Talet om ”den gamla goda tiden” är en minnesvilla. Vid ett tiotal besök på seniorträffar, ålderdomshem och bibliotek under det senaste halvåret, tycks den förhärskande uppfattningen vara att allt, eller åtminstone det mesta, var bättre förr. ”Förr” var mänskan helt enkelt snällare, mera omtänksam, mindre egoistisk och inte lika våldsbenägen som idag. ”Förr” var livet lugnare och tryggare.
Också om det pågick krig, massmord och andra grymheter var de liksom mindre påträngande, hölls mera på avstånd. Man kanske hade hört om jordbävningar, vulkanutbrott eller tsunamin nånstans på andra sidan jordklotet, men man drabbades inte på samma sätt som idag, när man tvingas beskåda de detaljerade fasorna live. Man behövde inte dag efter dag se mänskor som sprängde sig själv och andra i småslimsor på gator och torg. Gamla mänskor respekterades mera än idag. Maten var mindre giftig, vattnet var rent och klart i hav och sjöar. Luften var ren och frisk att andas. Allt var alltså bättre förr. Eller var det?
Minnet är en barmhärtig och skonsam skälm.
Jag brukar ibland inleda mina föreläsningar eller föredrag genom att hävda, att det mesta verkligen var sämre förr. Som belägg för detta brukar jag anföra den snabbt förlängda medellivslängden i vårt land. Då jag föddes, år 1937, kunde ett nyfött gossebarn förvänta sig att leva något under sextio år. Den pojke som föds idag kan räkna med att leva till närmare åttio. Ålderspyramiden, som verkligen såg ut som en snabbt uppåt smalnande pyramid ännu för femtio år sedan, har nu antagit formen av en kolonn, lite mera utbuktande på kvinnosidan. Antalet gamla mänskor, över åttio år, har ökat och ökar snabbt. Är då inte detta ett bevis på att det har blivit bättre än det var förr? I själva verket handlar det om svindlande snabba framsteg och förbättringar på kort tid inom snart sagt alla våra livsområden.
Vad annat har blivit bättre? Hälsan och sjukvården, utan tvivel. Själv vore jag död för länge sedan utan den nya hjärtkirurgin och kunskapen om hur det metaboliska syndromet uppkommer, fungerar och kan hållas i schack. Åldrandet är ingen sjukdom i sig, men naturligtvis hämtar hög ålder med sig mera krämpor, mera minnessjukdomar, depressioner, cancer, förslitningar och allsköns smärttillstånd. Men alternativet till att bli gammal är föga attraktivt, hur vi än klagar på åldrandets vedermödor.
Nyligen på ett servicehem i Esbo väckte mina kätterska åsikter en livlig och bitvis ilsken debatt. En äldre dam, säkert över åttio, avbröt mig och ropade högt och argt: varför får vi inte dö!? Hon menade att det fanns alldeles för många gamla mänskor som inte vill leva men som inte vet hur de skall ta livet av sig. Hon krävde att eutanasi skulle tillåtas i lag, som ”det var i Holland”. Tanken på dödshjälp fick ett visst understöd i debatten. Men när jag föreslog omröstning om gamla mänskors rätt att få leva ända till sin död, röstade nästan alla emot dödshjälpen. Man kan vilja dö på måndagen men redan följande lördag vilja fortsätta sitt liv, trots sjukdomar och annat fanskap.
Men diskussionen om eutanasi och om vilka sjukdomar som i framtiden kan bekostas av samhället, kommer att bli de närmaste årens viktigaste och säkert också den svåraste och obehagligaste. Vem ska få en ny lever? Vilken är åldersgränsen för bypassoperationer? Vid vilken ålder kan man ännu hoppas på en ny höftled, ett bättre knä eller nya framtänder? En åttioåring är nästan trettio gånger så dyr för samhället som en sextioåring. Hur ska den krympande kakan fördelas? Redan nu använder Finland mindre pengar på den offentliga hälsovården än Sverige, Norge och Danmark (ca 7,5 procent av BKT, mot över 9 procent för de andra).
