Dagens afrikanska exilförfattare är utan nostalgi och struntar i förväntningar om postkoloniala manifest.

Innan jag skulle intervjua Christopher Mlalazi från Zimbabwe, som besökte Finland i våras, skrev jag stolt till honom att jag hade skrivit en pro graduavhandling om hur de afrikanska befrielserörelserna avspeglades i litteraturen på 1950- och 60-talen. I stället för entusiastiska utrop fick jag till svar ”Du får inte glömma att det idag handlar om maktmissbruk som utövas av våra egna ledare. De gamla ledarna har svikit sitt folk.”

 

Det gäller i hög grad för presidenten i hans eget land, som efter att ha varit en stolt ledare för befrielsen från kolonialismen har försatt landet i en aldrig skådad ekonomisk misär. Han har dessutom i mitten av 1980-talet med hjälp av koreanska soldater gjort sig skyldig till ett massmord på människor som tillhörde en annan etnisk grupp än han själv. Detta tänker Mlalazi skriva om något tag. Idag är det farligt; en vän till honom som är bildkonstnär och som  avbildat massgravar från den tiden, sitter i fängelse. Trots farorna fortsätter Mlalazi att bo i Zimbabwe.

Romanen Many Rivers (2009) handlar om en ung man som tillsammans med några andra tar sig över Limpopofloden till Sydafrika för att söka jobb. Det blir en vådlig flykt där många går under, om inte annat så för att de inte kan simma. Då de nått andra sidan är de tvungna att ge alla sina besparingar till en man som ska köra dem vidare till Johannesburg. Utblottad och med en adress som inte stämmer hamnar den unga Qinisela in i ett kriminellt gäng, som inte har några hämningar när det gäller att döda för att komma åt egendom.

Den från början mycket oskyldiga unga mannen ser med förundrade ögon på det pulserande livet i storstaden, med dess myller av människor, och konstaterar att i jämförelse är hans hemstad Bulawayo en liten by. Där finns i alla fall hans mor, och efter några lyckade stötar har han möjlighet att sända henne pengar. De brutala morden han åser får honom ofta att må illa, men han har kommit in i gänget som samtidigt beskyddar honom, och har inget annat val än att hänga med och låta bli att skvallra för polisen.

Mlalazi erkänner att bilden av Sydafrika är väldigt svart, och att det är bara en sida av sanningen. Men det är en verklighet som många av hans landsmän i exil bekräftat. Då jag ber Mlalazi välja sin egen favorittext, nämner han novellen ”Election Day”, där en uppblåst tyrann väntar på resultatet av presidentvalet, som han är säker på att han ska vinna. Hans hustru hamnar i panik och föreslår att de flyttar till någon av sina egendomar i utlandet, men hon talar för döva öron. Han vinner också, och man förstår att valet inte har gått helt rätt till.

En annan satirisk författare med rötter i Zimbabwe (hon bor numera i Schweiz) heter Petina Gappah. Hon går ett steg längre i sin samhällskritik och tecknar i novellsamlingen Elegy for Easterly (2009) en nidbild av en president som bevistar begravningen av en av sina närmaste män. Det är mannens änka som berättar. ”I listened to the rhytm of his speech. Having addressed theme number one, the liberation struggle, it was time for the second theme. By the time I counted down from ten, he would have begun to attack the opposition. As I reached six, his voice echoed out over the hills. ’Beware the puppets from Downing Street. They seek only to mislead with their talk of democracy’”. Det finns bara två vita män på begravningen, och de tillhör begravningsbyrån. Det finns nästan inga vita män kvar i vårt land mer, konstaterar huvudpersonen nyktert.

Novellen ”Something Nice from London” är historien om en ung man i Zimbabwes huvudstad som sänds iväg till England, eftersom han är så begåvad. Innan han reser stjäl han allt som går att stjäla i huset. Under årens lopp tigger han om mer och mer pengar hemifrån, och påstår sig studera flitigt till än det ena eller det andra. I själva verket slösar han bort alla pengar och hamnar på glid. I telefonsamtal till familjen hotar han att ta livet av sig om de inte hjälper honom. Novellen inleds på flygfältet, där familjen väntar på hans kista. Den kommer inte, men enligt lokal sed kommer hela släkten till sorgehuset och väntar sig att bli försedda med mat och dryck. De väntar i flera dagar på kistan som inte anländer, och till slut bestämmer sig systern att själv åka till London. På flygfältet möter hon en kvinna som säger att hon har en present från kusin Lisa, ett paket inlindat i vackra band. Paketet visar sig innehålla den döda pojkens urna. Gappah skriver med humor och energi om ämnen som trots sin autentiska lokalfärg har allmänmänsklig bärvidd.

Kolonialismens arv – hur syns det idag?

På bokmässan i Paris i våras firade man det faktum, att det gått 50 år sedan de franska kolonierna blev fria. Ordet ”nykolonialism” förekom inte i de samtal som jag åhörde. Snarare pågick en allmän självkritik: det är de afrikanska ledarna idag som är odugliga och skyldiga till att folket svälter och att de ofantliga rikedomarna som ligger i jorden inte gynnar den egna befolkningen. Särskilt hårda ord hörde man i den salen där författare och politiker från det krigsdrabbade Kongo uppträdde. Samtidigt som de flesta talen präglades av djupt känd självkritik var det några som vågade vara optimistiska: ”Vi måste klara detta, på egen hand”.

