Bästa vänner,
”All art is quite useless”, hävdar Oscar Wilde i inledningen till Dorian Grays porträtt, och tillägger att den enda orsaken att tillverka ett meningslöst föremål är att man hyser en gränslös beundran för det.
Här utövar Wilde sin berömda brittiska finurlighet (wit) ur en stenrik engelsk överklassmiljö där konsten hade en ganska snäv och tydligt markerad plats i en trygg, romantiserande estetik. Samtidigt måste Wilde ha varit medveten om konstens betydelsebärande funktion, både i det uppenbara och i det dolda. Varför skulle Wilde annars ha skrivit en roman som är så genomsyrad av manlig självbeundran och homoerotisk laddning, som var så förbjudet i den samtida moraluppfattningen?
Konsten är definitivt opraktisk och irrationell, men utan funktion är den inte. Däremot är det svårare att utforska vad det är i konsten som väcker denna gränslösa beundran hos oss. Hur började den, vem var den första konstnären och vad var avsikten med konstverket?
Då Jacques Derrida behandlar frågan om konstens ursprung i verket The Truth in Painting refererar han till en grekisk legend om den korintiska kvinnan Butades, som ritade av sin älskares skugga då de skulle skiljas åt. ”Urporträttet” är resultatet av Butades vilja att bevara något av sin älskare hos sig efter att han har lämnat henne, och Derrida hävdar att varken varseblivningen eller perceptionen är konstens ursprung. Istället är dess funktion att tjäna minnet.
Då framstår konsten som ett hjälpmedel för dokumentation, men också förvanskning. Äldre konstverk som finns bevarade är ofta politisk propaganda av ett eller annat slag, och en grundlig läsning av verket kan ofta ge insikter i det beställaren velat framhäva, men också i det som man försökt dölja.
Karen Armstrong, som skriver ur ett religionshistoriskt perspektiv, hävdar i boken A History of God att den grundläggande religiösa upplevelsen i första hand är en konstupplevelse. Människan varseblir ett fenomen, en plats eller en händelse som hon upplever som ”besjälad”, och skapar något slags konstverk – en berättelse, en dikt, en bön – för att beskriva ”anden” i denna händelse.
Detta fabulerande har enligt henne misstolkats i senare ateistisk kritik. Man hävdar att religion är ett förvetenskapligt sätt att förklara fenomen som man inte förstått, soluppgången, blixtnedslag, översvämningar, och då har man helt enkelt diktat upp en förklaring som blir dogm. Implikationen i kritiken är tydlig: eftersom vi tack vare vetenskapen känner till de här fenomenens orsaker så har religionen ingen funktion längre. Men då misstolkar man de religiösa myternas syfte, de är inte påståenden om faktiska förhållanden (t.ex. att Tor ”på riktigt” åkte omkring bland molnen och slog dem med sin hammare då det blixtrade).
Den religiösa upplevelsen är enligt Armstrong estetisk, inte kunskapsmässig, och konst och religion har ett gemensamt ursprung. Och detta ursprung förlorar sig i en dunkel urtid många årtusenden före greker och judar, en urtid av grottmålningar och statyetter av obscent yppiga urmödrar.
Jag läste här om dagen en artikel om paleontologen Mark McMenamin, som i år presenterade en ny teori om ett fossilfynd i Nevada som gäckat forskare ända sedan 1950-talet. Fossilet från Triasperioden (250–200 miljoner år sedan) består av benen efter nio stycken 14 meter långa fisködlor, som är kringspridda på ett svårförklarligt vis. Enligt McMenamin har de fallit offer för en enorm djuphavsbläckfisk som släpat ner dem till sitt bo och ätit dem. Där har varelsen sedan avsiktligt arrangerat fisködlornas ryggkotor i ett mönster som liknar bläckfiskars sugkoppar – och därmed skapat världens äldsta konstverk, ett självporträtt.
Teorin är onekligen fantasifull, men enligt tidningsartiklars blygsamma efterforskningar lär den hålla streck på många punkter. Fossilet är ett djuphavsfynd, fisködlorna har dött vid olika tidpunkter. Dagens bläckfiskar är duktiga jägare som bygger bon där benen av deras byte blir liggande. De är som känt också väldigt intelligenta varelser. Trots det bjuder det emot att tänka sig att ett ryggradslöst djuphavsmonster skulle ha sysslat med något så irrationellt som konst.
Vi är ofta tveksamma att överlåta ”mänskliga” karaktäristika på lägre stående varelser. Det är kusligt att elefanter kan måla, att människan har lärt hunden att le, att valar sjunger, att grisar är ungefär lika duktiga på att spela Playstation som en treåring. Vi föredrar att avskriva deras förståelse som ”instinkter”, för det känns ändå tryggast att betrakta andra varelser som automater i äkta upplysningsanda.
Orsaken varför McMenamins teori känns så extremt osannolik beror på självporträttet. Oavsett vilken konstens roll är, så upplever vi konst och religion som något väldigt djupt mänskligt och samtidigt oförklarligt. Så låt oss hänge oss åt fantasin ett ögonblick, och föreställa oss scenen av detta gigantiska rovdjur som i ett moln av ringlande tentakler manipulerar resterna av sina offer för att skapa sin avbild. Det är en fasansfull, ohygglig tanke att en så främmande intelligens inkräktar på det som är vår mänsklighets ensamrätt!
Jag lämnar er att meditera över denna oroande betraktelse.
Lasse Garoff
Arbetar vid Finlands kulturinstitut i Danmark
