Tillsammans av Lukas Moodysson, nu i scensversion på teater Viirus, handlar om boendekollektivet Tillsammans, dit Görans (Wilhelm Grotenfelt) syster Elisabeth (Maria Ahlroth) med barnen Eva (Julia Korander) och Stefan (Oskar Pöysti) flyttar efter att hon blivit illa behandlad av sin alkoholiserade man Rolf (Pelle Heikkilä). Det är vinter 1975 och nykomlingarna möter en brokig skara smått motsägelsefulla idealister. Moodysson karikerar och avromantiserar 70-talets vänster och lyckas skapa intressanta karaktärer som inte förmår hålla sig inom ideologiernas ramar.

I kollektivet bor bland annat Erik (Paul Olin), som övergivit sin överklassfamilj och dröm om att bli bibliotekarie, bytt namn från Silverskiöld till Andersson och blivit svetsare i enlighet med partiets slagord ”ut bland arbetarna!”. Göran har en flickvän, Lena (Kira-Emmi Pohtokari), som ”kramas” med Erik i namn av det öppna förhållandet. Göran tycker inte riktigt om det hela men är för snäll för att säga emot. I kollektivet äter man inte kött och ser inte på teve, men efter barnens protestaktion serveras det korv och en svartvit teve skaffas för barnens underhållning.

Jag skulle sammanfatta tematiken av Tillsammans med en av Görans repliker: ”Man skulle säga att vi människor är som gröt. Först är vi som de små havregrynen. Vi är små, torra, sköra och ensamma… Men tillsammans blir vi en stor gröt. Som är varm, god och nyttig… Och ibland känns ju livet som en enda stor gröt. Tycker ni inte det?”

Teaterversionen av Tillsammans fungerar dock inte lika bra som filmoriginalet: Där filmen lyckas förmedla känslan av livets grötaktighet tenderade teaterföreställningen ställvis att bli grötig, och där filmen är mer måttfull tenderade vissa gester i föreställningen bli överdrivna. Teaterproduktionen lyckades dock i form av sång och dans bidra med något gott, några underhållande element som inte förekommer i filmen. Dessa element för däremot teaterversionen i en mer sorglös riktning.

Matti Raita gör en intressant tolkning av grannarnas son Fredrik: från filmens smått överviktiga pojke med dåligt självförtroende får vi en outsider, som inför Eva försöker spela självsäker och cool – mot slutet släpper han även lös några ganska finmotoriska dansmanövrer. Raitas Fredrik var definitivt mer underhållande – men jag vet inte om det fortfarande är samma karaktär som i filmen. För övrigt utmärkte sig Viktor Idman bland skådespelarna som den homosexuella Klas och som pojken Tet – det tog mig fram till mellanakten att inse att Idman spelade båda dessa personer.

Ett annat roande element förekom när Erik i samband med en sång frågar något i stil med ”vill ni ha revolution?!” och en äldre dam i publiken bredvid mig svarar ”Jo! Revolution!”.

 

Patrick Martin

Tillsammans. Viirus. Manus: Lukas Moodysson. Regi: Maria Lundström. Scenografi: Raisa Kilpeläinen. Kostym: Reija Laine. Ljus: Ada Halonen. Ljud: Kristian Ekholm. Mask & hår: Tuija Luukkainen. Musikarr: Peter Hägerstrand. Skådespelare: Maria Ahlroth, Kaisa Ek, Wilhelm Grotenfelt, Niklas Groundstroem, Pelle Heikkilä, Paul Holländer, Viktor Idman, Julia Korander, Jessica Lindfors, Paul Olin, Kira-Emmi Pohtokari, Oskar Pöysti, Matti Raita.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.