ju närmare vår tid vi kommer. De står kanske i samklang med vår tids individcentrerade sensibilitet, men också den sensibiliteten kan  användas på oändligt många olika sätt.

 

Nora Hämäläinen

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.