Claes Anderssons nya bok Ottos liv är en berättelse om åldrande och död, men också mänsklig värme, lycka och liv. Den handlar om den gamle författaren Otto, ett slags alter ego till Andersson själv, som tillbringar sin ålders höst i en skrivarlägenhet i Mejlans. Däremellan vandrar han på Helsingfors gator, filosoferar över dagsaktuella händelser, minns sitt gångna liv och ägnar sig åt jazz och spel på penningautomater. Han överlever en hjärtinfarkt, inleder en vänskap med sin granne, den rödhåriga barnterapeuten Tuula och så skriver han.
Anderssons prosa är stillsam och meditativ utan att verka sömnig och fungerar bra för att skapa stämning. Författaren växlar mellan beskrivningen av Ottos stillsamma vardagsliv och beskrivningen av hans minnen och hans tankar kring händelser som var aktuella då boken skrevs. Otto är ögonvittne till dödsskjutningen vid McDonalds i Borgå, och som gammal vänsterradikal upprörs han av Centerpartiets korruptionsskandaler och kärnkraftens expandering.
Scenen då han ska teckna en livförsäkring åt sina barn, men fastnar i djungeln av paragrafer och till sist ger upp i raseri över den snikna byråkratin är minnesvärd, likaså den apokalyptiska uppgörelsen med spelberoendet i Helsingfors Grand Casino. ”Vad skulle han göra? Han ville äta sin kaka och ha den kvar. Otto kunde inte röra sig vare sig mot utgången eller närma sig spelbordet. Jag gjorde misstaget att se bakåt, tänkte han. Det gick för mig som med Lots hustru. Jag blev en stenstod.”
Det är ett tecken på Anderssons skicklighet som författare att han lyckas få undertecknad, som med sina nitton år inte har någon direkt erfarenhet av åldrande, att empatisera med och intressera sig för skildringen av Ottos ålderdom. Att den dessutom varvas med beskrivningar av filosoferande och tankar där Andersson genom Otto kommenterar dagsaktuella händelser med skärpa och humor hjälper att hålla intresset uppe genom hela boken.
Som ämnen blir åldrande och död lätt tunglästa och deprimerande, men Ottos liv undviker denna fälla genom den stillsamma men påtagliga livsglädje som genomsyrar berättelsen. Det må vara jobbigt med ålderskrämpor, men vad gör det då man har jazz, rödvin och penningspel? Otto är, sin ålder och sina krämpor till trots, inget ensamt apatiskt depressionsfall, utan en människa som lever sitt liv och finner mening i den tid som är kvar. Att Andersson också har humor och en klädsam självironi gör Ottos liv till en mångsidig, rörande, intressant och underhållande läsupplevelse.
Otto Ekman
Claes Andersson: Ottos liv. Söderströms, 2011.