Niels Kayser Nielsen, lektor i historia vid Aarhus Universitet (med Aa och stort U – hos oss får universitet inte skrivas med stora bokstäver), har 2010 utgett en bok som heter Historiens forvandlinger. Historiebrug fra monumenter til oplevelsesøkonomi. Han ger en generös exposé över ett numera populärt fackområde vid de nordiska universiteten, ”bruket” av historien i offentliga, politiska och privata sammanhang, och dess egen historia.

Det är en såtillvida märklig bok, att den mot vanligheten i danska sammanhang också stort uppmärksammar Finland och Ryssland, de baltiska länderna och många fler, och inte bara gammalnordisternas eviga Mittskandinavien. Kayser Nielsen själv har ett vittförgrenat personligt nätverk i alla dessa länder, vilket avspeglas i exempel och litteraturlistor.

I Finland där man aldrig, säger aldrig, får se en bok på danska ens i den största bokhandeln i Helsingfors är Historiebrug en välgörande läsning. Här förvandlas de mest triviala ting och maträtter till explosiva historiska symboler – musik och sång, minnesmärken, politisk retorik, turism, gatunamn likaså. Historien aktualiseras och blir ett reellt miljöinslag, om man som Kayser Nielsen bara förstår att peka på alla de historiska ingredienser som fyller vår omgivning, hemma eller på resor i andra länder. Varför skall alla danskar alltid hänvisa till H.C. Andersen? – Honom har man ju hört talas om men vad är Dybbøl Banke för oss i Finland, där man bara ser skyltarna med Danske Bank?

 

Nedmonteringen av 1800- och 1900-talens nationalhistoriska paradigm till sina enkla beståndsdelar är sedan länge en erkänd akademisk idrottsgren – Niels Kayser Nielsen är för övrigt också känd som idrottshistoriker. ”Historiebrukets” och ”minneskulturens” uppkomst, blomstring och förnyelser bidrar med underhållande avslöjanden. Falsifikat och propaganda, men ibland utförda med stor stilkonst och passion, fyller mycket av det politiska historiebruket. När nationalstaterna nedmonteras – det vill säga inom EU-Europas politisk-ekonomisk-ideologiska sfär, inte i verkligheten – avslöjar forskarna också lystet nationalstaternas kulisser, scenografier och texter. Imagined communities, alltihop, inventions of tradition som ser historiska ut men är tagna ur luften.

”Minneskulturen”, Gedächtniskultur, hör som akademiskt fack hemma i Tyskland. Där har man i sin egen uppgörelse med Hitler, nazitiden och DDR mycket att minnas, alternativt glömma. Arbetet pågår hela tiden, ibland med en viss självgod stolthet. Men minnet kommer glimtvis åter. Just nu diskuterar man på allvar om man trots allt skall bevara de sista resterna av den enorma friluftsanläggning som byggdes för miljoner deltagare i Hitlers årliga Erntedankfest, skördefesten för det jordnära tyska folket i Bückeberg på 1930-talet.

Eller om man skall sluta att i offentligheten ignorera de verkligt imponerande storhetsvansinniga byggnadsverk som finns kvar utanför Nürnberg som minnen av partidagarna. Leni Riefenstahls filmer får man ju i alla fall se fritt och överallt. Hitlertidens stora Olympiastadion i Berlin från 1936 har fått nytt tak och inte alls jämnats med marken, såsom DDR:s Palast der Republik i samma stad.

 

”Historiebruk” har varit och är en ingrediens i alla samhällsformer, men uppgörelserna nu gäller främst de senaste 200 åren, nationalstaternas tid i Europa. 1800-talets nationalmedvetande krävde språk, litteratur och historia i alla länder, både de gamla som måste konsolideras och de nya, som likt Finland aktivt måste tillskapas. Språken fanns men måste upptäckas och utforskas, i lexikon och grammatiker. Litteratur fanns i bästa fall sedan medeltiden i fattigare former på icke-latin, och folkdiktningen kunde ersätta mycket annat, som Kalevala hos oss på finska.

Historien var mest diskutabel. Vems historia skulle man skriva och på vilket sätt? Helst om ”folket”, inte om kungar eller riken. Krigen ingick i en framgångshistoria från mytologisk och arkeologisk tid till närvarande tid, med folket i segrar och kamp mot yttre och inre fiender under ledning av egna, inhemska hjältar och stormän.

Om inte källor fanns för en ärorik egen historia så måste de skapas. Ett först lysande men sedan ökänt exempel var tjecken Václav Hanka, som på 1810-talet i Böhmens källarvalv upptäckte två handskrifter med texter och sånger om det tjeckiska folkets tidiga medeltid. De besjöng kampen mot tyskar, polacker och andra inkräktare, bålda hjältar och hjältinnor räddade folket. Hanka grundade ett helt nationalmuseum och hans handskrifter upphöjdes till nationens heliga skrifter. Romantikens stora författare med Goethe i spetsen och de lärde i Europa var förstummade av beundran. Smetana och Dvorˇák komponerade sånger till texterna och de översattes till ett stort antal språk, av sympati för tjeckernas nationella renässans kring 1800-talets mitt.

Dessvärre visade sig de små pergamentbladen vara förfalskningar av Hanka själv, enligt kritiska forskare. En av de avgörande dödsstötarna mot dem sattes in av historikern Tomas Garrigue Masaryk, senare president i det självständiga Tjeckoslovakien. Men fortfarande lär det finnas de som tror att handskrifterna är äkta och avvisar den småaktiga källkritiken – folkets historiska ära går framom professorernas pedanteri, även i andra länder om det behövs. Gloire på franska, slava på ryska.

 

Någonting hände med historien under 1800-talet. Då uppstod idén att ett folk skall ha en historia, ett språk och ett land, utopistiskt redan i sig. Om historien bara kan vara en, så måste den på något officiellt sätt definieras eller utsättas för offentlig strid och debatt. ”Finlands historia” hade ju inte tidigare förekommit någonstans. I stället kallades universitetetens auktoriteter i ämnet fram till 1800-talet oftast historiarum professor. Läroämnet var ”historier”, i pluralis. Självklart, det kunde finnas flera historier, berättelser, som litterär form, som moralisk och filosofisk vägledning på vers eller prosa. Att de skulle vara dokumentärt sanna och skrivas  bara för ett visst folk någonstans hade ingen tänkt på, fantasi och lärdom var inte oförenliga. En professor i historier skulle i dag anses som ett tryckfel.

Rainer Knapas

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.