Lahtis konstmuseum har åtagit sig en svår uppgift: att göra en hanterbar översikt över allt som hänt inom skulpturkonsten de senaste två åren. I utställningen ”Uusi veistos” ingår 37 pinfärska verk av 31 finländska konstnärer och konstnärsgrupper, alla inklämda i konstmuseets fyra rum.
Inte är det lätt inte. Allt fler genrer har glidit in i det tredimensionella rummet och skulpturen absorberar dem glatt. Utställningen i Lahtis konstmuseum är, med andra ord, brokig. Varje verk uppvisar en egen materialvärld och filosofi. Skalan slänger också vilt, från Pasi Rauhalas (f. 1978) minitablåer till Elisa Lientolas (f. 1979) mastodontblomma i stål (se bakpärmen). Det är som att vandra omkring i underlandet.
En gång i tiden, när skulpturkonsten mest ägnade sig åt att producera monumentala klumpar, var materialet nästan heligt. Att hugga ut en bild i ett block granit eller en trädstam krävde att skulptören kände och respekterade sitt råmaterial. Skulpturens karaktär formades av materialet – en naken kvinna i trä kunde inte bli likadan som en i marmor eller brons.
Numera finns det alltför mycket av allt och allt mindre skäl att mystifiera materialet. Mycket av råmaterialen för nutidsskulpturen hör hemma på soptippen eller på sin höjd i Biltema. De utställda verken kännetecknas därför i stor utsträckning av lekfullhet och en stundvis förekommande materialangst. Det tydligaste exemplet på angsten är Anni Laaksos (f. 1961) ”Palatsi”, gjord av polystyren (styrox), rinnande polyuretanskum och allt annat som funnits till hands. Titeln torde vara ironisk. Resultatet inspirerar vem som helst att bli asket och bosätta sig i en grotta i skogen.
Även Teija och Pekka Isorättyäs (f. 1980) robotgamlingar hör hemma i samma dystopi. Robotarna är hoplappade av elledningar, metallbitar och ett par mänskliga tillbehör, som en ryggrad, ett par skor och glasögon. De stödjer sig på varsin rollator och vaknar nu och då till liv för att mödosamt hasa sig en bit framåt i utställningssalen, frenetiskt blinkande och surrande. Gestalterna är både avväpnande komiska och sorgmodiga. Robotar i sig, som mekanisk-elektroniska porträtt av människan, har alltid fascinerat, men dessa haltande överloppsindivider kniper till lite extra. Liksom teknologin är uppskattad som ny och dumpad i uländer som gammal, verkar också människan snabbt tappa sitt värde. I värsta fall ses en gammal människa just så – som en på sin höjd lite komisk, men obrukbar individ, som helst skall hållas ur vägen.
Undantagen
och regeln
Med finns också ett par gedigna materialstudier. Matti Happonens (f. 1957) geometriska landskap med tallar i brons hör till kategorin, men känns också lite ensamma, som om de satts dit som påminnelser om hur skulptur brukade se ut. De är också bland de enda skulpturerna som står på piedestal – vilket säger någonting om hur starkt installationen påverkat all (rumslig) nutidskonst. Till exempel Laura Könönens (f. 1980) bidrag till helheten är traditionellt till tekniken, det är hugget i svart granit, men har ett helt annat förhållande till rummet. Verket är en pöl som ligger utspilld på golvet i stora tröga droppar, som utomjordisk råolja.
En av de mest hjärtslitande materialstudierna är gjord av Hanna Järvenpää (f. 1980). I installationen hänger tomma människoskal från taket, barn och vuxna. De är gjorda av öppnade och hopsydda tepåsar och både de olika nyanserna av beige och den nästan genomskinliga skörheten bäddar för poesi. När man sedan läser titeln och ser att verket heter ”Syntipussi” (Syndapåsen) blir det riktigt synd om oss människor.
Kanske är det bara jag som är tungsint, men jag tycker mig känna av mycket bitter humor i utställningens verk – galghumor, teknologipessimism och politisk ironi. Lekfullhet och humor frodas för all del på alla plan, men ofta är det en lite illavarslande, ansträngd glättighet.
Dockskåpsplottrarnas återkomst
I övergången mellan utställningens första och andra rum finns en hel liten serie som bollar med illusioner och miniatyrvärldar. Där finns Pasi Rauhalas ord-och-bildlekar med olika miniatyrfigurer och leksaker, Anne Meskanens (f. 1966) vita ryggsäck som är en rygg, Jari Männistös (f. 1965) förtjusande platta kök, och Jouna Karsis (f. 1980) oändligt upprepande spegellådor med minilandskap i.
De två sistnämnda spelar på en minutiös realism värdig en dockskåps-entusiast. I Männistös kök är allt precis som det borde, bortsett från att allting är platt. Ytorna består av foton av verkliga ytor och kranen som står på är en video. Mycket enkelt, men den lilla verklighetsförskjutningen fungerar. Karsis illusionsboxar är realistiska men overkliga på nästan samma sätt. I dem finns små urbana landskap inbyggda, som speglas åt alla håll och blir vida industriella vidder. I scenerna som samtidigt kommenterar ekonomiska fenomen – som den oändliga parkeringsplatsen och den industriella kohagen (”Tehotuotanto”) – klickar tekniken med ämnet och blir också innehållsmässigt intressant.
Att göra en stor grupputställning är ökänt svårt. Nästan alla verk förlorar på att slängas ihop med andra visuella och filosofiska språk, framför allt om det, som här, prutas på verkens personliga utrymme. En hanterbar helhet hade krävt tre gånger mera plats och/eller en intelligentare hängning. Sett ur det enskilda verkets perspektiv är det synd och skam.
Samtidigt existerar grupputställningar av en orsak. Trots allt händer det mycket intressant och sevärt inom skulpturkonsten idag. Så här kommer det ut ur garaget och de nyfikna och otåliga får sin dos allmänbildning. Går man i sällskap får man dessutom massor att ha åsikter om – vilket alls inte är att förakta!
Emma Rönnholm
Uusi veistos (Ny skulptur). Lahtis konstmuseum (Vesijärvenkatu 11) fram till 15.1.2012.
