I början av september gjorde vetenskapsmannen och politiska aktivisten Noam Chomsky ett besök till universitetet i Oslo, där han talade om vetenskapsfilosofi, lingvistik och världspolitik. Oliver Blomqvist följde med på hans föredrag.

Den judiska anarkistaktivisten Noam Chomsky är säkert närmast bekant för Ny Tids läsare som en politisk debattör, som kanske är den första personen man associerar med den västerländska vänstersidans USA-kritik. Gör man en sökning på hans namn i ett biblioteks sökmotor, får man en lista med publikationer som ser ut som en märklig blandning av skrikig  propaganda – titlar som Failed States: the abuse of power and the assault on democracy, Manufacturing Consent, Hegemony or survival : America’s quest for global dominance – och torr vetenskaplig prosa – Aspects of the theory of syntax, A minimalist program for linguistic theory, Sound patterns of English… Den som har läst bägge Chomskyer har emellertid inte så svårt att konstatera att det handlar om samma person som står bakom bägge boktravar, den politiska och lingvistiska, som i ren kvantitet var för sig ensamma skulle utgöra ett ytterst imponerande livsverk. Tonen och drajven i texten är inte att ta miste på. Därför är det inte överraskande att Chomsky är den mest citerade nulevande författaren, mätt i hänvisningar i vetenskaplig litteratur, enligt flera olika index. Han är den åttonde mest citerade författaren någonsin, bland levande och döda, en plats ovanför Hegel.

Under sitt besök i Oslo hade han två olika missioner: att etablera ett vetenskapsfilosofiskt fundament för sin mycket omdiskuterade språksyn, och att bedriva upplysning – genomsyrad av en livslång anarkistisk övertygelse – om USA:s roll i dagens världspolitik. Symptomatiskt nog ägde det första föredraget rum i universitetets största auditorium, medan det andra skedde i regi av en studentförening, i en av dess konsertlokaler. Detta återspeglar väl det faktum att politikern Chomsky inte åtnjuter samma akademiska anseende som lingvisten och filosofen Chomsky. Samtidigt hade det andra föredraget en mångfaldig större publikuppslutning än det första. En syntes av Chomskys politiska och språkvetenskapliga tänkande låter sig inte lätt göras, och därför tar vi dessa delområden inledningsvis separat.

Den universella grammatiken

Titeln för Chomskys föredrag om vetenskapsfilosofi var ”The Machine, The Ghost and the Limits of Understanding. Newton’s Contribution to the Study of the Human Mind”. I den kartlade han hur Newton bröt mot upplysningstidens mekanistiska världsbild och vetenskapliga hybris, som fastslog att människan är kapabel till att skapa gränslösa förklaringsmodeller för hur världen fungerade. För Newton, berättar Chomsky, var den mekanistiska världsbilden enbart en modell för det som vi kunde observera, men inte en egentlig förståelse av hur världen fungerade. Newton menade exempelvis att det var nog att tyngdkraften existerade, och fungerade enligt principer som människor klarade av att formulera, men att detta inte betydde att vi hade förklarat tyngdkraften. Chomsky säger vidare att en långtidskonsekvens av detta tänkande var att vetenskapens ambitioner sänktes radikalt: istället för att förstå världen, skulle vetenskapen enbart framställa teorier och modeller som redogjorde för det som man kunde observera.

Chomsky menar att vår kapacitet att förstå världen är begränsad till det som våra inneboende egenskaper – vår genetiska uppbyggnad – tillåter, och en förståelse utöver det är omöjlig för vår art. Varje del av den vetenskapliga processen – induktivt och deduktivt resonemang, evaluering av teoretiska modeller och testandet mot empiri – sker inom de ramar som vårt genetiska arv utgör, eftersom det är vi människor som utför dem.

