Trygve Söderlings intressanta artikel kring översättningen av M. A. Numminens böcker (Ny Tid 37/2011) innehöll också en hänvisning till en essä jag skrivit i Hbl (1.8.2011.) Då skribenten tycks se mig som något slags trojansk häst, som av Suomalaisuuden Liitto smugglats in i den finska litteraturexporten för att undergräva det svenska språkets ställning i Finland (eftersom jag för det mesta strävat efter att följa en rikssvensk språknorm), är det kanske skäl att påpeka faran med alltför långtgående generaliseringar.
Jag respekterar Söderlings strävan att värna om det finlandssvenska (tal)språket, även om jag kanske har en mer pragmatisk syn på översättningsarbetet. M. A. Numminens verk låter som ett utmanande projekt, men att tolka en språkligt experimentell bok som Till Helsingfors – dessutom utgiven av ett förlag som gärna specialiserat sig på mer udda böcker – är, hävdar jag, kanske ändå inte riktigt samma sak som att översätta finska kriminalromaner.
Nu är ju den här diskussionen i princip lika gammal som den finlandssvenska litteraturen, men jag är ändå nyfiken på hur Trygve Söderling tänker sig att framtiden kommer att gestalta sig: Ska varje finlandssvensk och översatt finsk roman som ges ut i Sverige hädanefter förses med asterisker och fem sidor långa listor över finlandismer och slanguttryck som svenskarna finner svårbegripliga?
Kalla mig cynisk om ni vill, men själv har jag svårt att tro på ett sådant framtidsscenario.
Mårten Westö
