Hantverket är gott men hanteringen för lätt i Siri Hustvedts senaste bok.
Det här är vad som händer: När maken Boris efter ett långt äktenskap meddelar att han vill ta en Paus blir Mia tillfälligt galen och åker in på mentalsjukhus. När bokens nutid inleds är hon normal igen och har bestämt sig för att fira sommar på sin barndoms hemort, hålla en poesikurs för tonåringar och vara nära sin nästan 90-åriga men fortfarande skarpa mamma som bor på ett äldreboende.
Det blir inte så mycket en sommar utan män som en sommar med kvinnor: de tolv-trettonåriga flickorna i poesigruppen nästlar in sig i en mobbningskomplott som uppdagas av Mia och reds ut, med allas föräldrar vederbörligen inblandade. Damerna på ålderdomshemmet visar upp en solidarisk vänskap som endast störs av att de en efter en antingen dör eller blir omplacerade på grund av försämrat skick. (Dock har de sina små hemligheter också för varandra.) Mia blir god vän med och hjälpande hand för grannen, den unga Lola som har två små barn och en besvärlig man. Med den besökande systern Bea blir det förtroliga och antydningsvis inte helt oproblematiska tillbakablickar till barndomen. Med mamman blir det reflektioner kring den sedan fler år tillbaka döda pappan, och hans eventuella likheter med den svekfulla Boris. Dottern Daisy, begåvad komedienn i vardande, är en fullkomlig älskling som oroas av föräldrarnas förändrade situation.
Det är alltså upplagt för en mellanrapport om kvinnors relationer till kvinnor och kvinnors relationer till män: om hur kvinnans situation har förändrats mellan bokens generationer, och ändå inte. Allt det här berörs, men frågan är hur mycket det egentligen behandlas.
Hustvedt är här inne på samma spår som Doris Lessing i 80-talsböckerna The Diary of a Good Neighbour och If the Old Could… (ursprungligen skrivna under pseudonymen Jane Somers). I dem tvingas den medelålders Jane efter sin mammas och makes död först till konfrontation med de verkligt gamla via en gammal kvinna som hon träffar i en affär, sedan med de verkligt unga genom sina två systerdöttrar som en i taget flyttar in hos henne, och sist med kärleken i form av en jämnårig gift man. De här böckerna är långt ifrån Lessings bästa, men som den medelålders kvinnans betraktelse över sig själv, sitt samhälle och kvinnans livscykel i det, är de slående i sin konkretion. Sommaren utan män är på många sätt mera litterär och formmässigt infallsrik, men når inte upp till föregångarens nivå i fråga om erfarenhetsdjup. Hustvedt säger mycket mera och visar mycket mindre.
Svalt om det svåra
Jag hade förbehåll mot Hustvedts stora genombrottsbok Vad jag älskade, men har varit inställd på att ge henne nya chanser. Vad jag älskade fann jag kylig, och till stora delar tråkig, och långleddes med den som enda läsning några dagar på min farmors stuga i mellersta Finland. Kanske är det delvis på grund av en svåravskakad förhandsinställning som jag inte hittar hem i hennes nya bok Sommaren utan män, trots att den också har uppenbara meriter.
Texten är lätt och skicklig. Konstruktionen är rörlig, med en känsla av något välkomponerat, genomtänkt och virtuost. Det finns absolut ingenting att anmärka på hantverket i sig och Ulla Roseens svenska översättning framstår som klanderfri.
Här finns också goda idéer; liksom i andra böcker lyckas Hustvedt ge substans åt konstnärskaraktärer genom att helt enkelt hitta på och beskriva deras verk i detalj. Här finns den gamla kvinnan vars utsökta handarbeten har dolda sidor med aggressiva, sexuellt explicita eller bara osannolika, skruvade motiv. Och här finns poeten Mias egna dikter; hennes överkänslighet för metaforer, och litteraturfragmenten ur minnet som ständigt tränger till ytan i hennes plötsligt påtvingade ensamhet.
Bokens stora och störande diskrepans ligger mellan det potentiellt tunga innehållet och den fjäderlätta hanteringen. Harmonin mellan Mia och de andra kvinnorna blir nästan övermäktig: Menar Hustvedt att hon skriver om svåra frågor? Om mobbning och rivalitet, kvinnans problem i äktenskapet, om att bli övergiven, om ensamhet, åldrande och död? Den här Mia är så välventilerad, balanserad, omtyckt och välgörande. Hon vidrör, tänker, men utsätts inte. Lite gråt i kudden, och så vips är det fullt med folk i huset och man lagar god mat. Överkänslig, menar mamman att hon alltid har varit, men uppriktigt sagt, vem bryr sig?
Och vad spelar det för övrigt för roll om Boris är borta, då Mias ensamhet egentligen inte levandegörs, och man hela tiden är säker på att han kommer tillbaka. Vad spelar det för roll att den eller den av de gamla damerna dör då man inte har etablerat något förhållande till henne.
Svala, eteriska, duktiga Mia och svala, eteriska, skickliga Hustvedt.
Men sist och slutligen har jag ändå svårt att göra skillnad mellan vad jag tänker om boken (och Hustvedt som dess författare) och vad jag tänker om bokens huvudperson och språkrör Mia. Kanske är hon bara väldigt skickligt konstruerad, och den leda jag känner inför denna på något sätt substanslösa, bortskämda, självmedvetna, kvasivarma person är en del av Hustvedts perversa välkomponerade avsikt.
Nora Hämäläinen
Siri Hustvedt: Sommaren utan män. Övers. Ulla Roseen.
Norstedts, 2011.