Newtons brott mot mekanismen, och hans ödmjuka hållning till människans förmåga till förståelse, använder Chomsky för att styrka sin egen tes om att det är vårt genarv som omöjliggör insikt i världen utöver en viss gräns. I en tidsålder då neurologin påstår sig komma närmare att kunna förklara kognitiva skeenden som helt och hållet reducerbara till elektriska impulser i hjärnan, anser Chomsky att vi åter måste hålla klart för oss skillnaden mellan modell och verklig förståelse:

– Även om vi kan observera och mäta skeenden i hjärnan, är det fortfarande vi med vår genetiska uppbyggnad som utför mätningarna och som har konstruerat mätinstrumenten.

Att likställa dessa skeenden med sann förståelse av människans mentala kapaciteter ser Chomsky som en tillbakagång till upplysningstidens felslagna övertro på den mänskliga förmågan att förklara världen.

Detta återspeglar den grundläggande synen i Chomskys teori om språket, och den kamp han i sin tid tog upp med behaviorismen, och den positivistiskt inriktade lingvistiken. Innan Chomskys intåg i lingvistiken var språkvetenskapen, i regi av amerikanen Leonard Bloomfield och hans efterföljare, metodologiskt inriktad på observation av språkbeteende. All form av ”mentalism” – tanken om att språket hade en realitet som inte var observerbar eller mätbar intersubjektivt, i tal och skrift – avvisades å det starkaste. Behavioristen B.M. Skinner drog detta längst i sin bok Verbal Behavior (1957), där han argumenterade för att allt i språket, från ordförrådet till ljudinventariet och grammatiken, kunde förklaras som inlärda reaktioner, betingade av yttre stimuli. Lite tillspetsat kunde man alltså säga att människan med sin språkförmåga inte enligt Skinner väsentligen skilde sig från Pavlovs hundar, som lärt sig att salivera då de hörde middagsklockan ringa, även om ingen mat var serverad.

I den ledande lingvistiska tidskriften Language, skrev Chomsky år 1959 en recension av Verbal Behavior. I den slaktade han så grundligt den behavioristiska språksynen, att recensionen faktiskt anses vara en av de största bidragen till att behaviorismen som vetenskaplig inriktning började mista terräng. I recensionen argumenterar Chomsky mot idén om språkyttringar som reaktioner på yttre stimuli, samt varnar för hur ett behavioristiskt sätt att se på språk utelämnar de viktigaste sidorna av fenomenet språk: att det är en unik artsegenskap för just människan.

Chomsky argumenterar med stöd i bland andra Humboldt och Descartes att språket är en ärftlig egenskap hos alla människor, och att alla språk således har en gemensam grundläggande struktur. Den kallas av den chomskyanska skolan för ”universell grammatik.” I sitt genombrottsverk Syntaktiska strukturer (1957) argumenterar han för att syntaxen (satsstrukturen) bör studeras separat från semantiken, det vill säga den referentiella delen av språket, det att språket kan kopplas till betydelser. Som bevis för detta säger Chomsky att man kan konstruera grammatikaliskt korrekta meningar, som ändå till betydelsen är nonsens, vilket han demonstrerar med den berömda frasen: ”colourless green ideas sleep furiously”. I frasen, menar Chomsky, motsäger varje ord det föregående ordet semantiskt, medan den fortfarande är fullständigt korrekt grammatiskt sett.

Chomsky fastställer också att en teori om språket ska vara en utvärderingsprocedur, som kan användas för att bedöma vilken av oändligt många tänkbara grammatiska beskrivningar som är den mest adekvata. Vi kan inte förklara språket, men vi kan hitta en så lämplig modell som möjligt för att beskriva det. Eftersom den mänskliga språkförmågan är genetiskt betingad, spelar det ingen roll vilket språk man studerar då man vill komma åt det som är universell grammatik, och därför har Chomsky själv mest utvecklat sina teorier med utgångspunkt i engelskan.

