”Om vi fortsättningsvis ska tala om musik som berör (och inte bara om information som kopieras) föreslås tre enkla premisser: Musik samlar skaror. Musik tar tid. Musik äger rum.” Med dessa ord avslutade Rasmus Fleischer sin förra bok Det postdigitala manifestet (Ink förlag 2009).
Även boken är numera postdigital redan i den meningen att den under olika skeden av sin tillkomst har lagrats och behandlats som en digital datafil. En bok måste förvisso också uppta utrymme och tid. Att skriva och att läsa är sociala aktiviteter också om de ofta äger rum individuellt och i avskildhet. Även böcker samlar alltså skaror.
Rasmus Fleischers nya skrift Boken & biblioteket påminner mig om författaren, som till sin förargelse fick inbjudan till ett seminarium för representanter för den grafiska branschen. Ty vad som händer i eller med den grafiska branschen berör ju inte nödvändigtvis författaren. Men eftersom Fleischer också tar upp frågan om huruvida e-böcker borde ges momsavdrag och andra frågor som rör författarens utkomst, ska den väl kunna väcka en och annan författares intresse.
Yrkesbibliotekarierna har för sin del redan spanat in Fleischer och hans nya bok åtminstone i hans hemland Sverige, inte minst p.g.a. hans kritik mot deras begynnande utlåning av e-böcker.
I sin analys av boken som en vara griper Fleischer tillbaka på Karl Marx varuanalys i Kapitalet: boken har, säger han, en säregen dubbelkaraktär som tydligast kan beskrivas med termerna innehåll och metadata.
Poängen är att en bok som saknar metadata – d.v.s. en bok utan titel och uppgifter om upphov, språk, tryckår o.s.v. – inte är en bok. Anses åtminstone inte vara det. För att erkännas som bok ska boken helst ha ett eget ISBN.
Alla borde inse att påståendet ”en bok är en bok är en bok” är tämligen oklart. Metadata är nämligen historiska och transitoriska. Iliaden katalogiserades för sin del länge efter sina inledningsord: ”Vreden, gudinna, besjung”; boktiteln Iliaden är däremot ett relativt modernt påfund, exemplifierar Fleischer.
Eller ta Robinson Crusoe. När boken gavs ut 1719, fick den heta The Life and Strange Surprizing Adventures of Robinson Crusoe, of York, Mariner: Who lived Eight and Twenty Years, all alone in an un‐inhabited Island on the Coast of America, near the Mouth of the Great River of Oroonoque; Having been cast on Shore by Shipwreck, wherein all the Men perished but himself. With An Account how he was at last as strangely deliver’d by Pyrates.
Metadata är jätteintressanta ur bibliotekariernas synpunkt. Men vad innebär det egentligen att läsa och att vi läser? Med beaktande av att vi människor numera och antagligen också framledes läser rätt ofta och mycket, kunde jag tänka mig att inte bara läsandet som sådant utan också valet av skriftmedium – t.ex. e-böcker i stället för pappersböcker – i det långa loppet kan komma att bestämma utvecklingen av vår mänskliga natur. Det finns neurologer, fysiologer m.fl. som forskar i vad det innebär att läsa. Vad de har kommit fram till går Fleischer också in på, fast mera i förbigående. Han konstaterar som sagt att böcker (liksom musik) ”äger rum” och tillägger: ”Även skärmar äger rum, men på ett annat sätt.” Detta lämnar mig konfunderad. Här är det ju tal om minst tre olika slags rum: 1) t.ex. utrymmet på bokhyllorna och i bibliotekets magasin; 2) internet, även kallat cyberrymden; 3) ditt och mitt inre rum där vi skulle leva som Robinson Crusoe om inte dans, musik, dikt och kärlek emellanåt hjälpte oss att bryta oss ut ur vår ensamhet.
Mikael Böök
Rasmus Fleischer: Boken & biblioteket, Ink förlag 2011.
