Både Zinaida Lindén och Alexandra Salmela finner det naturligt att skriva om den finländska omgivningen på landets egna språk.

Zinaida Lindén, författare till bland annat den Runebergsprisbelönade romanen I väntan på en jordbävning, berättar att frågan om invandrarförfattares förhållande till det främmande språk de skriver på egentligen inte är ett av hennes favoritämnen – även om hon medger att hon är nyfiken på hur olika författare gör. Lindén föredrar att jobba på och prata om det som hon sysslar med, snarare än att uppehålla sig vid ”metafrågan” om hur det är det att vara författare på ett främmande språk. Mot min kanske en aning essentialistiska hållning till frågan, svarar Lindén på det hela taget med ett slags anti-essentialism.

– Det finns olika lager i frågan och i egenskap av yrkesförfattare vet jag knappt hur det är att skriva enbart på ett språk.

Lindén betonar att hon aldrig så att säga ”bytt språk”, övergivit sitt modersmål och slutat använda det. Hon säger att hon fortfarande skriver främst på sitt modersmål: på ryska skriver hon bland annat för tidningen Den za dniom. Som exempel på det motsatta nämner hon emellertid den finlandspalestinska författaren och skribenten Umayya Abu-Hanna, som enligt Lindéns vetskap inte kan tänka sig skriva på något annat språk än finska: hon upplever finskan som uttrycksmässigt så rik.

Själv beskriver Lindén sitt förhållande till det finska språket som genomsyrat av en mindre värme jämfört med svenskan. Lindén berättar att svenska språket fick en speciell betydelse för henne när hon i sin ungdom arbetade som reseledare med svenska turister: hon kände sig nyttig och välbehövlig. Således blev svenskan ett känslospråk för henne.

– Med finskan fanns inga sådana förutsättningar. Därför utvecklades min finska aldrig ordentligt, men annars gillar jag finskan och många finska fenomen: Eppu Normaali, Juice Leskinen, Aki Kaurismäki, den finska ortodoxa liturgin, det bara för att nämna några exempel. Men av svenska språket får jag en speciell känsla: jag älskar det, vill uttrycka mig på det och gläds fortfarande åt att läsa litteratur på svenska.

När det gäller valet av språk för en roman säger Lindén att hon ”skriver på det språk som kommer” och att valet av språk för henne delvis även beror på ämnet.

– Om jag skriver om Finland skriver jag på svenska. Det är konkreta verklighetsbaserade saker som avgör valet av språk, på vilket språk romankaraktärerna levt och tänkt. När jag tänker på mina vänner tänker jag på dem på svenska.

Privilegierad position

När jag lite slarvigt frågar Lindén om hon anser sig besitta en privilegierad position (med ”privilegierad position” tänkte jag snarare på ett slags samhälleligt perspektiv än en socio-ekonomisk position som invandrare), svarar hon att just i hennes fall stämmer beskrivningen. Att vara kulturarbetare med rysk bakgrund i Finland kan sägas vara strött med en smula tur, i den bemärkelsen att bandet mellan Ryssland och Finland historiskt sett har varit mycket starkt – speciellt när det gäller det litterära fältet: rysk skönlitteratur är vida läst i Finland.

Således anser sig Lindén inte alls vara en kulturell outsider – speciellt inte nu efter att ha varit bosatt i Finland i 20 år med fem publicerade böcker bakom sig, av vilka tre har översatts till finska och tre även har publicerats på ryska i Lindéns egen översättning. Ändå lyfter Lindén fram att hon inte känner sig delaktig i det hon ser som den typiska finlandssvenska upplevelsen.

– Jag kommer från ett större land och kan inte ha den finlandssvenska känslan av att världen öppnar sig via det finska samhället.

Lindén menar att man, tack vare den ryska skönlitteraturens starka ställning i Finland, som rysk immigrant nästan automatiskt ingår i ett gemensamt kulturellt sammanhang med finländarna.

– Det här kan inte sägas gälla för alla invandrare. Till exempel som iransk författare i Finland kan det vara tungt, påpekar Lindén.

Hon påpekar också att till skillnad från majoriteten av invandrare lärde hon sig först det svenska språket i sitt hemland före hon flyttade. Hon avlade en magistersexamen vid Leningrads universitet med svenska och svensk litteratur som huvudämne. Lindén är själv dock mindre intresserad av språkfrågan och mer intresserad av frågan om invandring.