Invändningen som gjorts mot denna teori är för det första att människor konstant skapar grammatiskt inkorrekta meningar i språkbruket, och att ”grammatisk korrekthet” således är något relativt och socialt konstruerat. Därför postulerar Chomsky en grundläggande skillnad mellan kompetens och performans, där kompetensen är den mentala, underliggande språkförmågan, som sedan realiseras i performans, det vill säga konkreta språkyttringar. Dessa underställs begränsningar hos människan, bland annat dåligt korttidsminne, externa distraktioner med mera, vilket resulterar i språkfel. Därför menar Chomsky att målet för språkforskningen inte skall utgöras av performansen (praktiskt språkbruk) utan kompetensen, som man kommer åt genom att studera människors språkintuitioner, det vill säga bedömningar om huruvida en given sats är grammatikalisk eller ogrammatikalisk. Begreppet grammatik har hos Chomsky också två olika betydelser: i) den grammatiska beskrivningen som lingvister försöker åstadkomma, och ii) den faktiska underliggande grammatiken som alla människor besitter mentalt.

Kritiken mot Chomsky har i språkvetenskapen gått mot angrepp framför allt på de två ovannämnda punkterna, det att den underliggande språkkompetensen skulle vara likadan för alla människor som talar ett språk, och mot Chomskys bruk av termen grammatik. Otaliga enkätundersökningar visar att bedömningar av grammatikalitet av språksatser ingalunda är enhetliga innanför ett språksamhälle: till exempel kan många svenskspråkiga anse att det är korrekt att säga ”desto snabbare, desto bättre”, medan andra anser det är fel. Dylika exempel har använts som motargument till en enda underliggande språkkompetens hos en grupp individer.

Chomskys sätt att tala om ”grammatik” suddar också ut gränserna mellan grammatik som en lingvistisk teoretisk konstruktion och som ett faktiskt språksystem hos språkbrukare. Genom att utplåna denna distinktion, menar kritiker att Chomsky använder ett retoriskt knep, varmed hans egna språkteorier plötsligt förvandlas till något substantiellt som faktiskt finns i den riktiga världen. Detta gör att teorin och det som teorin ska beskriva blir en och samma sak. På så sätt gör Chomsky sig immun mot all kritik som inte går på hans egna premisser, inom den begreppsapparatur som han själv har utarbetat.

Kritik mot makten

Den andra Chomsky är hängiven anarkist, som opererar med grundantagandet att all makt som människor utövar över varandra, måste legitimeras. Hans ideologiska uppvaknande ska ha skett då han som ung pojke hörde om det spanska inbördeskriget, i synnerhet genom George Orwells memoarer från kriget, Hyllning till Katalonien. Orwell skildrade hur interna maktkamper och brödrakrig inom det republikanska lägret ledde till fascisternas seger. I synnerhet pekar Orwell på Sovjetunionens roll i det hela, då Stalin aktivt stödde den kommunistiska falangen, som sedan begick en omfattande politisk rensning av anarkister och trotskyister som stred mot Franco, vilket till slut bidrog till att fälla hela den antifascistiska krigsinsatsen.

Chomsky tog, enligt egen utsago, starka intryck av denna skildring, och anammade en antistatlig libertariansk form av socialistisk anarkism som sin politiska livsåskådning. Med
denna grundsats påbörjade han ett livslångt projekt som kritisk granskare av USA:s globala dominans, och de grepp som USA använder för att behålla sin internationella maktposition. I sitt föredrag ”Changing Contours of World Order” diskuterar Chomsky den försvagade roll som USA har fått under efterkrigstiden, och vilka nya maktkonstellationer som uppenbaras i världen. Föredraget bygger långt på Chomskys bok Hopes and Prospects (2010), som i sin tur bygger på en serie föreläsningar som Chomsky hållit vid latinamerikanska universitet. Arabvåren och den latinamerikanska vänstervågen ser Chomsky som tecken på att USA:s tidigare underordnade börjar ta sina öden i egna händer, men påpekar ändå att det avgörande maktskiftet inte sker i den riktningen som ofta påstås – från väst till öst eller från nord till syd – utan i övervägande mån från suveräna stater till kapitalet.

