I den nyutkomna antologin Både och, sekä että får vi bland annat veta att det var först i och med 1900-talets språkstrider och lingvistiska purism som tvåspråkiga personer blev tvungna att välja om de var finsk- eller svenskspråkiga.
Både och, sekä että: Om flerspråkighet. Monikielisyydestä är en tvåspråkig essäsamling som behandlar Finlands språkliga mångfald inom den finländska litteraturen. Bland bokens fjorton essäer finns det ett antal som är historiska – till deras förtjänster hör att de tangerar även filosofiskt intressanta frågor. Andra essäer är mera politiska – som exempel kan nämnas Vuokko Hirvonens essä om samiska kvinnoförfattare. Slutligen förekommer det även ett par essäer som är rent informativa och lyfter fram mycket marginella författarskap, den ena presenterar t.ex. Finlands mest betydelsefulla tatarförfattare Hasan Hamidulla (1900–1988) och Sadri Hamid (1905–1987).
Boken är indelad i tre avsnitt. Essäerna i första avsnittet, ”Ideal och verklighet”, upplevde jag som befriande: de ryckte loss mina tankar från vissa antaganden, som fortfarande (upplever jag) präglar vår samtid, med dess slitna historiska stämpel av nationalism, språklig purism och enspråksnorm. Till exempel framställs både i Julia Tidigs och Agneta Rahikainens essäer flerspråkiga miljöer som skapar intressanta kontraster mot dagens samhälle.
I Tidigs essä om den nästan bortglömda Jac Ahrenbergs (1847–1914) flerspråkiga författarskap beskrivs det babelska Viborgs flerspråkiga vardag. Tidigs lyckas genom Ahrenberg lyfta fram intressanta anmärkningar kring korrekt och inkorrekt språk, visa hur en flerspråkig miljö inverkar på en persons uppväxt, samtidens förhållande till det flerspråkiga Viborg, samt betydelsen av och idén om ett modersmål.
I Rahikainens essä om Edith Södergrans (1892–1923) uppväxt skildras bland annat medelklassens flerspråkiga miljö i S:t Petersburg. ”Edith Södergrans språkliga verklighet var precis som moderns, hon hade svenska som hemspråk, tyska som skol- och umgängesspråk, talade ryska på stan och lärde sig finska av tjänstefolket. Någon finlandssvensk identitet hade hon inte eftersom det var ett begrepp som egentligen inte existerade under hennes livstid.” Rahikainen påpekar att flerspråkighet var en utgångspunkt och nödvändighet för borgerliga minoriteter i S:t Petersburg och att för Södergran var flerspråkighet en naturlig del av vardagen. Kristina Malmio lyfter i sin essä om Elmer Diktonius (1896–1961) fram att det var först i och med 1900-talets språkstrider och lingvistiska purism som tvåspråkiga personer blev tvugna att välja om de var finsk- eller svenskspråkiga.
språkets glidningar
I det andra avsnittet, ”Anpassning och motstånd”, utmärker sig ovannämnda Hirvonens essä om samiska kvinnoförfattare, ”Te opetitte minut kirjoittamaan – kiitoksia!”, där bland annat frågan om språket som maktinstrument behandlas. För många samer innebar begynnelsen av skolgången inträdet i en omgivning som alienerade dem från deras samiska bakgrund och modersmål. För samiska författare kommer således tankar om modersmål och tvåspråkighet att framträda i ett speciellt ljus: för hur skall man kunna uttrycka sig litterärt på samiska, när hela ens skolbildning skett på finska. Som exempel nämns Rita Magga-Kumpulainens självbiografiska verk Sarvikiela från 2006, där modersmålet för berättarjaget Rita inte är en självklarhet, utan en gåva och ständig utmaning. Hon har fått sin skolning enbart på finska och inpräntats idén om att tvåspråkighet är ett hinder för den nationella utbildningen.
Med bokens sista essä, ”Mietteitä kielten törmäysvyöhykkeeltä”, ur det tredje avsnittet ”Frihet, rörlighet och alla världens språk”, bidrar Alexandra Salmela med en rad intressanta och personliga funderingar kring språkets glidningar. Den slovakiskfödde Salmela skriver om hur hennes modersmål oundvikligen försvinner in i dimman, samtidigt som ”det nya kommande språket, som så småningom segerrikt borde uppenbara sig, förblir alltmer flyktigt.” Hon berättar om hur hennes slovakiska blandas med finska ord, samtidigt som hennes finska stöds av förfinskade latinska och engelskspråkiga ord; om hur hon försöker bevara sitt modersmål, men undrar vad det egentligen är som hon bevarar: ”Mitt eget språk pratar jag som en gammal sagobok, däremot är min finska ibland ganska vulgär.” Salmela berättar att hon på sitt modersmål använder mycket ålderdomliga ord och undviker nyord som i hennes öron låter suspekta; samtidigt oroar hon sig för sin okänslighet för finska svordomar och för att det nya finska språket inte tar sig in under huden utan förblir utanpå, på ytan.
Patrick Martin
Heidi Grönstrand & Kristina Malmio (red.): Både och, sekä että: Om flerspråkighet. Schildts. 2011.
