Efter två decennier av postkolonial litteratur i Storbritannien framstår Caryl Phillips, Stephen Kelman och Monica Ali som de klarast lysande stjärnorna.

Det var mot slutet av 1980-talet, efter Derridas och Kristevas semiotiska boom, som teorier om postkolonial och mångkulturell litteratur blev aktuella, och något senare begrepp som utanförskap, Den Andre, migration och tillhörighet. Boken The Empire Writes Back: Theory and Practice in Post-Colonial Literatures från 1989 har blivit en klassiker. Inom skönlitteraturen var det framför allt en ny manlig brittisk författargeneration som förknippades med mångkultur och det postkoloniala arvet: Salman Rushdie från Indien, Ben Okri från Nigeria, Caryl Phillips från S:t Kitt’s i Karibien, den kinesisk-brittiske Timothy Mo.

Även Kazuo Ishiguro ansågs höra till denna nya generation av brittiska författare med mångkulturell bakgrund, trots att de japanska miljöerna i hans tidiga böcker baserade sig på bleka barndomsminnen och ren fantasi. Idag skriver Ishiguro minst lika ”brittiskt” som Ian McEwan och Julian Barnes. Och i dag läser jag på en blogg: ”Whatever happened to Timothy Mo?” På en annan blogg läser jag hur ”oläslig” Okris roman The Famished Road egentligen var, trots Bookerpriset 1991. Själv läste jag romanen som en enda lång och magisk dikt om andebarnet Azaro, som pendlar mellan yorubamyter och fattigdomen i sin nigerianska hemby.

I år finns Stephen Kelmans debutroman Pigeon English med på Bookers shortlist. Kelmans manus upptäcktes på en litterär agents ”slush pile”, och några veckor senare tävlade tolv brittiska förlag om utgivningen. Kelman, som är vit britt och f.d. fabriksarbetare, skriver om den 11-årige Harri Opuku, som emigrerat från Ghana tillsammas med mor och syster. Harri bor i Londons Peckham, där Kelman själv växte upp, bland alkoholister, knarklangare och kriminella tonårsgäng.

Kelmans bok hänvisar till mordet på den 10-årige nigerianske Damilola Taylor, som år 2000 knivhöggs ihjäl av två 12-åriga pojkar i Peckham. Efter ett liknande mord på en kompis åtar sig romanens Harri rollen som privatdetektiv. Han får också goda råd av en duva, fast romantiteln i övrigt hänvisar till invandrarnas “pidginengelska”, som Kelman återger i uttryck som “asweh” som betyder “I swear”.

Här kommer man att tänka på Jonas Hassen Khemiris “förortssvenska” i Ett öga rött (2003), på fransk-algeriska Faiza Guènes språkbruk i romanen Kiffe kiffe imorgon (2006), på influenser från somali i Anja Snellmans Parvekejumalat (2010).

Brick Lane –
en perfekt roman

Zadie Smith debuterade år 2000 med romanen Vita tänder. Det är beundransvärt att en så ung författare levde sig in i äldre mäns minnen från andra världskriget. Kärleksmötet mellan den 47-årige vita britten Archie och den 19-åriga jamaicanskan Clara verkar inte helt trovärdigt, men förser  romanen med dess idealistiska och livsbejakande stomme. Smith skildrar en levande och öppen mångkulturell miljö i norra London, befolkad av både britter, pakistanier och karibier, och som på det ideologiska planet representerar både ateismen, islam och Jehovas vittnen. Detsamma kan man inte säga om Monica Alis Brick Lane (2003), som skildrar en hermetiskt sluten stadsdel befolkad av invandrare från Bangladesh. Och ändå är det Alis roman som är min egen favorit när det gäller böcker med invandrartematik.

Brick Lane är en närmast perfekt roman, språkligt och innehållsmässigt. Här finns allt som man kan kräva av en roman om invandrare i ett nytt land och dessutom skriven på ett lyriskt språk som doftar av nymalda kryddor, men som också tilltalar i all sin vardaglighet. Här finns olika tidsplan,  jämställdhetsproblematik och fundamentalism,  återblickar och ibland nästan surrealistiska skildringar av seder och bruk i Bangladesh. Riset som livgivare, fabrikernas utsatta syflickor, gyllene jutefält, kogubben Mustafa som dinglar från ett träd.

