Poesin i Gösta Ågrens nya diktsamling formar sig till en stark besvärjelse.
Gösta Ågren hör till de poeter som vill skala av livet in på skelettet. Vad kvarstår ”i det stora hela” – när livets sorl och strävan, sjukdom och lycka lägger sig? När alla livslögner är avskalade och livets nollpunkt frambesvärjs? I linje med den poetik han formulerade i uppslagsverket Författaren själv (1993): ”söker [han] äventyret och djupet i dikten, den skönhet som är karg och naken som hud och höst, den mening eller insikt som ingenting kan förinta därför att den formuleras illusionslöst. Den inrymmer inte klagan – bara sorg. Och sorg är läkedom”.
I sin nya bok I det stora hela är Ågren sig lik i det illusionslösa allvaret. I dikterna andas vi bortom strävan och livslögner. Poesin i boken formar sig till en stark besvärjelse. Den har en förmåga att nollställa alla sprakande förväntningar – och ge lugn, andakt – befriande långt från dagspolitik, karriärtänkande och strävansmål. Det rationella samhällets krav på tillväxt, effektivitet och ”just-in-time-management” rämnar inför Ågrens dikter, kvar står tystnaden – en karg grund att vila på. Det känns lite som en retreat att läsa.
En dikt heter just ”Vilan” och den vill jag citera i sin helhet. Det är en dikt att använda varje gång livets krav hotar att slita sönder såväl kropp som själ.
Det finns en vila
långt före döden,
en blå kammare, högt
över åren. Där har
det skedda ingen kraft;
man ser det som en pilot
ser leksakshusen och älvarnas
silvertrådar. Man är
äntligen härskare över sitt liv; och alla
försök står stilla
för alltid.
Ågrens dikt talar inte bara om medvetet valt ”utslocknande” mitt i livet, utan också om själva dödsprocessen. Men också en sådan dikt kan användas som vila mitt i livet – när deadlines hopar sig och man måste leverera:
”Till sist är lidandet / trötthet, och allt annat / en lugn och tom saga / som inte behöver / någon berättelse”.
Peter Björkman
Gösta Ågren: I det stora hela. Söderströms, 2011.
