I politik, och framförallt i värde- och identitetspolitik, är det ofta så att den konkreta kampen tas genom att motsätta sig något man tycker är fel. Reaktiv aktivism kunde man kalla det. Upprop mot oetiska företag, bojkotta kvällspressen, lägg munkavle på dem som säger n-ordet. Åtminstone är det just den här delen av t.ex. den antirasistiska aktivismen som lättast når över nyhetströskeln.
Alls inget fel med att lyfta upp konkreta eller symboliska övertramp – men om kampen stannar där bär det inte särskilt långt.
Helsingborgs Dagblads journalist Fredrik Lundberg, som är adopterad från Sydkorea, skrev för någon vecka sedan en kolumn om den sega rasism han möter. ”Ni sliter själen ur mig” var kolumnens talande rubrik. Det handlar inte om fysiska påhopp, utan om flin, gliringar, ”kolla en kines” och skämt om sneda ögon i radio, tv och på stand upscener. Kolumnen handlar också om hur Lundberg försökt säga ifrån, kämpat mot glåporden och till slut gett upp.
”Jag har slutat umgås på offentliga platser med mina asiatiska vänner. … Jag orkar inte bli utskrattad. Plågoandarna har besegrat mig. Man klarar inte att kämpa när ingen ser folks agerande som ett problem.”
Sen nämner han att nidbilden av kinesen med de förvrängda sneda ögonen till och med finns på en chokladförpackning.
Enligt dagens medielogik var det uttryckligen Fazers Kinagodis som blev huvudnyheten (inte till exempel de vardagliga glåporden, mobbningen, den subtila rasismen).
Resten vet ni, företaget sa ”hoppsan ursäkta, vi tar bort bilden, vi vill absolut inte såra någon.” Reaktionen bland debattörerna? Mesigt gjort av Fazer. Det hela sågs som löjligt: ”ska man nu förbjuda bilder” och ”vilket omslagspapper ska förbjudas härnäst…”
Sveriges Televisions program Debatt drog kanske frågan längst. Man lät opinionsinstitutet SIFO ställa följande fråga till tusen svenskar: ”Fazer har nyligen plockat bort den här bilden på sin förpackning för Kinapuffar. Upplever du bilden som Fazer plockade bort som kränkande eller gör du inte det?” Nittiosju procent av svenskarna svarade nej på frågan. Inte så konstigt.
SVT är självklart i sin fulla rätt att ställa svenskarna vilka frågor de vill – men det är tragiskt om man leder in på en trivialisering av samhällsdebatten. Om man som antirasistisk aktivist skräms till tystnad istället för att ta fajter som den oinvigda omgivningen tolkar som ytliga eller oviktiga kommer tröskeln för att ta upp fajten i andra, tyngre frågor att höjas ytterligare. Det gäller att alltid försöka koppla de små kamperna till de större strukturella problemen.
Den andra delen av ansvaret ligger på det omgivande samhället (de stora medierna, partierna, bloggarna) som med jämna mellanrum också måste våga ta tag i de komplicerade strukturella frågorna. Annars hamnar vi i ett träsk där cyniker kan luta sig tillbaka i soffan och lojt konstatera: Anti-rasister, vad är det för tjafsare – dom pratar ju bara om oskyldiga bilder på godispapper.
Lundberg deltog häromveckan i SVT:s Debatt där han menade att opinionsundersökningen om Kinapuffarna var slöseri med licensmedel, det var inte rätt sätt att fullfölja public service-uppdraget.
”Nu har massmedierna förskjutit debatten så att det handlar om en godispåse, för att det är enklare att greppa – för att det är svårare att ta ett mediegrepp om rasistiska samhällsstrukturer … Det hade varit public service att fråga det svenska folket om det är okej att skrika kinesjävel efter en asiat.”
Marcus Floman