Tariq Ali skriver förutsägbart om Obama och idealiserande liberala medier.
Få amerikanska presidenter har fått samma internationella uppslutning som Barack Obama. Kritiken från vänster har tills nu varit tystlåten. Författaren och redaktören för New Left Review, Tariq Alis nya bok Obamasyndromet sällar sig dock till en växande ström kritiska vänsterböcker och artiklar som skrivits den senaste tiden om den amerikanska presidenten.
Boken Obamasyndromet är en småbitter kommentar till den amerikanska presidentens första två år vid makten. I många fall är den rykande aktuell, ibland tröttsam. Ali menar att de radikalas förväntningar på USAs första mörkhyade president var allt för stora. Obama har inte förmått nå upp till dem. Det beror dels på att det politiska systemets konstruktion hindrar allt för radikala förändringar, men även på att Obama aldrig velat veta av dem. Obama är en amerikansk president, vare sig bättre eller sämre än andra. Tariq Alis bok vänder sig mot de liberala medier som idealiserat presidenten.
Det är å ena sidan välgörande med seriös vänsterkritik mot den amerikanska presidenten – men den här sortens texter tenderar bli tröttsamma i längden. På amerikanskt manér slår Ali fast att presidenten inte är perfekt. Det bankar han in. Igen och igen. Tills läsaren vill påminna författaren om ett plakat som nyligen dök upp vid en demonstration på Wall Street: ”Obama är inte en brunhyllt antikrigssocialist som skänker bort gratis hälsovård – du tänker på Jesus.”
Men med detta sagt så säger Ali mycket som behöver sägas. Boken är grundligt logiskt argumenterande i sin stil. Obamasyndromets tes är för övrigt omöjlig att missa, avslöjad redan i bilden på bokens pärmar, där Georg W. Bushs anlete skymtar för den som skrapar på hans Obamamask.
Endast på två sätt skiljer sig Obama-administrationen från föregångaren, skriver Ali: Han är USA:s första mörkhyade president och en mycket skickligare retoriker än Bush.
Kontinuiteten Bush-Obama märks bland annat i den senares upptrappning av krigsansträngningarna i Afghanistan, en konflikt Bush inledde. Trots att många av USAs soldater kallats hem från Irak, så är det amerikanska militära och politiska stödet för premiärminister Jawad al-Malikis hårdföra regering ännu påtagligt genom USAs assistans i övervakningen av landets oljekällor samt med militära rådgivare åt Iraks armé. De CIA-drivna anonyma fånglägren runt om i världen har inte blivit färre; premiärexemplet Guantanamo är inte stängt.
Blåögda liberaler
Den hoppfulla analysen av den arabiska våren, är det lätt att skriva under, likaså den sansade analysen av det Libyska kriget: Efter att Gaddafi blev rumsren under 1990-talet, gjorde han med järnhand rent hus med olika islamistiska strömmningar. Jihadistiska veteraner från Afghanistan, salafister och det Muslimska brödraskapet förföljdes, torterades och fängslades. Från att varit persona non grata i väldspolitiken blev han 2003 en hyllad vapenbroder i USAs och västs krig mot terrorismen. Gaddafi blev verkligen förvånad då hans nyvunna vänner under senvåren reagerade så starkt på hans hårdföra försök att slå ned protesterna som utvecklats till ett väpnat uppror. Ali menar att västs reaktion dikterades av snöd politisk vinning och av regional säkerhetspolitik.
Argumentationsstilen i Obamasyndromet riktas främst mot Obamas mest blåögda supportrar och mot den liberala press som inte rapporterat kritiskt, utan agiterat för idén om en god president efter den onda Bush med resultatet att Obamamanin inför förra valet blev orealistisk.
Som skeptiker i fråga om det amerikanska politiska systemet behövde man dock inte vara hjärnkirurg för att inse att besvikelsen bland Obamas rockstjärnefans skulle bli stor. Det räckte gott med att vara politiskt intresserad och måttligt analytiskt lagd. Det är detta som gör läsningen av Obamasyndromet tröttsam för den som länge intresserat sig för amerikansk politik, men nödvändig för den som håller sig med politiska hjältar. Säkerhetspolitik i allmänhet är en smutsig sysselsättning, envar som deltar får bruna fingrar. Presidenter utgör inget undatag.
Det fanns givetvis mängder av orsaker till det Obamska debaclet: Främst kanske att det faktum att radikala förändringar är omöjliga i ett land där företag och lobbygrupper sätter den politiska dagordningen genom sitt inflytande på de politiska partierna, som Ali helt riktigt påpekar. En annan orsak var säkert att folk var så glada att bli av med Bush att de inte hörde vad Obama egentligen sade.
På samma vis påtalar Ali bristerna i presidentens utrikespolitik som belönats med Nobels Fredspris, mera för de förväntningar den norska nobelpriskommittén hade på honom än för hans faktiska åtgärder. Han är ju alltjämt en krigspresident.
Föga förvånande förde han omfattande förhandlingar med den israeliska regeringen före presidentvalet. Mötena med palestinierna var i kontrast sparsamma. Obamas administration har även i fortsättningen varit påfallande lojala mot sina Israeliska allierade. I sitt långa tal den 21 september 2011 pläderade presidenten mångordigt för regimens veto mot att Palestina skulle erkännas som fullvärdig medlem av FN, till den grad att den politiska analytikern Yousef Munayyer, i en artikel på al Jazeeras hemsida, nyligen menade att administrationen genom presidentens tal isolerat regimen ”alldeles ensam på Israelön.”
Makt korrumperar
Det är högst troligt att Obama inte märkbart skiljer sig från andra demokratiska presidenter. Men även om Obama var en undantagspresident, med alla de ädla politiska ambitioner han tillskrivits i liberala medier, så skulle hans ämbete fortfarande vara nedtyngt av makt; en börda ingen människa orkar bära särskilt länge utan att förvandlas till en vanlig politiker. Som ordspråket säger: makt korrumperar, absolut makt korrumperar absolut.
Sammanfattningsvis utgör Obamasyndromet en nyttig historielektion, som kanske blivit effektivare av att lättas upp; ifall den blivit mindre av ett politiskt plakat så skulle den ha fått flera läsare. Nu riskerar den endast att läsas av en självbekräftande vänster som redan vet det som står i den. De som borde läsa den i liberala tankesmedjor och i massmedia, kommer nog inte att göra det.
Joacim Blomqvist
Tariq Ali: Obamasyndromet. Celanders, 2011.
