En månad har nu gått sedan Schildts och Söderströms förlag gick ut med nyheten om en förestående förlagsfusion. Under bokmässan i Helsingfors 27–30.10 fick man höra Söderströms förlagschef Barbro Teir och Schildts litterära chef Mari Koli dels berätta hur de reagerat starkt negativt inför beskedet, och dels, å arbetsgivarens vägnar, försvara beslutet. Utöver ägarparterna är dessa två de enda som jag till dags dato har hört säga något som helst positivt om sammanslagningen, trots att Teir intygade att den respons man fått från författare har varit varierande.
I Kulturtimmens mycket förtjänstfulla program om ämnet (Radio Vega 26.10.2011) kontrar Schildts styrelseordförande Stig-Björn Nyberg kritiken från författarna med att man agerar i deras eget intresse:
”Det är för den finlandssvenska författarens och bokens väl som vi har gjort det här. Ingenting kommer att förändras. Vi kommer troligtvis att kunna ge ut lika mycket finlandssvensk lyrik och prosa som förut. Om inte det här hade gjorts så skulle man ha varit tvungen att skära ner på båda förlagen.”
Monika Fagerholm svarar i programmet att det kanske ur författarnas synvinkel hade varit bättre att skära ner.
”Författarskap, att ge ut sina böcker på ett förlag handlar inte om att förlaget är en texthantverkarverkstad. Allt det här handlar om intellektuellt samtal, rörlighet, öppenhet, dynamik, det vill säga det handlar om människor. Det handlar om litteratursyner, om konstsyner. Och dessa är inte alltid förenliga, men det är bra, för det är ur det här som ett vitalt kulturliv föds. Och det är det här som vi är oerhört oroliga för: kan detta bestå? Och jag lovar, tyvärr, att det här kan inte Stig-Björn Nyberg garantera”, säger hon.
”Ett stort sovjetiskt finlandssvenskt förlag”, som Fagerholm kallar det, kan ur den här synvinkeln vara värre än färre utgivna titlar.
I Kulturtimmen spekuleras det också kring en aktion från författarnas sida och kring tanken att författarna ju är fria att göra vad de vill med sitt material: utan författare inget förlag. Det är en viktig tanke även om det inte är särskilt troligt att författarna en masse skulle dra sig undan från förlaget efter fusionen. Verksamheter med liten ekonomi är ofta väldigt känsliga och beroende av de tunna infrastrukturer som finns: risken för verkliga förluster är stor, både för individuella författare och för litteraturen.
Här öppnas alltså en klyfta som snart sluter sig igen och invaggar det finlandssvenska kapitalets representanter i tron på sin egen vishet.
Men klyftan som öppnar sig mellan författare och förlagens styrelser och ägare blottar ett problem som regelbundet gör sig påmint inom det finlandssvenska kulturfältet. Stora delar av det allmännyttiga finlandssvenska kapitalet förvaltas på ett sätt där viktiga beslut fattas egenmäktigt över huvudena på dem som närmast berörs. Beslut av stor kulturpolitisk vikt tas utan att man har en klar uppfattning om hur de kommer att upplevas av dem som gör jobbet, vilka värden som står på spel och vilka förluster som sker i det fördolda. Den fondfinansierade tankesmedjan Magma gör utredning efter utredning kring finlandssvenskarnas framtid, men den mest elementära kunskap om de finlandssvenska konstnärernas och kulturarbetares villkor, synpunkter och behov når inte upp till kapitalets representanter.
Man kan undra varför det är så. Är det stela strukturer, fel människor på fel poster, bristande kommunikationskultur, dålig beredning?
Hur kommer det sig att Stig-Björn Nyberg uttrycker ett så illa dolt förakt mot författarna när han försvarar styrelsernas beslut? Hur kommer det sig att detta inte heller är första gången som det allmännyttiga finlandssvenska kapitalets språkrör uppför sig som om de själva var kulturen, och konstnärerna och kulturarbetarna var tiggare vid deras port? Detta om något är ett strukturellt problem som hotar den finlandssvenska kulturens framtid.
Nora Hämäläinen