Den unga Nazneen tvingas flytta till London, där hon i skuggan av det väldiga klädskåpet på ett nästan rituellt sätt ägnar sig åt att karva sin man Chanus liktornar. Chanu är ful men vänlig, filosoferande och plikttrogen. Ute på gatan syns bara banglapojkar, panjabiklädda män, butikernas glasburkar med neempinnar och pudersockrad ladoo, packar med körsbärsrött siden och turkosblå bomull . En granne krossas under djupfrysta djurkroppar på slakteriet. Nazneen träffar aldrig en enda britt, och får bara höra om turkar, engelsmän och judar i konfektionsfabriken. Så här konstaterar en granne, fru Islam:

”Men om man umgås med så många olika människor, även om det är hederligt folk, måste man ge upp sin egen kultur och acceptera deras. Så är det.” Via Nazneens systers brev från Bangladesh får läsaren ta del av tragiska kvinnoöden, tegelknackare och prostituerade. En enda ogillande blick på klädfabriken, en sari som gåva från en olämplig man kan vanära en ung kvinna. Själv inleder Nazneen ett förhållande med den jeansklädda yngre Karim, medlem i islamistgruppen Bengal Tigers. I slutet av romanen skildras en fredlig demonstration, som övergår i kravaller:

”En lång mörk gestalt slog in rutorna på polisbilen med en grov påk. Framför henne hade åtta tio pojkar tagit betäckning bakom en container. I affärerna ringde inbrottslarmen.”

När ungdomskravallerna förra sommaren bröt ut på gatorna i Englands städer, använde premiärminister David Cameron sig av en liknande retorik som George W. Bush gjorde i sina tal om kampen mot terrorismen. Så här talade Cameron: ”Their faces are known, they will not escape the law. We will track you down, we will find you, we will charge you, we will punish you. You will pay for what you have done.” Och så här talade Bush: ”We will hunt you, we will punish you. We will smoke them out of their holes, we will get them running, and we will bring them to justice.”

Sedan David Camerons konservativa parti fått makten i England, hotas allt flere britter av dystra framtidsutsikter. Universitetsavgifterna höjs från 3000 pund till 9000 pund per år. I en tv-dokumentär, som för någon månad sedan visades på YLE, intervjuades en ung brittisk kvinna, ensamförsörjande mamma till en dotter. Hon hade ett hyggligt arbete i en statlig tjänst, trots det insåg hon att hon i framtiden aldrig skulle ha råd att betala för sin dotters universitetsstudier. Att dottern var mörkhyad kändes bara sorgligt i det här sammanhanget.

Klass mot klass,
rasismens arv

Monica Alis senaste roman, Untold Story (2011), är en fiktiv berättelse om prinsessan Diana med ny identitet efter bilolyckan. Efter Brick Lane och romanen I köket (2009), som skildrar en hotellrestaurang som ett slags minisamhälle med mästerkocken Gabriel som huvudperson (han för tankarna till Denise i Jonathan Franzens Tillrättalägganden från 2001) och illegal invandrare från Ukraina boende i källaren, kan man kanske förundra sig över att hon i sin nya roman valt just detta prinsesstema. Å andra sidan bör en författare få skriva om precis vad som helst och trotsa alla förväntningar på nya “invandrarsagor”. Brick Lane blev dessutom starkt kritiserad av Londons bangladeshier, som startade en kampanj mot filmatiseringen av boken. Författaren och feministen Germaine Greer ställde sig bakom kampanjen, hon ansåg att personerna i Alis roman var karikatyrer. Salman Rushdie röt till och försvarade Ali, men man kan tänka sig att Ali, vars mor är britt och far från Bangladesh, avskräcktes från att skriva ytterligare en bok med bangladeshiska teman.

