Jonas Karlssons tredje bok Spelreglerna är en stilmässigt mångsidig men tematiskt enhetlig novellsamling.
Jonas Karlsson tar sikte på en handfull existentiella teman och pejlar dem skickligt genom sina anonyma personers upplevelser; gåtfulla fraser upprepas, kopplingar antyds mellan till synes orelaterade händelser. Det handlar om förvirrande självinsikter och plötsliga klyvningar i människors inre, och så förstås de ödesdigra ”spelreglerna”, de livets villkor som alla tvingas godta hur absurda de än må vara.
Den inledande novellen ”Utgången” beskriver ett universellt igenkännbart mardrömsscenario där ”du” plötsligt finner dig på en scen som huvudrollsinnehavare i en helt obekant pjäs. Ett scenario som snart får existentiella konnotationer. I därpå följande ”Högläsning” får vi se in i huvudet på en man som läser fel ur en bok, samtidigt som han inser hur orden egentligen borde lyda. För ett ögonblick skänker denna dubbelhet honom en oerhörd inblick i hur han fungerar. Han genomskådar sig själv totalt; och när stunden passerat lyckas han inte längre riktigt bli den han varit. På tredje plats kommer titelnovellen, den uddaste i gänget, som börjar som spelreglerna i ett bordspel men som snabbt urartar i vad jag (med mitt bristfälliga förråd av litterär terminologi) skulle kalla ”slam-poetry”.
I mars skrev Nils Svensson i Ny Tid i sin essä ”Om varför författarna struntar i Facebook” att författare har varit ovilliga att skildra livet framför datorskärmen. I Spelreglerna gör Karlsson några försök att vända på denna trend. För det mesta finns nätet bara i bakgrunden, som i novellen ”Karin” där nätet åberopas som det rätta hemmet för pseudonymer. I novellen ”Bröllop” står nätet däremot i centrum: huvudpersonen bestämmer sig för att hämnas på sin kollega som smutskastat henne på sin blogg. Det är en ganska hyfsad skildring av ”vårt digitala dubbelliv på nätet” (för att citera Svenssons essä). Berättelsen lyckas kanske inte avslöja något väldigt banbrytande om internets väsen, men lyckas likväl komma åt något av vad nätet gör med ens självbild och människorelationer.
De andra berättelserna utspelar sig In Real Life, men de delar alla fokuset på dubbelliv, vare sig det rör sig om spelade roller och fasader eller främmande viljor som stiger fram ur det omedvetna. Ett eventuellt undantag är ”Fakturan”, ett surrealistiskt byrokratidrama à la Kafka och den längsta novellen i samlingen. Dess huvudperson är en dagdrivare som lever ett anspråkslöst men behagligt liv tills han plötsligt får en räkning på 5 700 000 kr.
Spelreglerna genomsyras av en stark medvetenhet om tillvarons absurditet. Denna medvetenhet skapar förstås en ibland ångestfylld stämning, men oftare en slags skämtsam sorglöshet. Då och då känns det som om Karlsson helt enkelt inte kan låta bli att skämta bort allvaret i sina berättelser. Humorn låter honom visserligen berätta ganska hopplösa historier utan att läsningen blir alltför dyster, men ibland släpper skämtsamheten liksom luften ur det hela. I vilket fall som helst är Spelreglerna väl värd att läsa för sitt fräscha sätt att handskas med existentiella teman.
Niklas Krogerus
Jonas Karlsson: Spelreglerna. Wahlström & Widstrand, 2011.
