Anders Olssons nya bok betraktar exilens litterära kraft med utgångspunkt i 1900-talets europeiska exilförfattare.
Kan man tänka sig två mera romantiska, löftesrika, gammalmodiga och ändå ack så moderna ord som e x i l och a s y l. Att leva i exil men hitta ett hem i orden är den form av tillvaro som det sena 1900-talets likväl som vår tids litterati utsöndrar sin mest välsmakande saliv över. Så tydligen även jag, för det är med ganska stora förväntningar som jag öppnar poeten, litteraturforskaren och Svenska akademi-ledamoten Anders Olssons bok Ordens asyl – en inledning till den moderna exillitteraturen.
Det kan inledningsvis sägas att denna bok inte är mycket till inledning, eftersom den egentligen förväntar sig av läsaren en ganska långt gående förtrogenhet med ämnet, likväl som med den litteratur som diskuteras. Den kan i princip läsas av vemsomhelst, men man känner sig inte särdeles introducerad. Det här besvärar mig under läsningens gång ända tills någon lite snorkigt påpekar att en stor del av Edmund Husserls (1859–1938) verk heter inledning till det ena och det andra. Just. ”Inledning” är alltså en pose snarare än en rekommenderad position i läsarens kronologi: en markering av tillhörighet till den kontinentala traditionen av europeiskt 1900-talstänkande, som levde sin barndom i Tyskland och (liksom flera av de författare som Olsson behandlar) sin mandom i Paris.
En inledning är detta alltså inte men kanske ett slags ingång? Så här skriver Olsson:
”En viktig del av världens mest betydande litteratur är skriven i exil och gestaltar på olika sätt landsflyktens villkor. Det betyder naturligtvis inte att vi bör läsa den annorlunda än annan litteratur. Vi läser ofta, och med rätta, Dante eller Nabokov utan att tänka på dem som exilförfattare. Deras verk överskrider villkoren för deras tillkomst.
Ändå är dessa villkor på olika sätt inskrivna i verken och kan med lite ansträngning friläggas.”
För det första menar han alltså att en viktig del av vår viktigaste litteratur är exillitteratur. Exilen är inte undantaget, det som behöver ursäktas, ett specialproblem, utan sinnebilden av den moderna människans vara. Exilen är ett tillstånd som ger oss tillträde till ett för moderniteten särskilt intressant upplevelseregister.
För det andra menar han att exilerfarenhetens spänning och dolda skaparkraft kan uppenbaras genom ett nära umgänge med den litterära texten. Således arbetar han sig igenom en rad författare och verk för att frilägga exilerfarenheten i dem, och visa på dess kreativa betydelse.
Här finns James Joyces och Samuel Beckett närmast motsatta sätt att arbeta med det egna språkets gränser: Joyces polyglotta svada, och Becketts knappa, pausmättade författarskap på två språk. Här finns Paul Celan och Nelly Sachs som trots åldersskillnaden på ca 30 år har en gemensam erfarenhetsram i judendomen, den modernistiska lyriken, och ett återskapande, i exil, av den tyska som nazisterna har besudlat. Vladimir Nabokov och Witold Gombrovicz representerar för Olsson en ”transatlantisk mot-exil, som lyckas fördriva nostalgin med ett skratt utan att för den skull stoppa upp minnets återkomster”.
Ovidius vs Joyce
För Ovidius, som fördrevs från Rom år 8 e.Kr., var exilen en utvisning från världens centrum, Rom, till periferins ingenstans vid Svarta havets kust. Den litteratur han skrev i exilen kretsar till fullo kring den förlorade platsen och hämtar sin mening ur förlusten, och en drömd och eftersträvad återkomst. Den moderna exilen rör sig däremot ofta från periferin till världens ekonomiska och kulturella centra, menar Olsson. Exilförfattaren är inte längre ingenstans utan ofta på en plats där ett rikare utbyte av idéer och en större genomslagskraft för hennes verk möjliggörs. Under 1900-talet framstod särskilt Paris som en sådan plats av möjligheter.
Den moderna exilen är i motsats till den antika inte nödvändigtvis heller fysiskt påtvingad. Varken Joyce eller Beckett, de första efter Ovidius i Olssons bok, förvisas eller flyr undan för direkt förtryck. Snarare drar de bort från den instängda atmosfären i det som var deras gemensamma hemland, men också från känslan att alltför tydligt höra till. ”Känslan av att bli rotad som en polyp på en plats är fasansfull, att leva på en sorts slemhinna av konformitet”, skriver Beckett i ett brev från sin irländska hemby till vännen Thomas McGreevy.
Den här riktgivande formeln är inte lika tillämpbar på t.ex. Sachs (från Tyskland till Sverige 1940) och Nabokov (från Ryssland 1919, via Tyskland och Frankrike till USA 1939). Dessa flyr undan för synnerligen konkreta hot mot sina respektive personer, till platser som förvisso ur vår synvinkel är kulturellt likvärdiga med, om inte i någon mening bättre än de platser de lämnade. Men det är svårt att tänka sig att de själva upplevde sin resa som en från periferi till centrum.