Denna i grunden pessimistiska syn på världsutvecklingen förklarar Chomsky med framväxten av en globalisering som sker på kapitalets, inte folkets villkor. Som bakgrund har Chomsky en egen läsning av Adam Smith, som han menar är missförstådd, för att inte säga avsiktligt feltolkad av nyliberalisterna. ”Nyliberalisterna vill att du ska avguda Adam Smith, inte läsa honom”, slår Chomsky fast. I storverket Wealth of Nations varnar Smith för riskerna av en liberalistisk ekonomi och faran för att den ägande klassen, handelsmännen, ska diktera länders politik. Som skräckexempel använde Smith England, som under 1800-talet införde frihandel i resten av världen, medan det själv förhöll sig protektionistiskt för att säkra ett enkelriktat kapitalflöde till sig ur kolonierna. Det berömda begreppet ”den osynliga handen” används i ett sammanhang där Smith uttrycker en oro över att ländernas tillgångar och värdeskapning skall fly utomlands istället för att gynna befolkningen. Smith gör ändå bedömningen att människan har en naturlig böjelse att favorisera sina egna landsmän, och därför kommer rikedomen som genom ”en osynlig hand” att styras för att skapa välfärd för den egna nationen. Denna Adam Smiths uppenbara och ödesdigra felbedömning har använts flitigt av nyliberalister för att motivera kapitalflykt och nedmontering av arbetsplatser i västvärlden, säger Chomsky. Det att kapitalet (”handelsmännen”) dikterar politiken kallar Chomsky för ”Smiths maxim”, och använder den som en naturlag för att härleda den globala utvecklingen som den ter sig idag, med finanskriser, ökande inkomstklyftor och minskad demokrati. Smith ansåg också att en grundförutsättning för ekonomisk liberalism skulle vara att den globala arbetskraften hade fri mobilitet. Detta rimmar illa med tusentals drunknade båtflyktingar från Afrika mot EU, eller ökad gränsbevakning med paramilitära grupperingar vid USA:s sydgräns och miljontals laglösa latinamerikanska arbetsimmigranter i USA.

Retorikern Chomsky

I sina politiska verk etablerar Chomsky sitt etos på två huvudsakliga sätt: med hänvisningar till ”maximer” och tunga namn, och en diger samling källhänvisningar till ett mångsidigt urval publikationer: regeringskällor, vänster- och högerpress i USA och utomlands, samt ett antal forskningsrapporter från universitet, myndigheter eller tankesmedjor. På denna punkt, faktaförankringen, är Chomsky så gott som oantastbar, vilket flera motdebattörer har fått märka ifall de låtit sig utmanas av professorn.

I en berömd debatt år 1989 om USA:s utrikespolitik mellan Chomsky och Richard Perle, en berömd högerlobbare och politisk rådgivare som arbetade inom Reaganadministrationen, blir Perle till slut så uppgiven inför faktabombardemanget från Chomsky, att han på debattmoderatorns till honom ställda fråga svarar: ”Varför frågar du inte professor Chomsky, det verkar som att han har ett svar på allting”. Det är kanske just inom retorikens domän som man alltså bör söka kontaktytan mellan lingvisten och politikern Chomsky. Det går också en legend om att Chomsky efter sin berömda recension av Verbal Behavior bjöd B.F. Skinner till debatt. Efter att åhörarna flockats till auditoriet och Chomsky hade intagit podiet visade det sig till allas missnöje att Skinner inte hade vågat dyka upp.

Med en oräknelig mängd artiklar och böcker, flera berömda debatter och otaliga polemiska föreläsningar runt om världen bakom sig, är Chomsky ändå sällan inbjuden till teveprogram eller radiodebatter i USA. Enligt Chomsky själv beror detta på att sådana debattformat förutsätter ”concision”: förmågan att fatta sig kort, att producera snärtiga yttranden som kan klämmas in mellan reklampauser. Komplexa saker kräver långa utläggningar, och av detta skäl har Chomsky aldrig blivit en Michael Moore-aktig populärförmedlare, utan förblivit ett slags högintellektuellt troll som den amerikanska högersidan älskar att hata.

Oliver Blomqvist

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.