Även dialogerna är fungerande då man kommit över den första instinktiva chocken av att läsa finlandssvenskans blandning av finska och svenska tryckt på papper, skriver Otto Ekman om den svenska översättningen av M.A. Numminens Till Helsingfors.
Det är sextiotal, och de nya friska förändringens vindar som blåser genom världen har nått även lilla Finland. Huvudstaden är där saker händer, där spelar jazzen och där samlas Finlands konstnärliga och litterära avantgarde för att ägna sig år moderna och intellektuella saker.
Hit anländer den unge studeranden Juho Niitty, författaren M. A. Numminens alter ego, för att vidga sina vyer och bli modern och världsvan i romanen Till Helsingfors.
Boken, en koloss på 500 sidor som enligt författaren själv är hans ”viktigaste bok”, handlar om huvudpersonen Niittys studieliv och botaniserande i sextiotalets finska undergroundscen. Den innehåller flera verkliga karaktärer (t.ex. Henrik Otto Donner och Claes Andersson omnämns) och är ganska långt inspirerad av författarens eget liv, men man kan ändå inte tala om en helt självbiografisk roman. Det bjuds på långa detaljerade beskrivningar av Niittys förehavanden, lika ingående beskrivs ämnena han går på föreläsningar om, filmerna och operaföreställningarna han går på samt hans mera jordnära experiment med ”vin, kvinnor och sång” eller då snarare Jallu-cola, Kama Sutra och experimentell jazzperformans.
Språket är typiskt numminenskt, högtravande, pompöst och stelt för en avsiktligt komisk effekt som förmedlar Niittys något streberaktiga attityd i hans strävan att uppnå sitt avantgardistiska bildningsideal. Det här tonfallet fungerar visserligen bäst på Numminens modersmål finska, men lyckligtvis har översättaren Trygve Söderling gjort ett noggrant och genomtänkt jobb som hindrar effekten från att gå förlorad. Även dialogerna, späckade med samtida helsingforsisk slang är eminent översatta och känns, då man kommit över den första instinktiva chocken av att läsa finlandssvenskans blandning av finska och svenska uttryck skriven på papper, naturligt fungerande.
Guidebok full med trivia
Om man ska peka på ett område där boken har sina brister är det kanske handlingen. Något slags dramatisk kurva är det inte tal om, Niittys dagliga liv är snarast bara en ram för allt namedroppande, beskrivande av filmer, musik eller skådespel eller filosofiska funderingar. Ibland får man känslan av att man läser något slags encyklopedi, eller en guidebok full med trivia som introducerar en till en svunnen värld av konstnärlig radikalitet. Den dramatiska krydda som ett och annat misslyckande eller tvivel från huvudpersonens sida skulle ge handlingen saknas också helt. Niitty travar glatt på och lyckas på det stora hela på ett tillfredställande sätt med allting han försöker företa sig, vare sig det handlar om att skaffa en älskarinna eller infiltrera sig i en ny intressant krets.
Trots att det emellanåt blir irriterande har dock Numminens pedantiska uppradande av varje bok, film och konstnär en speciell effekt. Hans obsessiva strävan att få med precis allt, varenda detalj, skapar en stark närvarokänsla. Som läsare känner man sig nästan som om man vore där, mitt i en av de mest spännande tiderna i finsk kulturhistoria, där radikal konst och borgerligt etablissemang drabbade samman i en storm av debattartiklar, censurer och rättegångar. I dagens värld, där det mesta är tillåtet och det mesta – tycks det ibland – redan gjort, bjuder Till Helsingfors fläkt från svunna tider på ett välbehöv-ligt motmedel mot postmodern uttråkning och stagnation.
Text Otto Ekman
Foto CC/Tuomo Lindfors
M.A. Numminen: Till Helsingfors. Övers. Trygve Söderling. Rönnells Antikvariat, 2011.