En som lever i exil lever hursomhelst på ett eller annat sätt i spänningen mellan där och här. Olsson citerar Edward Said som skriver: ”Att se ’hela världen som ett främmande land’ möjliggör ett självständigt uttryck. De flesta människor är huvudsakligen medvetna om en kultur, en omgivning, ett hem; de landsflyktiga är medvetna om minst två, och denna perspektivistiska mångfald ger upphov till en medvetenhet om samtidiga dimensioner, en medvetenhet som – för att låna ett begrepp från musiken – är kontrapunktisk.”
Denna kontrapunktiska upplevelse, med dess kreativa konsekvenser, menar Olsson, är kännetecknande för de författare och verk som behandlas i boken. Man kan notera att musikmetaforen understryker det fruktbara i den dubbla erfarenheten. I stället för att framställa exilförfattaren som skeppsbruten, eller som herre över två skavande oförenliga halvor, lyfter den fram det dubbla seendet i termer av en större, universellt mänsklig insikt.
Man kan vidare notera att det här perspektivet på exilförfattaren utgör en motsats till de senaste årens essentialiserande debatter kring ”invandrarlitteratur” eller ”etnisk litteratur”, där ”invandrarförfattare” antingen välvilligt eller nedlåtande stängs in i en egen fålla av ”specialerfarenhet”. Exilförfattaren är framför allt en författare och hans verk är främst litteratur, inte dokumentation.
Exil etc.
Exilen är ändå inte vilken utlandsvistelse som helst: den innefattar ett tvång att fara och en förlust i det man lämnar. Den måste alltså åtskiljas från den resa som görs av turisten, bildningsresenären eller henne som följer den (västerländska) professionella mobilitetens imperativ, betonar Olsson. Den ska inte heller förväxlas med den postmoderna nomadens gränslösa tillvaro där tillhörigheter och identiteter fungerar som kläder snarare än hud.
Ett mått av tvång ger ett mått av sorg, och exilförfattarens nostalgi, längtan tillbaka till ett hem som inte längre finns eller som i varje fall inte längre är tillgängligt, är en viktig tråd i Olssons bok. Även om den moderna exilen är full av intellektuella, konstnärliga och mänskliga möjligheter är den också bemängd med känslor av förlust, melankoli och hemlängtan, som både är konstnärligt produktiva och riskabla.
Den oåterkallelighet och förlust som präglar just exilen – i kontrast till andra mera frivilliga former av förflyttning – öppnar för en naturlig bro mellan den europeiska 1900-talslitteraturen och vår tids exilförfattare, som i den västliga världens centra skriver på den västliga världens språk om platser som de på ett eller annat sätt har förlorat. Om 1900-talets exilförfattare var tysk eller kanske rysk, kommer hon kanske idag från Afrika eller Mellanöstern. Det här spåret antyder Olsson, men går inte in på det, utan håller sig konsekvent till de erfarenhetsramar som tillhör hans 1900-talsförfattare.
Glatt yta
Men romanerna och dikterna då? An någon orsak har jag svårt att få fotfäste i Olssons läsningar, de känns ofta flyktiga och snåriga. I diskussionen om W. G. Sebald, till exempel, kastas hans fyra romaner om varandra så att gränserna mellan dem suddas ut. Resultatet är att vi får förlita oss på vad Olsson säger, snarare än på vad han visar. Olssons frikostiga odling av namn och teorier, och hans elokventa satsbyggnader, bildar också en glatt och hård yta som inte riktigt vill släppa igenom det liv som litteraturen skapar och skildrar. Ofta odlas intellektuella formuleringar på bekostnad av innehållet, och Olsson skyndar vidare genom sin stora beläsenhet i stället för att stanna upp, illustrera och övertyga. Han hänvisar snarare än berättar och återberättar.
Boken har en slående början, ett angeläget ämne, ett lovande upplägg och ett intressant urval av författare, men sist och slutligen blir det ganska oklart hur exilens erfarenhet manifesteras i författarnas verk, utöver uppenbara och i någon mening ytliga markörer som exilkaraktärer, mångspråkighet och förekomsten av ordet ”exil”, till exempel. Bokens ambitioner om att frilägga exilens erfarenhet i författarnas texter – och att därmed undersöka förhållandet mellan det historiska och det estetiska i dem – framstår som överdimensionerade, eller i varje fall ouppnåeliga med den metod som Olsson valt. Man får förvisso mersmak men ingen smak av litteraturens särskilda tillfredsställelse.
Bäst bryter Olsson textens intellektuella monotoni när han sänker sig ner några trappsteg för att utförligt återberätta en romans handling, såsom med Djuna Barnes’ Nattens skogar (1936). Tolkning appliceras här till en läsning som är tillräckligt utförlig för att blåsa liv i resonemangen.
Nora Hämäläinen
Anders Olsson: Ordens asyl – en inledning till den moderna exillitteraturen. Bonniers, 2011.