– Språkfrågan är överdramatiserad, det skrivs hur mycket litteratur som helst på andra språk än författarens modersmål. Många författare flyttar till USA eller England och där upplevs det som ett naturligt fenomen. Det finns ingen dramatik.

Lindén vill istället betona att det centrala för en författare är att ha något att berätta. Hon liknar sin nuvarande situation vid den hon hade som reseledare och tolk under 80-talet, där den centrala uppgiften är att fungera som förmedlare.

– När jag flyttade till Finland gjorde jag inget radikalt nytt, jag byggde inte mig själv på nytt.

Dålig frijazz?

Alexandra Salmela debuterade 2010 som romanförfattare med 27 eli kuolema tekee taiteilijan, som belönades med Helsingin Sanomats litteraturpris. För tillfället är hon aktuell med en text i essäsamlingen Både och, sekä että, som betraktar finländska minoritetsspråk inom det litterära fältet. Texten handlar om tvåspråkighet och hon skriver bland annat om språkliga glidningar, om hur hennes slovakiska modersmål långsamt glider undan för finskan.

Innan Salmela flyttade till Finland studerade hon bland annat finska och finsk litteratur, som hon har en magistersexamen i från Karlsuniversitetet i Prag. Hon menar att det känns naturligt för henne att skriva på finska i och med att hon lever i en finskspråkig omgivning.

– Det är naturligt att skriva på det språk som talas i det land man befinner sig i. Lika naturligt som att i mitt hemland skriva på mitt modersmål.

Salmela säger att ett positivt drag med att skriva på ett främmande språk är att man inte behöver oroa sig för att ens språk inte kommer att vara felfritt.

– Det tillåter en att leka med språket, vilket känns befriande och vidgar ens vyer.

Salmela påpekar att det här, att leka med ett språk, är något som man inte nödvändigtvis skulle våga göra på sitt modersmål. Hon menar att ett främmande språk inte binder en på samma sätt, eftersom man inte växt upp med språket och således inte har en känsla för språkets alla restriktioner. Denna obundenhet, tillägger Salmela, kan bidra till att man upptäcker aspekter av ett språk som man annars inte skulle stöta på. Med all respekt för jazzmusik, liknar Salmela denna lekfullhet med dålig frijazz – ”ibland lyckas man, ibland inte”.

Men samtidigt som det är friare och befriande att författa på ett främmande språk påpekar Salmela att det främmande språket samtidigt kommer vara råare, enklare och barnsligare – det vill säga inexakt. Det här är något som Salmela bland annat nu har märkt när hon håller på att ”översätta” 27 eli kuolema tekee taiteilijan till slovakiska. Emellertid menar Salmela att varje språk har sina starka sidor, som man kan glädja sig åt, och svaga sidor, som man måste acceptera. Till exempel finska språkets struktur tillåter satskonstruktioner som det inte finns en motsvarighet till i Slovakiskan.

– Finska språkets syntax och satsstruktur är fascinerande. Men om man översätter direkt från finska till slovakiska blir det trögt.

In i dimman

På frågan om hon så att säga ”bytt språk” svarar Salmela att hon inte bytt fullständigt. Hon skulle snarare säga att hennes finska och slovakiska kompletterar varandra, i den bemärkelsen att det finns vissa ämnesområden där vokabulären fattas helt på det ena språket. Hon påpekar till exempel att hon på slovakiska inte har något ordförråd för när det gäller att köra bil eller att uppfostra barn, i och med att det är aktiviteter som för henne blivit aktuella först här i Finland. Å andra sidan fattas barndomens ordförråd för henne på finska.

Salmela betonar även att språkomgivningen man rör sig i klamrar sig fast vid en. För henne är språkomgivningen mycket viktig: när man lär sig ett språk är det viktigt att det hela tiden finns runt en, att man är omgiven av språkliga stimuli. Denna omgivning ger en möjligheten att använda språket. Emellertid kommer denna omgivning ohjälpligt att leda till att ens andra språk, inklusive ens modersmål, försvagas. Det här är också ett tema som Salmela lyfter fram i sin essä i Både och, sekä että: hon frågar sig om det egentligen är möjligt att vara aktivt två- eller flerspråkig om inte språkomgivningen skänker sitt stöd. Hon skriver att ”försvinnandet av det gamla språket in i dimman är i hela dess nostalgi en lika sorglig sak som morgonens första spårvagn. Jag vet att mitt modersmål flyter omkring någonstans framför mig, men jag förmår inte längre greppa det ordentligt.”

Patrick Martin

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.