Tierno Monénembo är född i Guinea men sedan många år bosatt i Frankrike. Han har skrivit en roman om en vit europé som har existerat i verkligheten, något mycket ovanligt i afrikansk litteratur. Den prisbelönta romanen Le roi de Kahel (2008) handlar om Aimé Victor Olivier, senare le vicomte de Sanderval, som år 1880 beger sig till Västafrika för att bygga en järnväg. Han vill bli kung, och hinna etablera sig innan de riktiga kolonialisterna lägger beslag på området. Han nästlar in sig hos den högsta hövdingen, som efter många förhandlingar ger honom ett landområde och rätten att trycka egna pengar. Han har lämnat sin familj i Paris, och går igenom otaliga sjukdomar och umbäranden i sitt försök att förstå en främmande kultur. Det finns en värdighet och en förslagenhet hos det folk han konfronteras med, varje gest är viktig, och överträdelser straffas hårt. Hans försök rinner dock ut i sanden och det franska kolonialstyret bemäktigar sig ”hans” rike med hård hand. Dialogen i Monénembos bok är levande, den är full av färgstarka detaljer, och visar på subtila maktförhållanden där till och med en urgammal fransk bildning står sig slätt.

En ny generation

Mycket har hänt sedan 1960-talet. De franska förlagen ger idag ut ett stort antal böcker från de forna kolonierna, och under de senaste åren har de framgångsrikt varit med i prissammanhang. De flesta författare jag hörde på bokmässan i Paris är bosatta i Europa, inte i de länder de skildrar i sina böcker. De är utan nostalgi, med en ny frihet i uttrycket och de struntar i förväntningarna om postkoloniala manifest eller exotiska exposéer av afrikansk misär.

Så såg det inte ut på 1950- och 60-talen. Det genomgående temat då, och det tog jag upp i min avhandling, var kolonialismens intrång i de sedan århundraden etablerade afrikanska kulturerna. Det handlade om de nya administratörernas oförmåga att förstå det land de erövrat, om tragiska människoöden som utspelar sig i skuggan av denna konfrontation (Chinua Achebe i Nigeria). Missionärerna gjordes till skrattretande figurer (Ferdinand Oyono i Kamerun), den egna frihetskampens hjältar glorifierades (James Ngugi i böcker om Mau-Mau-rörelsen). Men det skrevs också satirer om uppblåsta intellektuella eller föråldrade sedvänjor (Ayi Kwei Armah från Ghana och Wole Soyinka från Nigeria). Alla dessa författare uppfattades förr eller senare som hot mot de nya regimerna, och flyttade utomlands där de antingen blev ambassadörer eller föreläsare på västerländska universitet.

Ngugi bytte namn och heter nu Ngugi Wa Thiong’o. Han har också börjat skriva på sitt eget språk kikuju och swahili, eftersom engelskan enligt honom är besudlad av kolonialisterna. Här är han rätt ensam; dagens författare har inga problem med att utnyttja franskan eller engelskan som litterärt medium, men de betonar att de nu gör det på sina egna villkor. Mlalazi var rent av förvånad då någon i publiken ställde frågan om varför han skriver på engelska. Däremot strör han i sina böcker flitigt in ord på lokalspråket, som blir en spännande krydda.

Återskapad historia

Utöver de romaner och noveller som skarpt synar de nuvarande makthavarna, finns det hos dagens författare en strävan att rekonstruera hela sitt lands historia. Chimamanda Ngozi Adichie från Nigeria, verksam i USA, blev internationellt erkänd genom sin stort upplagda roman En halv gul sol (2007), en brett upplagd familjekrönika som skildrar Biafrakriget (1967–1970), det som för min generation var det första egentliga mediakriget med bilder av utmärglade barn som för evigt etsades på näthinnan. Adichie säger att hon kom igång med romanen då hennes far äntligen gick med på att berätta vad han upplevt under kriget. Familjen hade förlorat allt de ägde, både Adichies farfar och farmor hade dödats. Att tala om Biafra är fortfarande tabu, säger hon och ansluter sig därmed till den tradition som skapades av Ngugi och andra tidigare författare, som vill ge sin tolkning av historien för att läka gamla sår.

Romanen är välskriven, flyhänt och gripande, men en del kritiker har anklagat Adichie för att efterapa amerikanska bestsellers. På bokmässan i Frankfurt hörde jag en svensk afrikabiten förläggare kritisera henne för att följa västerländska litterära mönster, borde hon inte stanna kvar i Nigeria och stöda den lokala kulturen? Efter att ha läst romanen ångrar jag att jag inte protesterade. Men å andra sidan: vilken rätt har vi i denna del av världen att sätta oss till doms åt det ena eller det andra hållet? Det viktiga är väl att vi försöker närma oss berättelserna som sådana, oberoende av varifrån de kommer. Dagens litteraturforskare och kritiker är bättre rustade än jag var då jag skrev min avhandling. Då rådde en skriande brist på analyser eller forskning, i synnerhet sådan som skrivits av afrikanerna själva. Internet kommer att betyda en avgörande förbättring både som kanal för författarna, men också som en möjlighet att få tillgång till relevant referenslitteratur.

Marianne Bargum

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.