Hälsan och döden är starkt klassbundna, idag som för femtio eller hundra år sedan. Fattiga mänskor blir oftare sjuka, får sämre vård (utan möjligheter till privatvård) och dör tidigare. När resurserna i framtiden blir knappare än idag kommer detta att leda till, att de som har råd med privata läkare och sjukhus kommer att få sådan vård som förmenas dem som inte har pengarna. Klassklyftorna hotas av fördjupning.
Detta är nya utmaningar och nya problem som sammanhänger med och är en följd av att allt flera mänskor blir gamla, alltså utanför produktionen, medan de som med sitt arbete skall bekosta kalaset hela tiden minskar i antal. Den förändrade åldersstrukturen är givetvis positiv i sig, men hämtar också med sig nya utmaningar och svåra överväganden.
En orsak till att vi idag upplever världen och verkligheten så närgånget och som så påträngande kaotisk, ligger naturligtvis i den allestädes närvarande och supereffektivt fungerande nyhetsförmedlingen. När vi dagligen läser i tidningen, ser i teve, hör i radio eller ser på nätet hur folkliga upplopp krossas med vapenmakt, hur mänskorna faller som höstlöv från WTC-skraporna, hur tsunamin dränker folkmassorna för att inte tala om alla överlagda massmord och avrättningar, ja då upplever vi, eller åtminstone jag, att världen har blivit vansinnig och att det mänskliga livet på jorden står inför de yttersta dagarna.
Hände det mindre förr? Knappast, inte om man får tro krigshistorikerna och samhällsvetarna. Våldet i samhället har inte ökat. I Helsingfors förekom det mera våld för hundra år sedan än idag. Men våldet idag är ofta anonymt och kan drabba vem som helst, medan våldet förr skedde mellan vänner och grannar. För hundra år sedan dog en stor del av barnen redan i späd ålder och farsoter såsom spanska sjukan, koleran, tuberkulosen, syfilis och andra smittsamma infektioner skördade offer som idag bara kan jämföras med aids-pandemin.
Vi som i vår barndom upplevde våra två senaste krig minns hur det var att leva med vägglöss, loppor och huvudlöss, hur maten som man lyckades få tag på ofta var skämd eller kryllade av maskar. Kommunikationerna fungerade uselt, med dagens mått. Att ta sig med privatbil från Helsingfors till Borgå på 1950-talet kunde ta över tre timmar på de gropiga sandvägarna. Den nya elektroniken och datateknologin har på ett djupgående och bestående sätt förändrat vår tillvaro. Idag är det snarast den alltför stora mängden av information och kunskap som är problemet, inte avsaknaden av information.
Men var då inte familjen, samhällets minsta enhet, bättre förr? Kärnfamiljen var stabil men mycket patriarkalisk. Kvinnans roll bestod i att ha hand om arbetet i hemmet, uppfostra barnen, städa, laga mat och tvätta byk. För majoriteten av kvinnor fanns det få valmöjligheter. Att skilja sig från en man som var våldsam och som man var ekonomiskt beroende av och tvungen att tjäna och lyda var i praktiken en omöjlighet, rent ekonomiskt. När vi idag beskärmar oss över att varannat äktenskap slutar i skilsmässa tänker vi kanske inte på vilket framsteg det innebär att ha också den möjligheten – att frigöra sig från en relation som känns outhärdlig och som man inte vill fortsätta.
Var allt sämre förr? Nej, knappast. Men mycket var så pass annorlunda att vi idag inte kan sätta oss in i hur mänskorna upplevde sin tillvaro. I alla tider har mänskan fått leva under hot om världens undergång. Varje ny generation tycks sträva till att få uppleva sig som den utvalda, sista. Men till skillnad från många tidigare generationer har vi den kunskap som behövs för att förstå att kärnvapenkriget kan bli det sista kriget. Och att vårt sätt att värma upp jordklotet förr eller senare gör livet på jorden omöjligt. Ökar kunskapen vår oro? Det är möjligt men det är också nödvändigt.
Om hundra år kommer kanske våra barnbarn att säga: allt var sämre förr! Det hoppas jag åtminstone.
Claes Andersson
är författare
