Efter Abbas Kiarostamis sofistikerade europeiska Möte i Toscana upplever jag Nader och Simin som en djupdykning i Irans verklighet.
Asghar Farhadi, årets Guldbjörnsvinnare, har tidigare belönats på filmfestivaler bland annat för About Elly.
Nader och Simin är ett exempel på explosiv konst som inte sällan föds i länder med censur och förtryck. Den samtida västeuropeiska filmen nästan bleknar i jämförelse.
Simin (Leila Hatami) drömmer om att flytta utomlands och ge sin dotter en bättre framtid. Hennes man Nader (Peyman Moaadi) vill inte följa med: han måste ta hand om sin alzheimersjuke far. Då lämnar Simin familjen och flyttar till sin mamma.
Nader och den 11-åriga Temreh (fint spelad av regissörens dotter Sarina) stannar med gamlingen. På dagarna sköts han av den religiösa Rezieh (Sareh Bayat) som Nader anställt. Kvinnan som tar sin lilla flicka med sig till jobbet visar sig vara gravid. När hon en dag blivit tvungen att lämna den sjuke ensam, kastar Nader ut henne i vredesmod och hon får missfall.
Den smärtsamma historien om att sköta en gammal förälder visar sig vara introduktionen till ett än mera komplicerat drama med klassfrågor i fokus. Den sekulariserade medelklassen och den religiösa underklassen ställs mot varandra.
Kvinnans arbetslöse make (Shahab Hosseini) vill stämma Nader. Allt eftersom utredningen fortskrider får vi veta detaljer som tvingar oss att hela tiden byta perspektiv och se på saken från alla möjliga håll.
Farhadi har inte minsta behov av moraliska pekpinnar. Han sveper oss med sig, in i en labyrint av familjelojaliteter och samvetskval. Med säker hand formar han en gordisk knut av olika motiv: pengar, männens heder, trosfrågor. Var och en har sin egen sanning och sin egen skuld.
Filmen som bygger på sällsynt intensiv dialog skulle inte ha blivit till utan ett grundligt förarbete och noggranna repetitioner. Det skickliga hantverket plus en stor talang gör Farhadi till en mästare i personregi.
Den enda gestalten som kan upplevas som lite dunkel är Simin: vi får inte veta några detaljer om hennes beslut att lämna familjen. Hennes man är den mest inarbetade och intressanta karaktären och står även för några enstaka glimtar av humor.
Mahmud Kalaris foto: en massa närbilder, en rörlig kamera som för tankarna till danska Dogma. Trots det häftiga tempot hinner filmmakarna med en genomtänkt scenografi. En gammal hiss som Nader och Simin tar för att komma ut ur ett sjukhus ser plötsligt ut som en symbol för deras äktenskap i nerförsbacke.
Helheten överraskar och berör. Jag upplever filmen som allmängiltig, den har ett budskap till alla oberoende av nationalitet. Ett av årets starkaste dramer.
Zinaida Lindén
Nader och Simin – en separation. Regi och manus: Asghar Farhadi. Foto: Mahmud Kalari. I rollerna: Peyman Moaadi, Leila Hatami, Sareh Bayat, Shahab Hosseini, Sarina Farhadi. Iran. 2011. Drama.