I dag är det Caryl Phillips som bland de brittiska 1980-talsförfattarna varit mest trogen sin ursprungliga agenda. I bok efter bok skildrar han invandrarens situation i olika kulturer, rasismens arv, klassmotsättningar i England, utanförskap. Romanen En fjärran kust (2003) inleds med orden: ”England har förändrats.” Här möter den afrikanske, asylsökande Solomon den brittiske sjukpensionerade läraren Dorothy, men vänskapen blir kortvarig: liksom den nigerianske uteliggaren David Oluwale i det verkliga livet i Leeds på 1960-talet (som Phillips skrivit om i boken Främlingar), trakasseras Solomon av vita rasister och hittas drunknad i floden.

Phillips litterära stil är återhållsam, på gränsen till lakonisk. I den senaste romanen, I den fallande snön (2009), blir han faktiskt lite långtråkig. Man önskar att han tagit ut svängarna när han skildrar förhållandet mellan den brittiska unga överklasskvinnan Annabelle och den karibiskfödde socialarbetaren Keith. Sonens påstådda kontakter med Londons ungdomsgäng utvecklas inte heller på ett sätt som skulle kännas lika aktuellt som i Kelmans Pigeon English.

Phillips senaste bok, Colour Me English (2011), är ett urval essäer och tidningsartiklar från de senaste tio, femton åren, många publicerade i The Guardian och The New Republic (som trots sitt konservativt klingande namn är en riktigt bra tidskrift). De intressantaste texterna har att göra med barndomsminnen och resor, Phillips märkliga skrivritualer (ibland på hotellrum i Bangkok), författarporträtt av bl.a. James Baldwin, Angela Carter och Lafcadio Hearn, en återkomst till barndomens gråa industristad Leeds, numera med putsade husfasader och renoverade strandstråk.

I den inledande texten går Phillips tillbaka till sina skolår på 1960-talet. Han var klassens enda mörkhyade elev, en lärare påstod skämtsamt: ”You’ve just been left in the oven a bit longer, that’s all, love”. När en ny elev, den klena och tafatta Ali från Sydostasien, gör entré i klassen och blir mobbad av de andra, drabbas Phillips av självförebråelser: varför ställde han inte upp till Alis försvar?

Den mest gripande skildringen i romanen I den fallande snön var mötet mellan Keith och hans karibiska pappa på ålderdomshemmet Mandela Centre i Manchester. I den nya essäsamlingen beskriver Phillips ett möte med sin egen far på en hotellrestaurang i samma stad. Phillips beställer ett glas vin: Sauvignon Blanc. Men när han smakar på vinet grimaserar han illa värre: vinet smakar nog mera som Chardonnay! Han kallar på servitrisen och får sitt vin utbytt. Under denna i och för sig vardagliga incident ser pappan besvärad ut. Tycker han att sonen betedde sig onödigt snobbigt och brittiskt? En krock mellan två olika generationer? Den första generationens invandrare fick lära sig att vara tysta och svälja det mesta, att inta en ödmjuk hållning i det nya landet. Men som läsare tycker jag faktiskt att Phillips i den här situationen kunde ha svalt det illasmakande vinet.

Här på hemmaplan blir man nyfiken på en färsk finlandssvensk bok, nämligen Kerstin Lindman-Straffords Bloody Foreigner, bilder från mitt engelska liv. Boken presenteras med följande text: ”Vad har hänt med Good Old England? Det brittiska har utspätts av andra religioner, språk och levnadsvanor. Läs om hur människorna klarar mångfalden idag.”

I Brick Lane, när Nazneen har bestämt sig för att stanna med döttrarna i London medan Chanu återvänder till Bangladesh, får hon på dotterns skrivbord syn på en spräckt mugg med en bild av ett hus med halmtak:

”En mus, klädd i byxor, stod lutad mot grindstolpen. Det var en bild av England. Vid dörren växte rosor. Nazneen hade aldrig sett detta England, men nu tänkte hon förstrött att hon kanske skulle fara och se på det någon gång.”

 

Marianne Backlén

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.