Cultures of Resistance, regisserad av den brasiliansk-koreanska regissören och aktivisten Iara Lee, är en dokumentär om konflikter och om människors sätt att göra motstånd kreativt.
Iara Lee är en brasiliansk-koreansk filmregissör, aktivist och grundare av Caipirinha Foundation, en stiftelse för global solidaritet. I början av USA:s senaste krig mot Irak, år 2003, bestämde sig Lee för att resa till MENA-området (Mellanöstern och Nordafrika) för att själv bekanta sig med och få en förståelse för en värld som, som hon såg det, var på väg mot allt snabbare självförstörelse. Cultures of Resistance är resultatet av flera års resor över fem kontinenter och tar med åskådaren på en resa från Liberia, där kvinnor går i spetsen för en freds- och återuppbyggnadsprocess efter ett fruktansvärt inbördeskrig, till Iran där unga protesterar mot en förtryckarregim med hiphop och graffiti.
Filmen är uppdelad i tolv kapitel, som alla behandlar ett konfliktområde i världen. Först upp är Xingufloden i Brasilien där regeringens planerade dammbygge hotar förstöra livet för ursprungsbefolkningen. Därifrån rör vi oss snabbt vidare till Ogonifolkets protester i Nigeria, där oljepengarna från Nigerdeltat hamnar i regeringens fickor medan invånarna får leva omgivna av giftiga avfallsprodukter. Här uppenbarar sig ett exempel på filmens stora paradox – trots att poängen är att skildra betydelsen av ickevåldsamt motstånd tar det inte länge förrän bildrutan upptas av ilsket skrikande unga män med gevär som förklarar att ”då vi marscherade fredligt sköt dom på oss, nu skjuter vi tillbaka”. Lee har själv förklarat att hennes avsikt från början var att göra en film enbart om fredligt motstånd, men att den stora mängd våld som förekommer i konflikterna ifråga skulle ha gjort en sådan skildring mindre trovärdig. Filmens budskap enligt Lee är dock att visa för människor att ickevåld visserligen må vara den svåraste metoden, men att det även är den enda fungerande om man vill skapa verklig fred. Från Västafrika för filmen oss vidare, med snabba stopp i Kongo och Rwanda, till Mellanöstern där brasilianska capoeirainstruktörer inger ungdomen nytt hopp i Ramallah på Västbanken, och vidare till Iran och Syrien där rapartister, kalligrafister och klassiska musiker intervjuas. Filmen är gjord med så pass oturlig timing att den missade Arabvåren, men demonstranter i de brutalt krossade protesterna i Iran 2009 medverkar, och även munkar som misshandlats för sin medverkan i Burmas så kallade ”saffransrevolution”.
Så här pass långt in i filmen framträder också dess huvudsakliga brist tydligt; att trycka in tolv sinsemellan olika kortfilmskapitel i en helhet på 73 minuter är omöjligt utan att intrycket blir aningen rörigt och fullproppat och att detaljer lätt går förlorade. Då dessutom flera av människorna som framträder i filmen är musiker vars låtar spelas i bakgrunden och väcker mersmak, är det oturligt att enskilda namn så lätt glöms bort i flödet som dessutom går framåt i snabb takt med modern musikvideoaktig klippning. Lyckligtvis kan man på filmens hemsida (www.culturesofresistance.com) hitta en lista på de medverkande.
Filmens huvudsakliga syfte är enligt filmmakarna att inspirera och i tittaren väcka lusten att själv uttrycka motstånd mot rådande system med kreativa metoder. Då visningen är slut kan jag som åskådare åtminstone erkänna att jag känner mig påverkad. Att så här effektivt serveras stickprov på allt fruktansvärt som sker i världen, men också på allt mod och all den styrka och kreativitet som redan visats och fortsätter att visas i kampen mot det, och i återuppbyggandet av det förstörda, är en stark upplevelse.
Otto Ekman
Cultures of Resistance. Regi: Iara Lee. Filmen visades på Dubrovnik 18.11. som en del av Lens Politica-festivalen.
