Språket – en befrielse och en förbannelse

Utan det tyska språket skulle jag inte vara författare – tyskan gjorde mig fri, säger ungerska författaren Terézia Mora. En av Moras huvudkaraktärer Abel Nema, en ung man på flykt undan Balkankrigen, visar sig i det nya Väst vara ett språkgeni som trots språkknarkandet hamnar på drift.

Terézia Moras tegelstensroman Alle tage utgavs i Tyskland redan år 2004, och har i höstas kommit ut i svensk översättning med namnet Alla dagar. Trots att sju år förlöpt sedan utgivningen på originalspråket känns boken aktuell. I viss mån är det hela inbyggt i bokens sätt att presentera saker, inga exakta årtal anges, platserna har inga namn och huvudpersonernas härstamning anges inte.

Vad vi ändå lär oss från första början är att huvudkaraktären, en ung man – Abel Nema – är på flykt undan en konflikt och hans mål i livet är väldigt diffust. Abel Nema, (Nema = den stumme) reser till staden i Väst med endast en persons namn skrivet på en papperslapp. Som genom ett under hittar han fram, trots att han inte kan det nya landets språk och trots att han har oöverstigliga problem att orientera sig. Just dessa två aspekter, språkinlärning och desorientering, visar sig vara trådar som för berättelsen vidare. Språket blir Abel Nemas livlina – egentligen blir det under många långa år hans enda synliga raison d´etre: han ränner mellan hem och språklabb dag ut och dag in.

“Det skulle inte förvåna mig om han aldrig har pratat med en enda levande portugis eller finne. Därför är allt han säger liksom, hur ska jag säga, platslöst, tydligare än något man hört tidigare, ingen brytning, ingen dialekt, ingenting – han pratar som en som kommer från ingenstans.”

Han lär sig språk efter språk intill klinisk perfektion. När han är inne på sitt tionde språk hajar han till och slås av ett plötsligt anfall av illamående: ”Ett språk till och jag spyr.”

Desorienteringen blir en black om foten under hans liv i den nya staden. Han kan helt enkelt inte hitta fram på okända ställen då han planlöst driver fram på stadens gator.

Språkgeni på glid

Moras första bok var en novellsamling, Seltsame Materie (1999), där hon använt sig av tankar och erfarenheter från sin ungdom på en inskränkt och ångestfylld ungersk landsbygd.

– I Alla dagar berör jag erfarenheter från den tid då jag hade flyttat till Berlin som 19-åring. Jag kom till staden 1990 och under dessa år träffade jag väldigt många personer i min ålder som flytt undan krigen på Balkan. De hade flyttat till Väst för att studera och när krigen bröt ut insåg de att de inte kunde flytta tillbaka.

Många av männen visste inte ens vilken av de stridande parterna de skulle stöda.

– Att hjälten i min roman skulle vara en flykting blev tidigt klart, men sen måste jag hitta på ett yrke åt honom. Egentligen var det lätt att komma på att han skulle vara ett språkgeni, eftersom språk är det jag själv känner till bäst. Dessutom hade jag under början av tiden i Berlin en god vän som gav sig hän åt språkstudierna på samma sätt som Abel Nema gör i boken. Också min vän studerade fonetik och hur tungan ska formas i munnen för att skapa de rätta ljuden på det främmande språket.

– Jag ville ge min huvudperson en gåva – liksom i de stora sagorna får hjälten en gåva från gudarna. Med gåvan kommer också en förbannelse. I Abel Nemas fall är det oförmågan att orientera sig och det att han inte kan känna smaker.

Abel Nema får i romanen gåvan att lära sig språk, för att det ska ge honom en möjlighet att leva. Men eftersom han är så traumatiserad av kriget kan han inte utnyttja sin gåva. Jag frågar Mora om frågan om språk och besattheten i att lära sig nya språk finns med i berättelsen också för att just språkinlärning alltid finns med i alla diskussioner om integration och anpassning. Ofta känns det som om en invandrad person måste vara en tians elev och lydigare och frommare än de infödda för att bli accepterad.

– Jo, för en person som bor på ett ställe där denne inte är född blir det ett tvång att vara speciell på något sätt för att bli sedd, att bli accepterad. När du ställs inför situationen att du inte kan återvända till ditt ursprungsland måste du ha något som du ”kan sälja”. Om du inte har en alldeles speciell begåvning är dina muskler det enda du kan sälja. Som invandrare är du antingen parian som gör skitjobben eller så måste du bli ett geni eller åtminstone ska du skapa en myt kring dig själv om att du är något alldeles speciellt. Det är verkligen antingen eller, en svartvit situation. Du har inte möjligheten att välja att vara den normala… För du är inte normal, du är inte normen – du är den andra.

