Storyn om den svenska bordellägaren Hanna Lundmark i Maputo är stark i sin skildring av den koloniala rasismen, men svajig när det gäller att ge huvudpersonen en egen röst.

Först av allt – fakta: I början av 1900-talet bedrev en svensk kvinna en omfattande bordellverksamhet i staden Lourenço Marques, nuvarande Maputo i Moçambique. De dokument där hon omnämns ger oss endast knapphändig information. Det enda vi egentligen vet om henne är att hon var en betydande skattebetalare i landet. I övrigt har hon virvlat bort och ut ur historien.

Sedan kommer fiktionen. Henning Mankell har med sin senaste roman skapat denna kvinnas liv, hennes historia och inte minst hennes blick. I Minnet av en smutsig ängel, tar han med oss på en resa från fattigdomens och nödens Norrland till den portugisiska kolonin. Den unga Hanna Lundmark tvingas lämna det fattiga fjällhemmanet. Först för att tjäna piga i Sundsvall och sedan för att arbeta som kokerska på ett svenskflaggat fartyg på väg till Australien. Innan hon stiger i land på den afrikanska kontinenten har hon under resans gång både hunnit gifta sig och bli änka. Det går med andra ord undan hos Mankell.

I Lourenço Marques blir hon så småningom bordellägarinnan Ana Branca – en kvinna med både makt och pengar. Baksidan: ensamhet, hemlängtan, utanförskap. Hennes bästa vänner är en dresserad schimpans och en försupen godsägare.

Mankells roman är problematisk ur flera aspekter. Framförallt för att han inte låter Hanna Lundmark vara ett aktivt subjekt med en egen röst. Gång efter annan lägger författaren orden i hennes mun, blir alltför påtaglig, för närvarande. Både fantasin och fiktionen skelar och därför blir inte heller berättelsen som helhet trovärdig. Jag misstänker att det hänger ihop med just avsaknaden av fakta, och uppenbarligen räcker inte heller fantasin ända fram denna gång. Där det kunde ha skapats ögonblick av magisk realism blir det bara påklistrat och andefattigt. Som om Hanna Lundmark  redan från början är predestinerad att hamna i ett portugisisktalande land – varför skulle hon annars ha hittat ett portugisiskt lexikon hos sin familj i Sundsvall? Trots att hon i stort sätt är analfabet lär hon sig till synes utan större mankemang språket i den norrländska staden anno 1903.

Boken har också sina kvaliteter, det ska villigt erkännas. Framförallt Mankells mustiga skildring av Lorenço Marques. Staden är kvalmig, dammig, skitig, mörk. Ja ett syndens näste dit alla södra Afrikas vita manliga kolonisatörer samlas för att ligga med svarta horor. Det gör också att romanens kärna framförallt är en berättelse om kolonialism och rasism. Med små medel, nästan lojt tillbakalutat, lyckas han fånga gapet mellan herren och slaven, om hudens svarta masker, om frihet och ofrihet, sanning och lögn. Om gränser som inte går att överskrida. Den vittnar också om att i kolonialismens kölvatten finns inget bortom huden och dess nyanser. Just där, i denna kolonialismens brännpunkt finns föraktet, hatet, hyckleriet, tystnaderna och framförallt rädslan. Tydligast blir det i Hanna Lundmarks förhållande till de prostituerade kvinnorna. Hon vill möta dem, komma dem in på livet. När de tar avstånd, förhåller sig stumma, blir hon synnerligen förargad. Hon förstår inte att hon representerar makten. Motståndet för de svarta prostituerade är att inte ställa upp på att möta den vita kvinnans blick och därmed markerar de sin mänsklighet.

Hos Mankell finns det ingen väg ut, ingen godhet heller, för den delen. Allt som återstår för Hanna Lundmark är att göra sorti och försvinna ner i glömskan. Måhända är det också ett slags frihet och ett slags rättvisa?

Ylva Larsdotter

Henning Mankell: Minnet av en smutsig ängel. Leopard Förlag, 2011.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.