Jag minns inte om jag ens en enda gång hört en finländsk asylsökande berätta hela sin historia från förhållandena i hemlandet via resan och ankomsten till Finland. Därför är Nationalteaterns föreställning Paperiankkuri (Pappersankaret) viktig. Mitt i alla diskussioner om siffror, pengar, kvoter, regler och fusk, lyfter den fram de personer som står i centrum för allt detta papperskrig, de asylsökande och deras berättelser.
Koreografen Hanna Brotherus har tillsammans med Jussi Lehtonen planerat ett tredelat ”mottagningscentralsprojekt”. Den första delen omfattade besök på mottagningscentralen på Byholmen i Helsingfors, där gruppen gjorde workshops tillsammans med de asylsökande och spelade in en dansvideo med dem, en del av den syns också i föreställningen. Paperiankkuri är den andra delen. I dansföreställningen deltar finländska dansare och skådespelare och personer som fått asyl i landet. Den tredje delen, föreställningen Paperisilta (Pappersbron), har premiär på Finlands självständighetsdag i Byholmens mottagningscentral och ska sedan turnera i Finland.
I Paperiankkuri varvas de asylsökandes berättelser som läses upp på scenen eller från band med både beskrivande och symboliska dansnummer. Vi får se och höra berättelser om krig, våldtäkt, misshandel och fattigdom, om den villrådiga resan på ranka båtar och i långtradarvagnar. Ett huvudtema är de mardrömmar och trauman som följer flyktingarna dag och natt. Som en sorts berättare fungerar Lehtonen, dels i rollen av socialarbetare på mottagningscentralen, dels som ”tolkare” av de historier som berättas på scenen. Det är också han som står för merparten av den talade texten.
En sån här föreställning kunde lätt bli väldigt snyftig och melodramatisk, och ibland är det nästan snudd på, men berättelserna är så raka att de undviker de värsta fallgroparna. I vissa scener är det verkligt gripande, till exempel den klaustrofobiska scen som beskriver ett våldsamt polisförhör någonstans i Europa. Andra blir en aning överspelade, vilket kan förlåtas, med tanke på att många av dem som står på scenen är amatörer.
Brotherus utnyttjar skickligt den nakna scenen och lyckas med några enkla dekorelement skapa variation i tid och rum. Kraftigt symboliska är de flyttbara väggarna som dansarna pressas mot, kastas in i och kryper ihop vid, liksom den stora pappersrulle som tas i bruk mot slutet av föreställningen. Föreställningen har tonsatts med en ensam cello och några få musikstycken, sjungna eller från band, som varvas med sparsamma, men dramatiska ljudeffekter.
Gruppen frammanar effektivt en känsla av desperation och villrådighet. Vad känner en människa som sargad av krig och våld kommer till Finland med drömmar om ett bättre liv, bara för att stängas in i ännu ett fängelse? Ett fängelse som inte bara består av mottagningscentralens väggar, utan också en bur av papper och regler, förmaningar och krav. Hur ska man orka koncentrera sig på all den här byråkratin, all denna misstänksamhet och allt man måste bevisa, då man sluter ögonen och endast ser minnen av brand, våld och död på sin näthinna? Blir pappersankaret en tyngd som drar en ner under ytan, eller en stadig hållpunkt i en trygg hamn?
Paperiankkuri ger däremot inga svar och innehåller inte heller några nya diskussionsöppningar. Berättelserna känns lösryckta och ibland schablonmässiga och tyvärr delar man ibland som publik de asylsökandes förvirring. Jag har ställvis väldigt svårt att hålla koll på i vilken tid och på vilken ort föreställningen rör sig och det tar ibland ett halvt nummer innan jag inser vad det är som händer på scenen. Berättelserna som rullas ut är däremot viktiga, gripande och relevanta och detta är en föreställning som alla finländare borde se.
Janne Wass
Paperiankkuri. Finlands Nationalteater. Regi och koreografi: Hanna Brotherus. Musik och ljuddesign: Sanna Salmenkallio, Mikko Perkola. Dramaturgi: Taija Helminen. Ljusdesign: Karo Markkola. Visuell planering: Katri Rentto. På scenen: Edina Bilajac, Nina Hyvärinen, Jali Järvinen, Jari Kailokari, Aki Kokkonen, Alexandros Kotsopoulos, Toni Lampela, Jussi Lehtonen, Naimo Mahamud, Tabarouz Modaber, Mikko Perkola, Liisa Pietikäinen, Matthew Rahmani, Ruben Rissanen, Tuomas Tikkala, Jakko-Juhana Toijanniemi.