Ett annat fenomen som Mora beskriver med briljans i Alla dagar är desorienteringen; inte bara Abel Nema har svårt att hitta. Eftersom berättelsens struktur är uppbyggd som en labyrint är det lätt hänt att läsaren känner sig bortkommen och osäker – och det är avsikten. Starkast känns desorienteringen i bokens enorma inofficiella bostadskomplex Bastiljen, där ingen vet hur många det bor och man som läsare inte vet hur rummen är placerade och hur stort komplexet är. De flesta boende är papperslösa invandrare och stället drivs av en flyktingveteran, herr Konstantin, som erbjuder billigt boende åt behövande från hela världen, inklusive Abel Nema.

– Jag har själv svårt att orientera mig och tappar ofta bort mig. Idén till Bastilljen fick jag av de stora studentbostadskomplex som finns vid Ostbahnhof i Berlin, berättar Mora

Intrycken från studietiden syns också i bokerns suggestiva och dekadenta beskrivningar av fester, gatulivet och irrfärder mellan stad och landsbygd. Festernas imma, de inblandades berusning och den utspillda alkoholens kletighet under skorna känns mer än verkliga på bokens sidor.

Stum på två språk

Mora flyttade till Berlin från en litet konservativt katolskt samhälle i Ungern som var beläget invid gränsen till Österrike. I hennes hembygd pratades både ungerska och tyska. Eftersom tyskan var Moras andra hemspråk trodde hon inte att språket skulle bli ett problem i Berlin.

– I början av min vistelse i Berlin kan man nästan säga att jag var stum på två språk. Genast jag flyttat insåg jag språket är väldigt starkt förankrat i den geografiska platsen.

Den tyska Terézia Mora pratade var inte alls lik den preussiska tyskan.

– När jag kom till Tyskland var ungerskan mitt primära språk, det jag talat mest under min ungdom. I början av mina studier skrev jag alla anteckningar på ungerska. Sedan blev det en blandning av ungerska och tyska och slutligen kom jag till den punkten att jag kunde börja använda tyska som mitt litterära språk. Det tog sju år för mig. När jag kommit till denhär punkten insåg jag att jag hade ett nytt hem. Nu kunde jag stanna här och nu kunde jag – ja – vara någon.

Intressant nog var det också den tid – sju år – det tog för Berlin och berlinarna att finna någon slags normalitet i den nya förenade staden. Mora berättar att det i början av 1990-talet fanns en väldigt utbredd xenofobi i Berlin och i hela Tyskland.

För tillfället håller Mora på med ett litterärt experiment: hon skriver en bok som är två böcker i en – den ena delen är på tyska och den andra på ungerska. Trots att hon är tvåspråkig har experimentet visat sig vara väldigt svårt. Vissa saker är så svåra att uttrycka på ungerska.

– En del saker kan jag skriva på tyska, men de är svåra för mig att uttrycka på ungerska – det är ett språk där jag i viss mån är infångad. Det hänger ihop med att mitt barndomsspråk – ungerskan påverkas av det förflutna, det är fullt med minnen… och jag hade inte en helt lycklig barndom. Jag kan skriva om vissa vuxna frågor på tyska, men konstigt nog inte på ungerska – jag blir plötsligt som ett barn igen. Faktum är att jag inte skulle vara en författare idag om jag inte bytt språk till tyskan. När jag skriver på tyska är jag fri. Å andra sidan har tvåspråkigheten gett mig otroligt mycket – det finns en massa saker jag inte skulle känna till om det inte vore för det ungerska språket.

Kvinna, invandrare…

Är frågan om kategorisering av litteratur relevant i Tyskland? Talas det till exempel om invandrarlitteratur i dagens Tyskland?

– Jo, absolut – under andra hälften av 1990-talet var det mycket tal om kvinnolitteratur och nu under senare år har frågan om invandrarlitteratur dykt upp. Jag vet inte… det är ett enkelt grepp att kategorisera författare. Först buntades jag ihop med kvinnolitteraturen, sedan sattes jag in i avdelningen för invandrarlitteratur och ja, nu vet jag inte – den bok jag nu skriver på har ingenting med kvinnor eller invandrare att göra. Jag tror att det här är någonting övergående och jag hoppas att det jag skriver håller längre än dessa kategorier.

Och sen säger Mora nyckelfrasen.

– Den positiva sidan av det här är att när man skriver så kan man ju inte gå omkring och fundera på de här kategorierna. Hur du kategoriseras som författare påverkar nog emottagandet av dina böcker, hurdana recensioner du får – hur folk uppfattar litteraturen. Och det är ju inte alltid så trevligt. Om man nu tar Alla dagar så är den mer än invandrarlitteratur.

– Det är lite instängande att tala om invandrarlitteratur. Du är inte i mittfåran – ja, du är inte den normala – du är alltid annorlunda.

Marcus Floman

Terézia Mora: Alla dagar (Alle Tage) svensk översättning Linda Östergaard, Rámus, 2011

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.