Svenska Teaterns pjäs om Aurora Karamzin är en visuell bakelse i 1800-tals adelsformat. Ny Tids recensent saknar ändå själslig fyllning under vispgrädden.
Historiska kavalkader är en knepig genre. Det är alltid ett knivseggsbalanserande att välja mellan historielektion och en dramatiskt intressant handling. I det hänseendet är Svenska Teaterns De bäst anpassade ett hyggligt försök. Annina Enckells text är faktatung, men glider också ställvis in på mer livsfilosofiska spår. Döden och det mänskliga lidandet är ett ständigt närvarande tema, som redan i början introduceras i en fyndig scen som illustrerar hur dödens svarta lejon tar de flesta av huvudpersonen Aurora Karamzins många syskon. Genom hela pjäsen finns den där i bakgrunden, rädslan för att förlora sina kära och Karamzins grubblerier över varför det är hon som ska lämnas kvar på jorden med saknaden som närmsta livskumpan. Hennes tankar kring de mindre bemedlades lidanden presenteras också som den huvudsakliga orsaken till att hon i mitten av 1800-talet grundar Finlands första diakonissanstalt.
Finländska Aurora Karamzin är tvivelsutan en intressant person att veckla ut på scenen, adelsfödd och tidigt utvald som hovdam hos den ryska tsaren, därigenom gift med och senare änka efter en av Rysslands rikaste industrimagnater, som lät bygga henne palats och trädgårdar i S:t Petersburg, och vars arv och gruvor säkrade henne ett bekvämt liv. Sedermera en av Helsingfors förnämsta adelsdamer, affärskvinnor och välgörare.
Karamzins liv är alltså en diger brunn att ösa ur för en manusförfattare och Enckell har också valt att illustrera alla hennes viktiga livsskeden, från födseln nästan ända till graven. Rikligt med utrymme ges också åt hennes systrar och deras liv och öden, samt åt sonen och systerdottern. Och häri ligger kruxet. I viljan att få med så mycket fakta, omständigheter och bakgrundshistoria blir det till att måla med en ganska bred pensel, speciellt som Enckell väljer att berätta historien i traditionellt lineärt format. Berättelsens detaljrika händelse- och omständighetsbeskrivningar gör att huvudpersonen försvinner in i tapeten. Egentligen vet jag inget mer om personen Aurora Karamzin då pjäsen är slut än före den började. Jag kan pricka in viktiga händeler i hennes tidslinje och breda ut texten om hennes livsöden, men vem denna uppenbarligen mycket speciella kvinna egentligen var är fortfarande fullständigt oklart.
Personporträttet blir också platt eftersom Karamzin snarast porträtteras som en vindflöjel i historiens stormar. Porträttet är ett av en alltigenom godhjärtad och übersympatisk kvinna som sitt rika adelsliv till trots mest blir ett offer för sina omständigheter. Jag har svårt att tro att en kvinna som på ett sådant sätt lyckades hävda sig under 1800-talets krigiska machokultur inte skulle ha haft sina mörka och otrevliga sidor, och det hade gett stoff till ett mycket mer intressant personporträtt att också ge utrymme för dem i pjäsen.
Visuellt är ändå pjäsen en njutning att följa med. Dekoren är utsökt och dräkterna sådana att man vill krypa upp på scenen och tafsa på de svulstiga marängklänningarna som en efter en rullas ut. Svenska regissören Åsa Kalmér har gjort ett fint jobb med det fysiska spelet. Masscenerna är snyggt koreograferade och över lag rör sig skådespelarna över scenen på ett intressant och dynamiskt sätt. Den fysiska kontakten är ständigt närvarande, det blir väldigt få stående monologer och dialoger, vilket ger pjäsen spänst och dramatik. Det enda jag undrar över är varför skådespelarna hela tiden utan nån uppenbar orsak måste lägga sig raklånga på golvet.
Sophia Heikkilä, Anna Hultin och Ingrid Söderblom, som spelar Karamzin i olika livsskeden, bjuder alla på fina porträtt, speciellt tagen är jag av Hultins medelålders Karamzin. Men showen stjäls ändå av härliga Sue Lemström som med storslagen mimik och plastik spelar en bunt fantastiska biroller.
I föreställningen har man klämt in ett antal korta sånguppträdanden, som visserligen till största delen är väl framförda, men som både till lyrik och syfte känns väldigt banala och påklistrade. Kanske försöker man locka publik genom att presentera det som en ”musikpjäs”.
Det finns en scen i pjäsen som griper tag i mig ordentligt, och den kommer på slutet då Aurora Karamzin i en fiktiv drömdiskussion diskuterar livets mening och lidande med självaste Charles Darwin (De bäst anpassade osv.), en person som den djupt troende Karamzin själv inte hade mycket till övers för. Det är den ena scenen där historiska fakta slängs ut genom fönstret till förmån för en kort fundering över huvudpersonens själsliv, drömmar och tankar. Kanske hade mer av det här metaplanet gjort pjäsen riktigt gott.
Janne Wass
De bäst anpassade. Svenska Teatern. Manus: Annina Enckell. Regi: Åsa Kalmér. Ensemble: Ingrid Söderblom, Anna Hultin, Sophia Heikkilä, Åsa Wallenius, Veronika Mattsson, Sue Lemström, Cecilia Runolf, Riko Eklundh, Thomas Backlund, Mikael Andersson, Henrik Heselius, Jussi Järvinen, Konrad Simonenko, Samuel Brander, Emil Storgård, Isac Lundén. Scenografi: Åsa Kalmér och Ann Bonander-Looft. Dräktdesign: Ann Bonander-Looft. Tonsättare: Niklas Brommare. Hår och mask: Pirjo Ristola. Ljus: Tom Kumlin. Ljud: Hanna Mikander. Kapellmästare och arrangemang: Cecilia Runolf.
