Om man får tro medierapporteringen så var det den dyra och gravt förlustbringande utvecklingen av digitala läromedel som ledde till sammanslagningen av Schildts och Söderströms förlag. När de 100 000 euro Kulturfonden skjutit till för utvecklingsarbetet tog slut blev det för dyrt att fortsätta på var sitt håll (Hbl 29.10.).

Händelseförloppet pekar på problem som når långt utöver den finlandssvenska förlagsvärlden. Undervisnings- och kulturministeriet driver i samråd med Utbildningsstyrelsen på en digitalisering av skolan, men förhåller sig relativt passivt till utvecklandet av specifika digitala läromedel. Det beror långt på att själva läromedelsproduktionen sköts av mer eller mindre vinstdrivande förlag på den privata marknaden.

Den här arbets- och ansvarsfördelningen är på många sätt problematisk. Man kan veta om digitala läromedel är bra och pedagogiskt motiverade först när de har utvecklats och testats i tillräcklig utsträckning. Detta utvecklingsarbete är i sin linda, även på finskspråkigt håll. I nuläge driver ministeriet och Utbildningsstyrelsen på en digitalisering mer eller mindre i blindo, av ideologiska skäl. Digitalisering är tidens melodi.

Förlagen värnar svartsjukt om sina andelar av den lukrativa läromedelsmarknaden, men produktutveckling innebär alltid en tilläggskostnad, som drar ner på lönsamheten. På den fria marknaden utvecklar man just så mycket man är tvungen till för att inte utkonkurreras av andra företag. Denna grogrund skapar knappast de bästa tänkbara förutsättningarna för långsiktigt pedagogiskt utvecklingsarbete.

Skönlitteraturen lever – både på svensk- och finskspråkigt håll – i en nära symbios med läromedlen. När kommunerna och familjerna köper läroböcker stöder de samtidigt utgivningen av mindre lönsam skönlitteratur. Systemet saknar inte sympatiska kulturbärande drag, men är ändå i grunden snedvridet. Dess ohållbarhet, inte minst för skönlitteraturens del, blir synlig i de lägen där läromedelsproduktionen inte uppnår den eftersträvade lönsamheten.

De skönlitterära författarna är med all rätt upprörda över att de i samband med den aktuella förlagsfusionen har blivit överkörda av läromedelsproduktionens lönsamhetsproblem. Men situationen har lett till en lite olycklig antagonism. Jag håller inte helt med Tove Appelgren, som i debatten betonat att läromedlen är sekundära i den bemärkelsen att vi behöver svenskspråkiga läromedel bara så länge vi har en finlandssvensk kultur utanför skolan (Hbl 21.10.).

Det är fullt möjligt och berättigat att också vända på steken: utan svensk skola, ingen svensk kultur. Det handlar om ett ömsesidigt beroendeförhållande. Skolan är en nödvändig länk i den bildningskedja genom vilken även skönlitteraturen förnyar sig. Välskrivna läroböcker är speciellt viktiga för de barn och unga som inte läser så mycket annat.

Jag tycker att man bör se läroböckerna som en del av den finlandsvenska litteraturen. Det innebär att man måste höja den litterära ambitionsnivån. Läroböcker skrivs som regel av arbetsgrupper, där man mycket väl kan inkorporera skönlitterärt kunnande. Tänk er biologiböcker för lågstadiet formulerade av en ordkonstnär med Appelgrens kvalifikationer. Sådana satsningar kostar, liksom all kvalitet. Frågan är om inte de pengar Kulturfonden satsade på att utveckla elektroniska läromedel hade kommit minst lika väl till pass om de satsats på att höja de finlandssvenska läroböckernas litterära kvalitet.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.