I det här landet talar vi ofta om den finska avunden, i vårt västra grannland om den kungliga svenska avundsjukan, och Jantelagen formulerades ännu ett land längre västerut. I andra väderstreck är det likadant. En bekant som arbetat i fattiga townships i Sydafrika berättade om begåvade ungdomar som inte finner det värt att studera, starta eget företag eller på annat sätt försöka ta sig ur fattigdomen, eftersom det bara skulle leda till att de blev utfrusna ur gemenskapen. Ibland händer det till och med att folk blir ihjälslagna om de försöker ”bli någonting”. De offras bokstavligen på den kollektiva avundens altare, dömda enligt Jantelagen i townshiptappning.
Avund handlar i grunden inte om att det går bättre för en än för de andra, utan om ångesten inför att någon gör någonting annorlunda, på sitt eget sätt. Avundens underliggande, hånfulla fråga är: ”Tror du att du är någon?” Att du faktiskt ”ingen” är för att kollektivet är allt, det ska slås in i skallen på dig, med dödligt våld om annat inte hjälper.
Grovt taget kan man säga att avunden i ett traditionellt, statiskt samhälle håller individen på sin socialt anvisade plats och förhindrar förändring. I ett kapitalistiskt samhälle, inriktat på ständiga ”förbättringar” och ”framsteg”, lever Jantelagen kvar, men avunden får också en ny funktion som drivkraft för tävling och konkurrens. Tänk på det gamla skämtet om skillnaden mellan de dynamiska amerikanerna och de mer traditionellt tänkande européerna. Amerikanen ser någon som kör förbi i en lyxig sportbil och tänker: ”En dag ska jag också köra omkring i en sån där”. Europén ser samma sak och tänker: ”En dag ska vi ta den där bilen ifrån honom”.
Traditionellt gör man allt man kan för att undvika andras avund. De skrockfulla skyddar sig med amuletter mot ”det onda ögat” (de där vackra blå smyckena som säljs överallt i Turkiet, till exempel); modernare människor garderar sig genom klädsam anspråkslöshet. I ett dynamiskt kapitalistiskt samhälle är målet tvärtom att väcka andras avund, att skaffa sig den framgång och de ägodelar som andra eftersträvar utan samma framgång. Det här har förstås ingenting med genuin individualism att göra, för Jantelagens grundsats ”du är ingen och kollektivet allt” gäller också i tävlingssamhället, nu i formen ”du är någon bara om andra avundas dig”. Kollektivets bedömning är fortfarande den allena saliggörande, och den som gör något eget väcker fortfarande ångest. Men att försöka ta sig fram i livet och ”bli någonting” betraktas inte längre som ett hot, det är tvärtom vad alla förväntas göra.
Nalle Wahlroos och hans gelikar beskyller dem som kräver social rättvisa och progressiv beskattning för att bara avundas de rika. Egentligen menar de väl att vi avundas dem på fel sätt: inte på det amerikanska sättet, genom att själva försöka bli lika rika som de, utan på det gammaldags sättet, genom att vilja ta deras pengar ifrån dem. Beskyllningen spelar vanligen på den förvirrade idén att den rike på något sätt har förtjänat sina pengar alldeles på egen hand, utanför samhället, som sedan egenmäktigt tar en del av pengarna ifrån honom. Men rik kan man bli bara inom samhället, genom att utnyttja allt det bjuder på av skolad arbetskraft, lag och ordning, infrastruktur o.s.v. Beskattning är inte någotslags kollektiv stöld av privat rikedom, utan handlar om att bidra till upprätthållandet av det samhälle som överhuvudtaget gör det möjligt att skapa privat rikedom. Hur mycket olika samhällsgrupper ska bidra med är sedan en förhandlingsfråga, och avunden spelar naturligtvis ofta in i våra bedömningar av det, men det gör också många andra motiv, till exempel omsorg om de svagaste i samhället.
Dess värre tycks många bli mer upprörda över elitens jätteinkomster än över att de fattiga tvingas leva på så litet. Politiker som utan större betänkligheter fattar beslut som gör vardagen allt jävligare för fattiga människor kokar över av indignation när det visar sig hur mycket de faktiskt gått med på att betala Mikael Lilius. Men den här indignationen handlar kanske inte först och främst om avund, utan om medelklassens dåliga samvete. Man sluter ögonen för det faktum att man själv reser på allt dyrare solsemestrar och med jämna mellanrum byter upp sig till större bil och villa, medan andra inte ens har råd att tillfredsställa familjens basbehov. Men VD:ns miljonlön visar alltför tydligt hur mycket rikedom det finns i samhället (det är liksom för mycket pengar samlade i en och samma plånbok), och gör därmed ens eget kallsinne mot de fattiga outhärdligt uppenbart. För att smita från den insikten gör man VD:n till syndabock: det är hans ”girighet” som är chockerande, inte ens egen medelklassiga själviskhet.
Vad VD:n själv beträffar, så är det en smula komiskt att han beklagar sig över de fattigas avund, eftersom hans eget perspektiv vanligen är helt bestämt av avund. För det första vill han bli avundad, för vad skulle det vara för poäng med att ha en massa pengar och köra omkring i en lyxig sportbil om andra inte avundades en? Och för det andra avundas han själv, inte bara sina ännu rikare kolleger, utan på ett perverst sätt också de fattiga. Tänk bara på den typiska klagolåten som antyder att det egentligen är de rika som har det värst; de arbetslösa ligger på sofflocket och lyfter bidrag, arbetarna bara gnäller om högre löner och ingen visar tillbörlig tacksamhet mot de rika som genom att leda företagen och investera pengar skapar jobben här i landet! Nej, istället vill man genom beskattning ta ifrån den rike också hans sista miljon. Otack är världens lön!
Naturligtvis är denna självömkan och avund spelad, för ingen rik skulle på riktigt vilja byta plats med en fattig. Men å andra sidan skulle ingen dra en sån klagolåt som inte lyckats få sig själv att tro på den åtminstone en smula. Om han inte först lurat sig själv med sin utläggning, skulle han aldrig tro att den kan lura andra.
Joel Backström
